Rapport från häret och nuet

Det har passerat 4 månader av liv sedan jag sist hörde av mig. Jag trodde inte tiden kunde gå så fort! Den överraskar ständigt. Kanske borde jag be om ursäkt för min oanmälda frånvaro och kanske borde jag ha satt sista punkten vid senaste inlägget. Kanske borde jag, men gjort är alltid gjort och jag är inte färdig.

Kanske borde jag besökt alla de bloggare som betytt och betyder så mycket för mig, och kanske borde jag skämmas en stund efter att jag tackat dem hjärtligt för hjälpen med att återfå livet, för hjälpen med det omättliga bekräftelsebehovet, att få skriva sorgen ur mig, få läsa och bli läst. Att få ge två döda flickor något slags liv! Jag kanske borde det nu, men jag är inte färdig.

Jag kanske borde förklarat att jag ingått en pakt med terapeuten om att sluta blogga, då det liv jag vill leva måste levas utan dåligt samvete och stressfyllda stunder, utan kravfyllda måsten och mer avskärmning. Utanför, i "häret" och nuet. Nog borde jag förklarat att blogglivet kändes så, verkade så. Den var en vän som blev fiende och jag flydde för livet.

Jag kanske borde vetat lite hyfs och jag kanske borde klarat att vara lite lagom. Men lagom var inte jag, jag var allt eller inget, blogg eller dimma. Jag visste och vet ännu inte hur jag avslutar min berättelse om det knepiga liv en Ruth och en Astrid lämnade efter sig. Men kanske borde jag. Jag borde allt det här, men än är det inte för sent och än är jag inte färdig.

.

Restresa

Jag är inte fysiskt försvunnen, bara mentalt.

Tar bloggsemester ett par dagar till, men tillbaka på måndag! Då får ni en svidande lång sammanfattning...

Så ett djupt andetag och några kramar tills dess!
Och ni, fall inte för djupt i kommersens dag på söndag...

/J

Nattugglan bekänner

Nej, jag har inte blivit bättre på att kommentera hemma hos andra sedan sist! Jag läser och begrundar så länge och noggrant att det tillslut blir för sent (om natten) för att svara. Jag läser hos en, kommer inget på...jag läser hos en annan, kommer inget på...och så går kvällar och nätter i sällskap med era fantastiska ord. Jag vill ju skriva något som betyder något, men i min stora pretention går något galet och istället blir det inget alls.

Ska tänka tvärtom nästa gång, för visst är det fantastiskt med bara en liten hälsning! Jag blir i alla fall glad! Det är alltså inte er, utan mig...

Hej så länge!

Kollapsad lunga

Min bärbara kompis är medvetslös!

Där hade jag många av era sköna bloggar som bokmärken. Och bara där! Märker ni att jag inte varit hos er på ett tag är det för att jag inte minns alla bloggadresser på rak arm. Påminn mig då med en kommentar eller ett mail, snälla.

Hoppas hon vaknar snart, min tredje lunga!

Att ta sig ett tillstånd

Här om dagen bestämde jag mig för något nytt, eller något jag åtminstone inte klarat efter Ruth och Astrids dramatiska tillkomst.

Solen stod på himlen som en förgylld höstgud och allt som böjde sig under den snälla guden blev till gnistrande skatter. Som om världen betroddes med ett tunt lager bladguld som guden försiktigt penslat fast. En fantastisk dag! Jag har alltid känt mig hemma i hösten, men trodde att flickornas öde för alltid skulle förstöra min älskade hemvist. Hösten kom och till min förvåning visade det sig att känslan för hösten bara förstärktes! Dofterna blev fylligare, den höga luften tog min andning till nya dimensioner och ljuset blev magi mellan glesa grenar och över flammande vatten...återigen våra flickors förtjänst.

Tillbaka till "här om dagen", den 27/10. Efter några vanliga, och andra mindre vanliga, morgonbestyr bestämde jag mig för att vara glad hela dagen. En glad dag skulle jag nog orka. En glad dag kunde väl inte skada? En glad dag betyder lagom många glada timmar och hade jag dessutom lite tur kunde jag lyckas! Jag gjorde därför glädjen till min och såg noga till att den skulle räcka hela vägen fram till 24.00. Dagen blev mindre prestigefylld när jag tänkte att jag dagen därpå kunde bestämma mig för att må annorlunda om jag ville. Knäpp, ledsen, elak, fobisk, fnittrig...jag kunde tillåta mig vad jag ville resten av dagarna för att uppnå variation. Men glad idag.

Det kändes som ett spel jag fattade tycke för. En utmaning att hålla fast vid dag för dag. Den 27/10 blev en glad dag för att jag bestämde mig för den glädjen. Inga oförutsedda händelser skakade om mina grundvalar och jag omgavs av många härliga människor. Och vet ni! Där alla de där härliga människorna jag saknat befann sig just den där glada dagen, där fann jag en hemlig läsare av min blogg! Det var häftigt konstigt att veta att hon vet så mycket om mig och jag så lite om henne. Men jag passade på att förhöra mig och bad henne om en liten kommentar, som bevis på att jag inte drömt det hela. Vilken grej! Glädjen sprang galopp och den bästa dagen på länge tog slut i en tidig, trött och skön dröm...

.

Fritt fram kanske

Några har undrat varför det är så lurigt att skriva kommentarer hos mig. Ingen aaaning säger jag! Men nu har det tekniska geniet tagit bort ett kryss i en ruta och satt dit ett kryss i en annan. Om den slumpartade manövern räcker för att förenkla tillvaron för er vet jag inte, så om någon har en bättre aning om var problemet ligger...pour moi berätta please!

Vill för jösse namn att det ska vara fritt för er att kommentera hemma hos mig, med eller utan egen blogg eller google-konto...

Runor

Vi har befunnit oss i krigshärjat område. I sviterna av ett fientligt förhållande mellan folk och flyttkartonger. Utan systematiskt dödande har vi förvandlat pappen från fylld till bredden till platt som pannkakan. Efter ett glas vin och en varsam amatörvals över pappersmassorna har vi funnit, förkastat och undrat över tvivelaktigt innehåll.

Jag älskar att rensa! Jag älskar att städa! Det är min yoga. Jag skäms inte där jag riskerar att hamna med den fladdrande jämlikhetsgiljotinen över nacken. Städa är avslappning för mig, jogga en annan. Laga mat är avslappning för Kärleken, tvätta en annan. Men jogging betyder idag direkt benhinneinflammation och onda knän på grund av tonårig överaktiv träning. En mil på 42 minuter dagligen! Jag har slutat jogga men städar mig fri. Från tankar, smulor, onda knän och i-landskonsumtion.

Jag städar mig också fri från minnen. En tunn dagbok, åtta -nio år gammal, revs i stycken utan att läsa en rad. Det är så jag brukar göra med dagböcker åldrade efter samma årsintervall, river dem i stycken med vetskap om dess innehåll. Där står mest en massa tjafs om diverse dåvarande förälskelser som jag aldrig ville vara utan. De var tydligen på liv och död innan jag visste mer om saken. Fragmentariska meningar om försoning och upprättelse kring stormiga passioner som aldrig kunde litas på. De ligger nu i soporna. Pinsamma och betydelselösa. Inte då men nu.

Ruth och Astrid är aldrig, blir aldrig, då. De markerar varje dag ett nytt sätt att leva, på gott och ont. Det goda är kärlek, magi och vilja. Det onda; saknad, smärta och ödesdiger längtan. Det finns inga sopor värdiga ens det onda. De texter jag skriver och publicerar för mig och er, om mig och dem, de är beständiga. Skulle de förloras kunde jag skriva dem igen, igen och igen. Och jag slänger dem aldrig. De är min kamp och mitt liv, beständiga!

Där användandet av dödlig kärlek förekommer på ett systematiskt sätt där finns krig att vinna...

.

Pappa M

Jag har frågat pappa M om han vill skriva ett inlägg i bloggen. Jag tror han vill för han nickar och hummar positivt.

Nu är det bara väntan som återstår. Flickornas älskade pappa...

Min egen elaka dvärg

Jag fick en stor fråga. Om jag ville gästblogga på en domän som kokar av liv och vackert. Jag fick frågan och blev överrumplad men varm. Jag tuggade på den ett tag och höll mig från att svara då jag inte visste hur jag skulle passa in med mitt svarta lass i solen. Jag tuggade och tuggade och tuggade och svarade, ungefär som ovan.

I sorgen, när livet inte längre känns som ett liv och persiennen i pannan är vinklad, tror jag ibland att min tillvaro bara är mörker. Att jag framstår som segrört murbruk som varken stelnar eller blandas till rätt konsistens. Runt, runt i tunnan. Inte för att jag alltid känner mig dyster som en gråblåsig dag över ett rostigt cykelställ, men för att jag sällan skriver när livet är ok. Jag har försökt blogga i bra stunder men inget kommer. I alla fall inget som passat som kontrast till temat döda barn. Jag kan välja att vara snällare mot mig om jag vill. Skriva om precis vad som helst när som helst. Men jag är min egen elaka dvärg.

Det snabba svaret från min glädjesyster gjorde mig gott. Hon menade att min blogg, liksom sin, handlar om livet. Kort och gott. Jag tuggade lite till och insåg snart att hon har rätt. Död, sorg, begravning och ständiga avsked...det är liv, hör liv till, är ett liv i en annan färg. Jag måste göra mig av med den illvilliga dvärgen som hindrar mig att se vår historia i termer av liv!

Även om livet inte längre tillhör Ruth & Astrid är de delar av mitt. Även om döden är slutet av livet är den inte mitt slut, än. Även om ett av kriterierna för "liv" är förmågan att fortplanta sig är vårt hopp inte ute. Ingen dom har ännu fallit även om livets tillblivelse är vår största gåta. Och har livet förmågan att vidareutvecklas, är det just det livet jag lever.

Tack Vida!

.

Med händerna på styret

Jag är synnerligen glad för att så många läser om min saknad, sorg och ångest. Att ni vill ta del av den största händelsen i mitt liv, mina tappade flickor, och att ni genom att finnas där hjälper mig att hjälpa mig själv. Hålla händerna på styret och se mig omkring längs den vindlande vägen.

Jag är så tacksam!

Min blogg är fortfarande ful och saknar finnesser. Ful är den utan min vilje, för jag skulle älska att se den i ett annat sken* men saknar html-kunskaper. Finesser saknar den med vilje då jag vill att texten ska vara det primära, utan onödigt brus. Mer behöver jag inte. Men att ni är så många som bortser från fantasilösheten och avsaknaden av brus är en ära.

Snart ska jag besöka era sidor, ni som hjälper mig att leva lite bättre. Men först ska jag ta mig själv på minisemester. Tillbaks på måndag och förhoppningsvis ska jag orka lite mer med bloggen framöver...

*någon som vet? Nytt men enkelt...

Ångestfasen

Bloggledig och full av katt har jag saknat er och tangentbordet. Er mer och orden mindre. A till Ö har gömt sig bakom den andnödda ångest som drabbade mig i samband med de mjuka brödernas intåg. Intrång! För så har det känts från och till. Jag har sett mig instängd i ett rum, ett hus, ett kvarter, ett land där två katters väl och ve har hamnat över mitt eget.

De klarar sig
De klarar sig
De klarar sig

Jag har hört det nu. Men inte min ångest. Den kan aldrig veta att något alls klarar sig. Inget klarar sig egentligen men fram till det nalkande slutet kan jag älska och istället roa mig. Oroa mig om jag vill. Men vill jag? Det är frågan om valmöjlighet. Här eller där? Jag ska träna mig på här genom bröderna för där vill jag inte låtsas vara! Dessa veckor har handlat om att jag antingen lindrar min ångest genom att katterna flyttar, eller gör mig av med den genom att de stannar. Jag har en dragning åt svåra situationer och här har jag försatt mig i en som jag faktiskt kan förändra. Så de stannar och ödet får kväljningar.

Jag har tagit semester från mig själv vilket inneburit att bloggen stått tom. Dels då den riskerade att bli sprängfylld av kattinlägg och därför ändra riktning och dels då jag behövt leva utanför cyber ett tag. Bli mer av den jag var innan, den jag var med kärleken och den som tog sig för att upptäcka världen för att se att den var något att ha. Något att önska mer av. Det kräver numera stor koncentration och fullt engagemang. Jag har med förskräckelse sett den orimliga kattångesten ta över sorgen efter våra döda flickor, och så kan vi inte ha det! Katterna är värda alla kattinlägg i världen, och tro att det kommer fler (!), men bloggen är först och främst min och flickornas och den väldiga sorgens. Jag vill skriva för att berätta om den.

Kanske är min nyfunna ångest en sorgefas man glömt att tala om? Den där sista som väcker livet till ny morgon med en knäpp på näsan. Chockfasen överlevde jag med hjälp av sömntabletter och ett växelspel mellan apati och galenskap. Under reaktionsfasen projicerade jag mina varför och min ilska på vårdpersonal, läkare och oförstående omgivning. Jag stapplade mig sakta fram i ett liv som dött. Bearbetningsfasen innebar sjukskrivning då acceptansen över förlusten slog än hit än dit. Jag behövde få vila i det stora att inse hur annorlunda livet blivit och alltid skulle komma att vara. Nyorienteringen lämnade ärr att vara stolt över och jag började fungera tillsammans med andra utan hävd och med rakare rygg. En sargad rygg. En bra rygg. En rygg som höll. En jag tyckte bättre om i efterordet.

Ångestfasen vet jag ännu lite om. För lite för att påstå att den ens hör dit. Men ett är säkert. Den hårdtränar mina orediga grubblerier. Jag förväntar mig fara och förbereder mig på hot. Fryser mig illamående. Jag har ångest utan att veta varför och tar hjälp av två katter och en spikmatta för att hålla den på mattan. Oro och rädsla ska bli mod och rikedom.

Jag klarar mig
Jag klarar mig
Jag klarar mig

.

Gulligull

"Jag har saknat honom i två dagar, gått på staden som en vanlig, löjlig man..."

Det läser jag på Birros blogg denna morgon.

Jag väcktes i ottan av de oanmälda bergvärmesnubbarna som i stundens hetta borrar ett 170 meter djupt energihål under den jordiga gräsmattan. Maskiner överallt. Med håret på ända, något slags kläder på kroppen, oborstade tänder och utan att fatta ett ord av vad som sades under en lång stund, fick jag äntligen i mig en svart och rykande kopp kaffe. På morgonen är jag Dr Morgontrötts Mr Hyde. Inget jag gör blir särskilt bra, inget jag säger hänger samman och den som väcker mig abrupt gör det på eget bevåg, för jag kan hur man gör ett monster! Jag surar på de högljudda gubbarna därute men gör mitt yttersta för att komma ihåg att deras närvaro skall skänka mer klirr i kassan.

I väntan på att köra till jobbet hinner jag läsa några bloggrader. Det är Birros nyvunna faderslycka som sticker mig i ögonen i takt med att nästa rykande svarta gör sitt yttersta för att väcka andra kroppshalvan. Jag tänker att både han och främst flickvännens bloggar har blivit rena gulligull-vi har fått barn-och är så lyckliga-bloggar, som om tiden innan inte fanns. Från att känna samhörighet med deras modiga kamp för ett levande barn kan jag inte känna något mer än små irriterande stick. Birro skriver fortfarande oändligt bra men idag gör han att jag känner mig "som en vanlig, löjlig kvinna..." En sådan som fortfarande är utan, en sådan som inte vet, på riktigt, riktigt. Hon som står bakom skynket och verkar patetisk, vanlig och löjlig...

Det svarta giftet har gjort sitt och med Mr Hyde under kontroll inser jag att min egen blogg inte skiljer sig mycket från deras gulligull, min är också gulligull, min handlar också om oändlig kärlek till de barn jag fick. Som om inget annat fanns, som om jag innan gick på stan som en vanlig, löjlig kvinna...För fler av landets morgonmonster sticker det säkert i ögonen och det enda jag kan rekommendera är en andra kopp kaffe till tröst. Ganska ofta orkar jag knappt med min egen "gulligull-vi har fått barn-och är så olyckliga-blogg", jag är många fler nyanser än vad den visar och oftast lika patetisk och löjlig som tiden innan. Men vi drar alla vårt gulligull till stacken och tycker att våra strån är de största. Det är bara bristen på dyra medlemsskap som sticker i ögat och lämnar mig utanför de fräckaste klubbarna.

Men nu är bergvärmen på gång och kanske får jag råd att bli medlem snart!

Html-tålamod

Det här duger inte! Måste göra något åt bloggen. Hur den ser ut, eller INTE ser ut! Behöver piffa och snygga till men har inget tålamod med html-koder och annat svårt. Enkelt är bra, men enkelt hur? Har givetvis kastat långa ögat på gratis bloggdesign, men inte fastnat för någon. Ska vara svart, vitt, rött...eller brunt...Ruth och Astrid...någon bild...äh! Finns det någon kunnig med html-tålamod här inne?

Gillar den här rubriktexten. Kanske brun?

Och enkelheten här, kan jag nog klara.

Också bra.

Väldigt gratis också!

En Jan Stenmarkare borde finnas med.

Som den änglamor jag är...

Den här bakgrunden skulle passa perfekt! Men hur? Kan en gratis wallpaper bli bloggbakgrund?

Mycket fin, kanske bäst, men behöver ljusas upp.

Jag?


Hjälp!

.

Var inte rädda

Jag har funderat kring den obarmhärtiga rädslan som förklädd till tvivel brukar krocka med misstron. Man blir orolig i deras sällskap, de är stora och tuffa. Oron blir till bävan och rädslan förgriper sig på kroppen och angriper likt en skenande cancer. Att skriva är min medicin och bloggen är morfinet. Rädslan (för allt möjligt) håller sig då på mattan och gör sig medgörligare, enklare att se och förstå. Rädsla sedd ur fågelperspektiv gör det aningen lättare att flaxa, ta ut rörelserna i full vingbredd där ovanför.

Jag har återigen läst Berättelsen om Pi (Yann Martel), en skeppsbruten pojke i en livbåt som i sällskap av en livsfarlig bengalisk tiger flyter ikapp med tiden, och livet, på den allt annat än "stilla" oceanen. Han tvingas lära sig överleva med den största av rädslorna, Richard Parker, tigern:

" Bara rädsla kan besegra livet...Den ger sig på ens svagaste punkt som den hittar med osviklig lätthet. Varenda del av en slutar fungera på det sätt som passar den bäst. Det är bara ens ögon som fungerar som de ska. De är alltid mycket uppmärksamma på rädslan... Rädslan som inte är annat än ett intryck har triumferat över en...den försöker förstöra allting, till och med orden man behöver för att kunna tala om den. Så man måste anstränga sig oerhört mycket för att uttrycka den. För om man inte gör det, om ens rädsla blir ett ordlöst mörker som man undviker, kanske till och med lyckas glömma, öppnar man sig för fler anfall av rädslan eftersom man aldrig egentligen tog upp kampen med den fiende som besegrade en."

Idag tog jag orden med mig i bilen, ut i solen. Sa dem högt så att mottagarna säkert skulle höra. Kärleksförklaringar upp i skyn. Älskade små...Jag ansattes av rädslan att flickorna inte kände sig älskade, förstod hur mycket kärlek de förde med sig. Jag skulle ha strukit mer över magen, varit närmare, mer närvarande. Pratat om dem med alla som korsade vår väg, om piruetter och stretchövningar under huden. Jag drabbades av rädslan för den stora tystnad som sänkt sig kring våra barn. Största möjliga...som om de aldrig funnits. Så jag skrek! Gormade älsklingsord upp i solen. Stora, varma, yviga. Röda studsbollar. Jag skrek tills jag inte behövde skrika längre och vann över tystnaden.

.

Jan Stenmark åsido

Vi lever som vi gjorde, i skepnad av de vi var innan det oerhörda, för det mesta. Vi skrattar och sjunger, bråkar ibland. Skillnaden är fin och knappt märkbar, men en mjuk stämma i moll genomsyrar våra infall och vi blir aldrig desamma. Det är oftast i de svartaste stämningarna behovet av att skriva infinner sig och tankarna tvingar på. Det är då de måste upp över ytan för att buteljeras och få etiketten "sorg". När jag tittar, vänder, skakar och vrider kan jag hantera sorgen och förstår efter hand att den inte vill mig illa, bara få finnas.

När jag tänker efter tycker jag om mitt nya ofrivilliga jag, för jag har blivit en nyans rikare. Rik är bra har jag lärt! Visst önskar jag att allt hade varit annorlunda, men insikten om att inget går att ställa tillrätta och att önskningar gör vare sig från eller till, gör mig mer ödmjuk och försiktig i mina steg. Som att blotta halsen för ett hungrigt lejon och på nåder klara sig. Som att visa alla sina synder i den starkaste av strålkastare utan att bli stenad. Denna oerhörda utsatthet har skrämt bort all stolthet och ätit upp dess mor.

Vårt hem brann ner med allt av kära ägodelar och vi klarade oss undan, med bara minnen kvar av sommarsemestrar och gamla kärlekar. Minnena är det finaste jag har. Och när jag plockar fram de som tillhör Ruth och Astrid blir jag varm och öm. Det är smärtsamt vackert och jag älskar dessa minnen! De kan inte brinna och är dyrt stöldlarmade. Försäkrade i hjärtat. Likt en passion, en förälskelse som blir något varaktigt, sansar sig sorgen och släpper in vardagen. Allt annat skulle bli outhärdligt. Det är för svårt att leva i dessa starka känslorus och samtidigt behålla förståndet. Sorgen har inget annat val än att anpassa sig efter det liv som måste fortsätta levas, och lämna bäraren för alltid förvandlad.

Älskade minnen...
.

Konstpaus

.

"Om du väntar tills du är säker på att det är rätt,
kommer du förmodligen inte att göra mycket av något."

Detta sades av någon förmodad känd, men för mig okänd person. En överklok kvinna eller man som slutat upp med det idiotiska "gör det i morgon - när jag mår lite bättre". För hur kan man någonsin veta att det blir bättre just imorgon? Eller rätt? Som jag väntat och väntar ännu, utan att vara det minsta säker på att något av det jag planerar eller drömmer blir rätt eller någonsin blivit. Jag är inte säker på något förutom att jag måste leva under tiden jag väntar...på något. Jag ska försöka göra mycket av något och kanske kan jag på så vis raderas långsamt från den eviga väntelistan för att plötsligt befinna mig först i kön, eller ingen kö alls! Bortom väntan.

Det kändes inte rätt att vänta med bloggandet under den längre period jag hade tänkt. Saknade det. Så varför vänta? Istället skriver jag ibland, inte alls en annan gång, och dessdå mer nästa. Men det får aldrig inkräkta på mitt och Kärlekens gemensamma överlevnadsförsök! I mitt nyfunna blogglandskap får jag göra som jag vill utan krav och måsten, förutom ett. Jag måste lugna mig. Balansera bättre. Känna andan falla på eller av och ibland åt sidan för något viktigare. Paus betyder inte alltid att vänta, som i sluta leva eller skjuta upp. På, paus, av, paus, på, av, paus, lååångpaus. En konst som Johbur ska lära sig behärska under tiden hon lever, som ska hjälpa henne leva, utan att vara säker på om det är rätt.

Allt detta från ett komprimerat visdomsord på höger sida i min röda jobbalmanacka...

Webb-lös

Nej, bredbandet dröjer och jag är handikappad! De senaste rönen säger att vi får vänta i upp till 4 veckor till. Snabba bredband har jag hört talas om, men visst borde bredbandsbolagen se över sin handikappanpassning! Effektivisera, underlätta...

Vackra tålmodiga ni som läser och kommenterar! Jag är glad för att ni finns och inte lämnar mig i sticket trots mitt handikapp. Ni är min bästa terapi!

Tack!

.

Mañana

Inget bredband i sikte...och surfa på jobbet är ingen hit. Efter att jag postat mina inlägg vill jag bara hem! Här är stort, ruggigt och låter konstigt utan personal och besökare. Men saknar att läsa vad ni skriver! Hoppas hinna imorgon...

Kram så länge!

Om ni undrar varför jag dröjer

Innan min sorti från en vacker men färdigbodd lägenhet och ett Göteborg jag bär i hjärtat, vill jag ge mina väktare på bloggen en varm hälsning och ett OBS! Jag kommer vara webb-fri januari ut då bredbandet dröjer, men...jag ska försöka posta några inlägg efter jobbet samt försöka svara på lästa men ännu obesvarade mail och kommentarer. Vill hinna kolla vad NI skriver inne hos ER också! Lovar att göra mitt bästa för det ligger staplar med ord och trängs med alla funderingar...avskyr oreda!

Det är oändligt stora möten som sker i den djupsvarta rymden!

Blindskrift

Av mina inlägg att döma kan man tro att jag befinner mig i den mest akuta sorgefasen ännu, och det stämmer väl delvis. Jag har lärt mig att tycka om att skriva när smärtan drabbar och därav kan vissa inlägg se otrevligt mörka ut trots att jag inte befinner mig där 24 - 7. Vissa inlägg är fragment av dagar eller delar av en timma, ibland en hel vecka. Akut är sorgen alltid när den drabbar, men den skrämmer mig inte lika mycket. Jag blir smygande ett med de mest grundläggande komponenterna av att vara människa, här och nu. "Lyckad" och "lycklig" är inga tillstånd jag hysteriskt strävar efter även om jag glatt tar emot en dos av desamma, och uppskattar portionerna när de serveras. Kanske blir svåra förluster en sorts medicin mot samhällets lyckoterror, tar ner oss på jorden. Är jag oartig om jag struntar i att tacka?

Jag har lärt mig ta sorgen i hand, se den i ögonen och veta min plats. Den bestämmer diktatoriskt och till skillnad mot problem jag kan jobba med, exempelvis genom kognitiv beteendeterapi, finns det inga direkta verktyg med vars hjälp jag kan jobba mig igenom det här, förutom att skriva! Det handlar inte om kvalitet, kvantitet, coola uttryck, mest läsare, banbrytande idéer, korrekta verbformer eller "dem" versus "dom", utan om den djupandning skrivandet i rätt stund ger. Känslan av att leva! Som att dra med känsliga fingertoppar över blindskrift, känna in alla ord fysiskt. Resten av tiden andas jag, nästan.

Blir några av raderna sedan betydelsefulla för en enda person, ja då är det fantastiskt! Jag tror sorgen finns där för att lidas och den bästa hjälpen är att få tillåtelse att göra just det. Lida. Skrivandet är en terapi god som någon och ger utrymme för det svarta där det verbala förrådet tryter, i mitt fall. Det tillåter mig att se min sorg från vinklar och genom tillstånd jag inte kan verbalisera och hjälper mig, inte långt men längre.

Så jag skriver tills jag skrivit klart.
Ni som läser läser tills ni läst klart.
.