Jag har läst det här i Aftonbladet, 3 gånger idag... fast i en gäckande verklighet som får tårarna att svämma över och frågan varför att återvända. Jag har inte varit i tårarnas rike på väldigt länge och varför har legat länge på hyllan. Rekylen från artikeln ändrade rörelsens riktning från tilltagande framtidstro till en återblick i helvetet.
307 gram, mindre än 25 cm och en kronisk lungsjukdom som inte tillåter henne elitidrott...
Det kunde ha varit vår Astrid! Om någon hade givit henne en chans. Barnmorskan frågade doktorn om de kunde göra ett försök, men han tyckte inte hennes lilla liv var värt det i enlighet med regelboken. Hon riskerade livslånga handikapp. Men i enlighet med regelboken kan inga under ske! Astrid andades flitigt men trasigt en lång stund efter att hennes döda syster banat henne en enklare utväg. Hon vägde 290 gram, bara 17 gram mindre än miraklet i artikeln, och mätte en centimeter kortare. Ruth 380 gram och 25 cm kort. Två tunna bebisar med allt på rätt ställe.
Två kortväxta döttrar med kroniska lungsjukdomar är lyckan jämfört med döda, obducerade, kremerade och begravda barn och drömmar! Deras fjuniga ögonbryn och nya naglar, till vilken nytta? Jag minns aldrig att jag fick frågan om akut kejsarsnitt, eller om vi ville göra ett försök till räddning. Det hade redan bestämts åt oss.
Jag önskar mellan gråt och varför att vi hade fått chansen att välja och självklart säga: " ...vi sa att vi ville satsa".
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag läste också om detta lilla underverk. Det är ju konstigt att det gick att rädda henne. Måtte hon slippa besvär när hon blir äldre.
Jag hoppas att läkarvetenskapen ändå lärde sig något av dina flickor, så dom kunde hjälpa någon annan! Jag tror inte dina döttrar dog förgäves. Men, vi vet aldrig, kanske hade dom haft en chans om bara någon försökt!
Kram på dig!
Ingegerd
Jag läste det också nyss och tänkte direkt på dig och mamma Melissa och det satte igång massa tankar och frågor. Inte så många svar men en stilla undran i alla fall.....
Kramar till dig
Kunde jag bära dig genom detta så skulle jag!
Vet inte vad jag skall säga (jo, jag är ju glad för föräldrarnas skull att de slapp det vi fick tilldelat oss att ta hand om)... flickorna vägde ännu mer och var längre ändå... och ändå gjordes inget... kommer nog aldrig förstå...
Skicka en kommentar