Den mjuka lyckan

Det kunde ha varit en alldeles vanlig mamma som sitter här och skriver. En som funderar över varför hon fryser så om de raggsocksklädda fötterna instoppade under elementet. En som precis diskat fram familjens kladdiga kastruller och pannor under resterna av dagens ärtsoppa och gårdagens wok. En sådan mamma som kastar en varm blick på den dåsande, trassliga familjen i soffan och snart tränger sig tätt intill den mjuka lyckan framför tevens blåa sken.

Men det är jag som sitter här. Raggsockorna som når upp till knät och randas av diverse färgglada restgarner har bästa tanten gjort. Jag minns att hon tyckte de var fula, men att jag fick dem som jag ville. De är precis så grälliga som raggsockor ska vara och enda symmetrin är två röda hjärtan som pryder varsin frusen häl. Hon blev gammal bästa tanten.

Jag som skriver här är ingen vanlig mamma. Jag är en sådan som plötsligt inser hur mycket jag fryser. Hela tiden. Jag undrar hur gammal jag ska bli och vem jag ska sticka sockar till? Har jag tur blir jag någons bästa tant på ålderns höst. Och har jag tur blir jag inte bittrare än så. Jag bär ett levande moderskap i vänster bröstficka och dess död i den högra. Där får de samsas under lager av oviss framtid.

Det skulle ha varit en alldeles vanlig mamma som sitter här och skriver.

.