Du kan stoppa din Metro...

En helt vanlig torsdags morgon och jag hörde något signalera mellan drömmen som behövde bli drömd och den verkliga väckarsignalen. Jag kunde inte skilja på vilken signal jag skulle vakna till så jag vaknade ändå. Signalen som tillhörde vad som verkade en fjärran telefon var min och personen i andra änden var också min. Min man. Han meddelade stressat att jag kunde sova vidare då det hade brunnit i soprummet intill min arbetsplats och att röken gjorde det omöjligt att arbeta innan saneringen klarats av, på måndag. Kollegan som försökt signalera mig under morgonen gav upp kampen om den drömmande Johburs uppmärksamhet. Message recieved, och jag somnade om.

När jag lyckats med omsomnandet började det ringa i alla möjliga apparater samtidigt. I den rosa drömtelefonen, mobilen, fasta telefonen och väckarklockan. Utanför tutade en båt! Jag gav upp, gick upp och lyssnade av. Inga meddelanden och jag blev ilsk! Här har världens tröttaste Johbur en välförtjänt sovmorgon och de som inkräktar tusenfalt har inget viktigt att meddela! Phfnys! Slängde gummiväckaren från Ikea i väggen och kokade kaffe. Ska man vakna så ska man vakna med besked till ännu en torsdag.

En sådan torsdag som inte lämnar något åt fantasin och som ställer sig i vägen som snubbeltråd framför dörröppningarna. För att göra någon nytta i min tillfälliga arbetslöshet tog jag de tunga kassarna med återvunnen plast, metall och papper med mig ut i hallen. Där hade dörren svullnat av den fuktiga torsdagsluften och jag kom inte ut! Inte på något sätt. Världens alla svordomar till trots. Källarvägen blev min räddning, och min död.

Väl ute i dimman balanserandes på en månadslast flaskor, hämtmatförpackningar, plastbyttor och metallpinaler gick källardörren inte att stänga! Den sista svordomen, ännu hemlig för mänskligt öra, och en kick senare hörde jag bakom ryggen ett ivrigt: "Hallå! Hallå där!" Vem vågade hallåa mig i ryggen och pocka på sådan enerverande uppmärksamhet när mitt viktiga uppdrag höll på att stänga sig ute...inne...ute? Rösten fortsatte: Hallå, är det du som har flyttat in här? Hur trivs ni? Har ni fått barn? Vill ni ha en Metro nästa gång jag har vägarna förbi? Jag brukar promenera förbi och lägga tidningar hos grannarna ibland. Vill ni ha en då kanske? Visst är det ni som fått tvillingar? Grannen intill har skvallrat. Det här är min gamla mamma...

Jag svarade "jaha" och "ja" på allt med tillägget att vi förlorat våra barn.

Utan den där tankepausen som visar när någon tänker till, och med samma jobbiga tonfall fortsätter rösten: Jasså, ja, det var ju tråkigt. Men då är det bara att ta nya tag och kämpa vidare. Sånt är livet. Se bara på min gamla mamma här! Hon är ju gammal nu och det är naturens gång (den förvirrade åldringen vid hennes sida såg genast tyngd och sårad ut). Bara att gå vidare. Jag har jobbat hela mitt liv inom vården. Jag bor några kvarter bort, huset med de blå blomställningarna. Ja, men välkommen då! Jag tar kanske med en tidning nästa gång. Hej.

"Jaha, ja, tack."

I bilens trygga framsäte och med ett tryck på låset brast jag i tusen bitar till ljudet av min rasslande plåtsamling. För svullna dörrar, vansinniga grannar, döda flickor, tung last och en ful jävla torsdag!

.

När konsten att sluta är att sluta

Ska bara...
Kom på att...
Läste...
Hörde...
Visste ni...
Nej, nu!
Ja, ni ser ju själva.

Under tiden sitter Kärleken och väntar. Efter en och annan hård avgrundsdipp skriver han till min tårdränkta arbetsplats:

"...Var inte ensam! Det är du inte. Klart jag förstår, är också där även om jag inte är i samma spår från stationen av helvete och död som har drabbat oss. Jag måste hitta en växel in på ditt spår igen, inte bara köra på dubbelspåret precis bredvid. Jag går hela tiden och tänker på små fötter som springer runt, slår sig och allt. I huset. I trädgården. Hålla i en liten hand på vägen till bussen. Längtar efter att den korta vägen till bussen tar en halvtimme för att lilla handen vill upptäcka allt på vägen dit, tappar vanten, pekar. Vill också ha en familj.

Blir bara så dödsförkrossad, som en gammal romersk vas under en bulldozer, så fort jag befinner mig närmare än 20m till nån som har barn eller en familj. Inom mig finns små demoner som sliter i allt som är jag varje gång jag hör om nån som är gravid i vår omgivning, eller barn vi känner eller såna som väntar det andra, tredje barnet. Känner mig grundlurad och hånad av det som kallar sig liv som skall vara mitt. Orkar inte heller ha det så. Är dessutom skräckslagen inför nästa ivf försök. Vet inte vad jag ska ta mig till om det händer igen. Men det ska jag inte tänka på nu. Börja om nu, från nytt men med historien i bagaget.
När börjar vi?"

Jag börjar när som helst med dig min käre! Måste bara sluta först...

.

100 gånger om dan

"Kanske är det som min moster sa, att döden ska man handskas med handgripligen, genom att ta i den, känna på stoftet och förstå att det som en gång var en människa nu är något annat.
Tänk om alla kunde få vara med och sitta och vänta in döden. Tänk om det fanns ett dödsrum. Lika väl som det finns ett födelserum. Där man kan få bo med sina anhöriga. En vecka eller två. Den tid som döden behagar vänta på sig när det är så dags. Som ett omvänt förlossningsrum. Rummet skulle ha kokvrå och ett litet kylskåp och en säng.
Under tiden skulle man avsluta, samla ihop och knyta ihop säcken. Ta farväl under värdiga former."
(Östman, Inger: Jag tänker på henne hundra gånger om dan.)

Jag tänker på mina döttrar hundra gånger om dan, och på deras födelserum som blev deras dödsrum. Döden hade gärna fått vänta på sig. Länge nog att få fylla en liten kyl med bebismat eller åtminstone en kanna med kaffe. Men döden lät inte vänta på sig och tvingade till värdigt men för tidigt farväl. Dessa många tankar hundra gånger om dan.

"När dina föräldrar dör, så dör också din barndom. Och din ungdom. Då står du i nästa led. Nu är du någons mor, inte någons barn..." (Östman, Inger)

Om jag ändå fick bli någons mor! När mina döttrar dog, så dog även mitt föräldraskap. Och min framtid. Flickorna gick före i kön. Nu är jag mor till änglar, inte med barn utan obarmhärtigt utan. Men jag är inte längre rädd för döden, rädd att dö. Inte alla har två döttrar att följa i fotspåren när det är dags för andra sidan! Jag vill också veta! Veta hur det känns, hur det blir. Jag dör gärna, men inte nu. Ingenting blir som det någonsin varit. Jag är inte densamma för jag har vunnit något nytt. Nytt utan att för den saken skull vara likvärdigt. För tro mig, jag skulle ge mig själv åt Herr Död om det gav våra döttrar livet. Utan att blinka!

Jag tänker på er hundra gånger om dan...

.

När konsten att vila är att sluta

Min frånvaro här är bara delvis självvald. Jag kan inte hjälpa att bredbandet dröjer, inte heller att orken tagit slut. Jag rår inte över att sorgen tagit ut sin rätt och skickar hälsovådliga signaler genom kroppen. Ber mig sluta med allt. Jag rår inte på att saknaden efter döttrarna och drömmen om liv slår mig blå, att jobbet måste jobbas, magisteruppsatsen skrivas, hemmet renoveras, samtal ringas, livsviktiga beslut om framtiden tas eller att jag måste förhålla mig till en livstid med Diabetes Mellitus, en sjukdom som pockar på en helt ny livsstil. Jag har Kärleken vid min sida och vi måste lära oss tända nya lågor, tillsammans! Det duger inte med närvaro på håll. Så jag väljer att inte skriva om jag inget har att berätta eller om orken uteblir. Eller när bloggen blir en påflugen bekant som inte vågar vara själv.

Svårt att andas
Ont i bröstet
Sömnlös
Orkeslös
Gråtmild
Överkänslig
Irriterad
Handlingsförlamad
Glömsk
Idélös
Beslutslös
Orolig
And it goes on...

Ni förstår redan att jag drabbats av utmattning och att jag måste skala bort en del "måsten" men även ett och annat nöje. Jag har bestämt mig för att låta bloggen vila trots min kärlek till skrivandet. Kärlek är inte sällan hälsovådlig. Jag har tröttnat på den sorgfyllda tillvaron hemma hos mig, som spiller över i allt jag gör. Något som bara ska bli ett kort inlägg blir till helkvällar framför datorn. Jag kommer på nya infallsvinklar, läser hos medsystrar och bröder, engagerar mig, kommenterar, ännu fler idéer, gråter, fnissar, tappar taget och kan bara inte sluta! Men ibland orkar man inte engagera sig hur mycket man än skulle vilja. Det är då det är dags att göra motsatsen. Så jag slutar på obestämd tid, om en liten liten stund...

.

Zeppelinare

En enslig och uttjänt ljusslinga med fem fungerande lampor kring en lika uttjänt och gles enbuske. Intill stentrappan med för höga räcken och hal senvintersnö på stegen. Jag finns i den bilden. Men jag är knappast slingan av ljus som fortfarande lyser. Jag är knappast den enträget barrande enen som fortsätter leva. Jag är luften däremellan. Bara luft, som sällan andas. Jag fryser till is och lägger mig farligt under obarmhärtiga skosulor. De trampar stenhårt över min hala uppenbarelse. Jag måste lära mig andas igen och ta mig fram i en luftburen farkost som lättar från marken ibland. Som gör att jag är mindre utsatt. Lyfta, sväva, landa. Åtminstone ibland!

Hembesök hos natten

Jag är mörkrädd men söker skydd i natten. Jag är inte rädd när jag besöker natten självmant, när det är jag som släckt alla lampor. Men är det redan mörkt och jag råkar befinna mig i svärtan, vaknar där, hamnar där, då stannar jag under täcket och sammansvärjer fasor sällan drömda. Samma sak om jag går i upplysta utrymmen med svart natt utanför dörren, då stannar jag innanför och smyger förbi. Tror mig vara bevakad och påtittad. Någon lurar där! Så jag släcker ner och bjuder upp den kalla natten till dans, tar den i stadig hand. Då är den min och inte farlig längre. Då är den min att titta på, inifrån och ut. Den är stor och snäll. Jag vördas.

En grön flätad tröja gränslar en stol och håller sin klumpiga arm runt stolsryggen. Den är sviterna av en tvätt som aldrig blivit vikt. Jag lyfter den livlösa ärmen, trär den på min och värmen sprider sig genom flätorna. Långsamt över ryggen mot polohalsens puls. Jag smyger ut i min mörka vän och känner på uteluften som lämnar knarr under skorna. Huttrar och känner mig trygg. Husen intill har sänkt sina ögonlock med tunga rullgardiner som skydd från en harmlös nattvandrare. Men jag vill inte dit utan håller mig inom mitt revir. Där står en nyvunnen vänskap, en gran med obestämt antal åldersringar, högre än hustaken och från där jag står verkar den sträcka sig yvigt mot himlavalvet. Jag ser inte var den börjar eller slutar. Det är mörkt. Jag klappar den skrovliga stammen och undrar om den drömmer? Klappar den över ryggen och tackar för senast.

I natten är jag fri och aldrig ensam. Jag är aldrig så omhuldad som när jag är ensam vaken mitt i den. Små pyttiga spår leder kors och tvärs genom snön, prydliga små avstamp som inte kan bestämma sig. Som någon som stängt sig ute och letar efter nyckeln, fryser och vill in men vet inte hur och vet inte var. Det vet jag, jag är precis där jag vill vara, här och nu i den senaste timman innan morgonen letar upp mig för att påminna om kravfyllda men uteblivna resultat. Alla måsten och konsekvenser. Alla orimliga förväntningar och företaganden. I ljuset blir jag synlig och måste passa in. Passa mig för hungriga vargar, nyvakna. Jag måste bli varg jag också, snabbt och obarmhärtigt. Jag håller mig kvar i händerna på min vän ända tills fönstergluggarna stirrar med irriterad uppsyn på den trygga nattluffaren. Flätorna på magen går upp och jag snabbar mig in för att finna tråd att hålla ihop ändarna med.

I ljuset är jag aldrig fri och alltid rädd.

Alvarense möter Ametistranka

Som ett trött knippe gräslök bredvid en nyplanterad Ametistranka, som sakta växer i solen. Jag fick återigen finbesök på jobbet, och så kändes det att sitta dödstrött men glatt förvånad bredvid överraskningen. Hon växer då hon är gravid. Väntar syskon, levande syskon till de små i himlen. För så måste det bli! Härefter är bara levande ting välkomna i våra liv. De döda finns där som dimgrå smekningar över ryggraden, eller djupröda kärlekspölar att snubbla pladask i. De finns där alltid och vi vill att de finns där, trots att vi en gång hoppades annorlunda.

I egenskap av trind kryddväxt som på sin höjd blir tre decimeter hög, önskar jag den vackra Ametistrankan sköna tillväxtdagar i den stundande solen. Klättra dig hög och slingra dig fram men håll knopparna stängda tills de är redo att slå i blom! Vi har båda brustit alldeles för hårt och för tidigt och att äntligen få möta en sorgesyster som kommit att betyda mycket var härligt känslosamt. Jag var beredd på gråt men kände mig osedvanligt stabil i hennes sällskap. Lugn med ett knippe sprallighet. Nästa torsdag ska jag få äran att besöka hennes flickors gravkammare. Då måste jag göra mig fin, för det är inte vilka små flickor som helst som håller slumber party på himlabädden tillsammans med Ruth och Astrid!

.

På en och samma dag

Min stora hårda dipp beror med all sannolikhet på att flickorna skulle ha kommit till oss levande nu, ca 4 månader efteråt. Hela 4 månader utan livet i magen med förlorade planer! Sprungit ifrån oss med atleters kraftfulla steg. Drömmen dog på en sekund och har varit död sedan dess. Vi springer dåligt jag och Kärleken med våra pinniga sköra ben. Det är som om tiden har blivit snabbare och passerar oss utan att ta minsta hänsyn till att vi behöver komma ikapp. Inte hinna med men åtminstone ikapp, ibland! Jag blir ett år äldre varje dag och varje dag är jag ett år längre ifrån våra förstfödda, möjligen enda födda. Tiden är inte nådig och jag är ljusår ifrån den magiska känsla ett sommarlov för barnsliga ben kunde ge.

Sommarmorgon på TV kl 09.00, havrepuffar i lingonmjölk, göra entré i den nya dagen med röda träskorna, i lekparken en kompis som väntade med äventyr och macka i ryggan, skog, koja, svarta sjöar, soliga klippor, hoppa twist, dricka solvarm saft, plåster överallt, bygga lådbil, bygga vad som helst, viska, skratta, sätta upp det gula tältet, läsa Kamratposten i sällskap av knott och myror, cykla ikapp, byta färg- och formglada suddisar, sova på balkongen och bli livrädd. Allt det där på en och samma dag!

Jag blir gammal på en dag. Ägnar mig åt att åldras. 100 år utan magi och passion, utan barnsliga ben och solvarm saft. Allt är utan på en och samma dag. En livstid. Jag har köpt mig plåster och färglada suddisar och ska låtsas mig till ungdomlig lycka...

Det finaste

Det finaste dagen bjöd var när fina U kom förbi, letade sig in på kontoret där jag satt och stirrade, tomt, bland ivrigt arbetande kollegor bara för att ge mig en kram. En live-kram! Jag fick en plötslig impuls att slänga mig runt halsen på min vän och böla ut alla plågor. Istället höll jag inne mina tårar och gladdes åt den vackra ärliga kram som hon visste att jag behövde. Fraserade fortsatt om mina meningar även om jag med henne kan tillåta sanningen att komma fram. Många fler timmar av dagen behövde dock genomlidas.

U nämnde min bloggsida och att hon inte alltid förstår vad det är jag menar när jag skriver. Får läsa flera gånger. Jag svarade att det är precis som det ska! Ibland blir jag lyrisk och behöver få ur mig en känsla. Känslor är inte alltid att förstå, ens för mig! Jag gillar att både läsa och skriva poesi, särskilt lyrisk poesi. Den som inte har någon början eller slut, den som kan berätta om både sekunder och ett helt liv samtidigt. Och faller andan på skriver jag skiten ur mig! För att uttrycka mig milt. Meningar och ord som formar en bubbla av vad som rör sig i Johburs irrgångar. En stämningsskapande rörelse, passion, vulgaritet eller subjektiv sentimentalitet. Dålig på versfötter som jamber och daktyler. Håller mig därför till friare former med friare vers. Frihet i några meningar!

Det finaste kom även i form av ett mail, som oturligt hade hamnat i spam-korgen men som snabbt räddades från radering. En kär familjemedlem som skrev så stort så ärligt så vackert. Efter allt det stora kom det största. Hon skrev att hon minns Ruth och Astrid! Ville låta mig veta att hon inte glömmer. Mina barn som hon inte glömmer! Jag funderar ofta på varför det är så tyst kring döda barn. Men vad finns det att säga när allt redan sagts? Fler minnen kommar aldrig att skapas, förutom påhittade sådana. Och dessa fantasier är knappast något som vänner och anhöriga vågar syssla med. Jag vågar knappt själv då jag inte vill lägga fel liv hos mina döda flickor. Liv jag inte vet om de skulle haft, egenskaper jag inte vet om de skulle fått, uttryck som hade tillhört dem om de hade fått leva. Men jag gör det ibland för att jag måste gå vidare. Hittar på för att må bättre. Det är svårt att tala om människor som ingen egentligen fått lära känna. Därför är det tyst kring döda barn.

Jag önskar att det inte var så tyst.
Jag önskar vi kunde prata om livet.
Men istället är det tyst, dödstyst.

Det som återstår är den tunga önskan om att allt vore jävligt annorlunda...

.

5/2 Dan efter dan som skulle blivit annorlunda

Total okoncentration och en känsla av att vara miljarder av små små fragment. Jag tog mig till och befinner mig på jobbet med hjälp av ren mekanik. Kroppsligen. Essensen av den som är jag befinner sig i alla möjliga mörka utrymmen. Jag trivs just nu bäst i magasinet, håller till där bland kartonger vars innehåll tömts så när som på smällplast. Pangar lite! I doften av mycket gamla böcker varav några av dem aldrig mer kommer att bläddras i, nosar jag. Det är alltid de vackraste av böcker som ligger orörda. Tavlor står på lut och visar ryggar av trä och tejp, etiketter i öppna lådor där någon letat efter annat än just etiketter, bråttom, och julprydnader som precis haft sina årliga glansdagar. Jag letar mig dit en dag som denna. Luktar på gulnat papper.

Gråten har legat latent precis i rand med ögonvrårna, och minst en gång i timmen har den runnit över och jag har tvingats ta till flykt. Undan allt och alla.Det är svårt på jobbet och flykten är det som mitt jobb består av dagar som denna. Jag orkar inte vara särskilt trevlig men bryr mig ändå om att försöka. Försöker jobba, försöker vara vänlig. Svårt. Även om jag döljer mina röda blå bakom terminalglasögon förstår en och annan kollega hur det är fatt. Kanske alla, men bara två har vågat/orkat fråga hur det är. Det är fint att bli tillfrågad och jag har svarat någorlunda sanningsenligt. Visst döljer jag de svartaste nyanserna och fraserar om de meningar jag egentligen borde säga. Men att gå in på ämnen som att livet inte har någon mening, att jag bara vill ligga under högar av täcken i svarta skrymslen, att det är kaos i kaoset och att jag helst slutar upp med att existera genast, det säger jag inte högt. Bara här.

.

Onsdag kväll den 4/2 och tiden är liten

Jag faller med den dalande snön och har svårt att andas i den kalla luften. Jag visste att dagen närmade sig men inte att den skulle drabba så skoningslöst. Den 4/2-2009, idag, var beräknat förlossningsdatum för två innerligt efterlängtade tvillingflickor. Rutan och Lill-Astrid. Vi hann så väldigt lite tillsammans! Idag skulle ni ha legat ovanpå den varma huden hos en utmattad mamma och pappa som ville ägna livets alla sekunder till att älska och ta hand om er. Så liten var tiden...

Dag två var ni 4 celler stora och visste inget om livet. Vi trodde vi visste allt. Vi visste att livet bodde hos er och anade inte döden. Efter fem veckor hade pulserande blodkärl vuxit ur de primitiva moderkakorna. Villigt och ansträngt men alltjämt pulserande. Två hjärtan slog på er 25:e dag, tick tack tick tack tiden går fort när man har roligt! 25 millimeters-tjejer i vecka 10 som ska stå på tillväxt. Väx! Färdiga flickebarn som växer. Men för små. Nagelbäddar på fingrar och tår, ser ut som människor. Små människor. Sväljer, producerar blodkroppar, skapar skelett, muskulatur. För små, alltid för små. Med perfekta lungor går det bra att andas, men inte med för små. Alldeles för små. I vecka 20 + 6 gick det att ta detaljerade men oönskade fingeravtryck från två små tidigt födda systrar. För tidigt, för smått och alldeles för fort.

Så liten var tiden. Ändå ägnar vi livets alla sekunder till att älska er! Drunknande och två avtryck för tidigt...

.

.

Rent fysiskt

Tankarna snurrar hela tiden. Dag som natt som eftermiddag kväll. Det samlas sorg i alla kroppens skrymslen och den mest luttrade arkivarien hade gått vilse i de mörka irrgångarna. Utan möjlighet att sortera eller få ordning. Jag samlar och gråter, samlar och stänger av. Samlandet upphör aldrig och jag drabbas av vad som påminner om utmattningssyndrom.

Blodtillförseln fungerar inte lika bra, särskilt inte uppåt i kroppen, med följden att ansiktet blir blekt och näsan kall. Hjärtat pumpar mindre blod och armar och ben blir slappa och domnar lättare. Det sticker och kyler i fingrar och tår. Renovering utförs utan vare sig precision eller större nöje. Ett kyligt måste som i alla fall ger något annat att tänka på för en stund.

När hjärnan får för sig att orka arbeta med förlusten skickas snabba tårimpulser till tårkanalerna och jag gråter, mer eller mindre. Någon har sagt mig att gråten talar om för andra när vi behöver hjälp. Det stämmer bara delvis. Ibland kommer gråten i i fasliga attacker och då vill jag vara ifred. Kommer den ute bland folk är den mildare och torrare i karaktären och då kan en vänlig klapp eller blick mottagas utan problem.

Matlusten tappas och blir i det närmaste obefintlig. Inget smakar och inget duger. Kryddorna står orörda i hyllan och väntar på ett ivrigt finger. Ingen iver att finna och speciellt inte i matsammanhang. Det äts för att det måste. Viktnedgången är ett sorgligt faktum som inte på något sätt ger behag eller en känsla av lätthet. Den allt mer krympande kroppen har snarare aldrig känts tyngre.

Förnuft och känsla försvinner periodvis och lämnar plats för förvirring och klumpiga manövrar. Förvirringen sker ofta i sammanhang där prestation krävs (jobb, studier, matlagning, bilkörning...) och ger omgivningen chans att visa makt och överlägsenhet. En förvirrad J lägger sig på alla fyra vid motstånd, magen upp. Klumpig och med irrande blick hör jag halvvägs vad som sägs, förstår jag föga vad som bestäms och kan med största möjliga tyyyssstnad skapa en sammanhängande mening. Under tiden snubblar jag över mina egna fötter och har svårt att manövrera strömbrytare.

Det händer i Johbur vid stor sorg.

Gravid varje månad

Vad jag sysslat med under min frånvaro:

Planterat om hos flickorna och tänt de obligatoriska två ljusen. Syltburkstorlek på ljusen denna gång.

Målat ett litet WC på övervåningen med påföljden "penselarm" som smärtar vid minsta tangentnedslag. Hade "tejparm" veckan innan.

Räddat ögat på en liten hamster i en zoobutik. Den "såg" konstig ut vilket jag påpekade för biträdet som snabbt kom till undsättning. Ögat kan förtvina och dö om det inte behandlas i tid, fick jag till svar! Började gråta av hängivenhet efteråt, orolig att tiden gått ut. Livet är skört även för en hamster i bur...

Brustit på väg till jobbet. Satt och ylade med tårar sprutandes omkring mig alla de 20 minuternas bilväg till jobbet. Förbannade den där "Gud". Den "gode" ni vet. En gråt-svullen och hes dag.

Räddat ögat på Kärleken. Eller agerat ledhund efter en mindre ögonoperation där en inkapslad stress- och sorgvagel skurits bort.

Bott på hotell som följd av sömn- och duschbrist. Som vi duschade! Som vi sov!

Påbörjat en "omstartskurs" för sådana som jag som aldrig lyckades få klar sin magisteruppsats. Nu ska det bli fart på alla 25 tappade sugar! Jag är inte lika entusiastisk...

Trott att jag varit gravid när det visade sig vara gammal hederlig PMS i storpack. Som varje månad, och ändå inte...som varje månad. Efter graviditeten har jag benådats med en två veckor lång PMS-period där både jag och de som oturligt hamnar i närheten får stora skälvan!

Backat på en kär vän i favorit-klädbutiken med konsekvensen långfika och två par byxor!

Sörjt, saknat, hoppats, funderat, sörjt, saknat, hoppats bestämt mig.

Sörjt, saknat, saknat, saknat.

Förbannat.
.

Förstår du väl

Vi verkar ha bestämt oss för fortsättningen. Det blir en IVF-efterföljare i skräckens förtecken som kommer hålla både huvud- och bipersoner i ett fast grepp ända tills upplösningen knäpper upp skjortan och blottar hjärtat. Helt som trasigt. Hur ska det gå? Ja, hur ska det gå...

Jag ringde Fertilitetscentrum på Carlanderska idag och meddelade att vi vill starta ny behandling i mars. Mars då jag hoppas huset känns mer bobart och att min diabetes är under kontroll. Kanske har jag börjat träna igen. Alla bra omständigheter gynnar en möjlig graviditet. Februari månads uppdrag: må bra!

Antagonisten i andra sidan luren var mycket trevlig till att börja med, tyckte det var synd att jag blivit kringflyttad mellan så många läkare och vårdcentraler och informerade pedagogiskt hur behandlingen skulle komma att ske. Som berättelsens hjälte stöter man ibland på problem och inte sällan är det antagonisten som sätter käppar i hjulet och beter sig allmänt skurkaktigt. När jag började spåna om vad som ingår i priset för en 3-packbehandling a 60.000 kr antogs en något kyligare ton i andra änden. Själv förmodade jag att det vi betalar för skall vi få, det vill säga tre försök. Tydligen är det inte så logiskt utan lyckas vi på första försöket, och får ett barn, då faller de två resterande försöken utanför tidsramen. Så smart har man varit. Vi har alltså inte rätt till syskonförsök trots att vi faktiskt betalat! Fult tycker jag och det sade jag högt till den allt mer snäsiga skurken som snabbt ville avsluta samtalet. Som att köpa tre lotter. Du skrapar och vinner på den första, men finstilt på andra sidan står att vid vinst bortfaller rätten att skrapa de resterande!

Där slutade skurken vara mänsklig och blev ett monster! "Då har du ju redan fått ett barn förstår du väl!" Visst förstår jag det, och mer därtill. Barn är inte på något vis en handelsvara men betalar jag för något skall jag få det jag betalar för..."förstår du väl", tänkte jag alldeles för tyst. Kanske ska jag se henne som en antihjälte. En light-variant av skurk. Som slåss på det godas sida, men använder fel eller fula metoder för att nå sina mål. Målet: att förvilla, slingra sig undan och tjäna pengar på andras olycka.

Jag glömde fråga hur det blir om vi får ett barn som föds och dör i v 20+6. Har vi rätt till syskonförsök då? Räknas barnet som barn om det dör? Hennes skurkaktiga begreppsvärld når förmodligen inte så långt...
.

Webb-lös

Nej, bredbandet dröjer och jag är handikappad! De senaste rönen säger att vi får vänta i upp till 4 veckor till. Snabba bredband har jag hört talas om, men visst borde bredbandsbolagen se över sin handikappanpassning! Effektivisera, underlätta...

Vackra tålmodiga ni som läser och kommenterar! Jag är glad för att ni finns och inte lämnar mig i sticket trots mitt handikapp. Ni är min bästa terapi!

Tack!

.