"...djup inre frid är möjlig att uppnå för alla människor,
vid alla tillfällen..."
Jag minns att jag läste meningen skriven av någon jag inte minns namnet på, i förorden till en bok jag inte minns titeln på, i en lista jag inte minns numret på. Jag minns bara det viktiga. Själva orden, att hon som skrev dem drabbats av stroke, att det tog henne 8 år att tillfriskna och att händelsen kom att vara "det bästa som kunde hända henne".
Sådana påståenden och insikter låter så befriande och självklara. Fantastiska och önskvärda, men själv promenerar jag mellan bäst och värst. För jag antar att även jag är en av "alla"? Om upplevelsen av Ruth och Astrid är den bästa är den samtidigt den värsta, och däremellan vandrar jag i vad som tycks all evighet för det finns ingen skiljelinje mellan min största lycka och sorg. De är ett och jag bakar dem till ett svårtuggat bröd som på sin höjd kan smaka okej. Jag lär mig hela tiden baka, tugga och smaka.
Visst har jag blivit en mer grundläggande människa genom sorgen efter döttrarnas korta liv och definitiva död, men jag har svårt att se att jag inte skulle ge den människan i retur om jag fick välja flickorna tillbaka i livet. Och jag har svårt att se någon djupare mening med att de tvingades dö.
Jag tror nog att djup inre frid är möjlig att uppnå för många människor, men kanske inte vid alla tillfällen. Kanske fanns den redan där, men förlorades! Om möjlighet finns till någon slags frid vid tillfälle räcker det bra, för riktigt frisk från mina döda barn blir jag aldrig. Vill jag aldrig.
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Tusen tack för idag min kära vän.
När vi misslyckades med upprepade IVF-er och jag sjönk djupare och djupare ner i vanmakt, hjälpte det mig att se mig som praktiserande ateist. Att tänka sig att det fanns en Gud som kunde välja att ingripa, men inte unnade oss något så anspråktslöst och basalt som ETT barn när dömda brottslingar kan få barn på barn var bara för tungt att tänka sig. Fortfarande när livet bjuder på motgångar får jag viss tröst av att tänka att det är slumpen, inte nån illvillig högre makt....
Johbur, vart har du tagit vägen?
Anna-Karin,
tänker ofta på att det blivit omöjligt för mig att tro på den där Gud många talar så varmt om. Har också blivit, och kanske alltid varit, ateist. Att skapa en värld med mänskligt liv innebär ett visst ansvar. Han/hon gör ett dåligt jobb i rättvisans namn...
Som du säger blir förluster enklare att handskas med när det handlar om slumpen.
Tack för din kommentar och en kram!
Skicka en kommentar