Runor

Vi har befunnit oss i krigshärjat område. I sviterna av ett fientligt förhållande mellan folk och flyttkartonger. Utan systematiskt dödande har vi förvandlat pappen från fylld till bredden till platt som pannkakan. Efter ett glas vin och en varsam amatörvals över pappersmassorna har vi funnit, förkastat och undrat över tvivelaktigt innehåll.

Jag älskar att rensa! Jag älskar att städa! Det är min yoga. Jag skäms inte där jag riskerar att hamna med den fladdrande jämlikhetsgiljotinen över nacken. Städa är avslappning för mig, jogga en annan. Laga mat är avslappning för Kärleken, tvätta en annan. Men jogging betyder idag direkt benhinneinflammation och onda knän på grund av tonårig överaktiv träning. En mil på 42 minuter dagligen! Jag har slutat jogga men städar mig fri. Från tankar, smulor, onda knän och i-landskonsumtion.

Jag städar mig också fri från minnen. En tunn dagbok, åtta -nio år gammal, revs i stycken utan att läsa en rad. Det är så jag brukar göra med dagböcker åldrade efter samma årsintervall, river dem i stycken med vetskap om dess innehåll. Där står mest en massa tjafs om diverse dåvarande förälskelser som jag aldrig ville vara utan. De var tydligen på liv och död innan jag visste mer om saken. Fragmentariska meningar om försoning och upprättelse kring stormiga passioner som aldrig kunde litas på. De ligger nu i soporna. Pinsamma och betydelselösa. Inte då men nu.

Ruth och Astrid är aldrig, blir aldrig, då. De markerar varje dag ett nytt sätt att leva, på gott och ont. Det goda är kärlek, magi och vilja. Det onda; saknad, smärta och ödesdiger längtan. Det finns inga sopor värdiga ens det onda. De texter jag skriver och publicerar för mig och er, om mig och dem, de är beständiga. Skulle de förloras kunde jag skriva dem igen, igen och igen. Och jag slänger dem aldrig. De är min kamp och mitt liv, beständiga!

Där användandet av dödlig kärlek förekommer på ett systematiskt sätt där finns krig att vinna...

.