tisdag 6 oktober 2009

Inga mordiska ansatser

Suprecur-sprayandet går fint, sorgen efter flickorna håller sig lite i bakgrunden kring vår IVF-vardag och Puregon-injektionerna i magen har redan börjat verka. Det riktigt spritter i äggstockarna! Inte av glädje, men jag känner hur äggproduktionen tar fart genom ilande, pirrande aktivitet. Går det som tidigare får jag bra med ägg, lagom många, och slipper jag undan överstimulering är jag lyckligt lottad för en stund.

Humöret är som vanligt under mitt fejkade klimakterie, en gråtmild variant. Påverkas jag humörmässigt gör jag det åt rätt håll. Ingen grälsjuka, inga mordiska ansatser, ingen depression...jag blir snarast blödig för vackra saker omkring mig. I bilen om morgnarna kan jag jätteskratta åt Morgonpassets absurda samtalsämnen för att i samma stund känna gråten komma vällande. Jag skratt-gråter och riktigt ser min hysteri. Eller så rörs jag till tårar av den gulliga tanten som strävar att finna titlar hon ännu inte läst bland hyllmetrarna, trots att hon knappt går eller ser. Gråten är ingen ledsen gråt men heller ingen glad. Den är bara gråt. En reaktion i kroppen, som kortslutning. Jag står ut med mina symptom.

Pratar om behandlingen gör jag sällan. Inte längre. Inte med Kärleken och inte med nära och kära. Jag skriver inte mycket om den heller. Jag tror föregående behandlingar tagit udden av nr 4. Jag minns hur jag kaxigt intresserad tjatade mig igenom nr 1 och nr 2. Med alla! Särskilt de som inte ville lyssna. Jag trodde verkligen vi skulle lyckas och jag trodde den där tiden var den värsta att genomlida i vårt gemensamma liv! Misslyckande fanns inte då i min begreppsvärld, eller så höll jag det ifrån mig genom att tro. Jag var bäst i världen på att tro det bästa om det mesta. Det var då, när "det värsta" väntade tålmodigt på sin plats i kön.

Döda barn råder bot på mycket. Inte minst när det gäller naiv tro och kaxig förväntan. De har hjälpt mig att lättare gå igenom infertilitetssorgen, som ofta liknas vid den efter en nära anhörigs död. Jag talar om sorgen att befinna sig infertil, som i handikappad, i ett samhälle som inte förstår dess djupa avgrunder, om sorgen efter ständiga misslyckanden att skapa de drömda kärleksbarn vi längtat. Jag kan förresten motvilligt kalla oss infertila! Inte heller ofrivilligt barnlösa! Två barn senare stämmer inte termerna, trots att de barn som gavs oss nu är döda.

Vi är i högsta grad fertila, med lite hjälp. Vi är möjligen levandebarn-lösa i ett samhälle som inte vill förstå dess ohyggliga sänkor.

Kaxig Johbur, IVF nr 1, 05

2 kommentarer:

Orchid sa...

Du är så tapper! Hoppas du ska må bra och allt går vägen, förstås!
Kram och trevlig helg!
Ingegerd

Elisabeth sa...

Jag håller alla tummar och tår vet du. Barnlängtanskampen brukar jämföras med krisförloppet hos cancer och aidssjuka. Inte själva sjukdomen utan krisförloppet... hopp och förtvivlan, hopp och förtvivlan.

Önskar så att Ruth och Astrid får syskon snart!

Stor varm kram