fredag 20 februari 2009

100 gånger om dan

"Kanske är det som min moster sa, att döden ska man handskas med handgripligen, genom att ta i den, känna på stoftet och förstå att det som en gång var en människa nu är något annat.
Tänk om alla kunde få vara med och sitta och vänta in döden. Tänk om det fanns ett dödsrum. Lika väl som det finns ett födelserum. Där man kan få bo med sina anhöriga. En vecka eller två. Den tid som döden behagar vänta på sig när det är så dags. Som ett omvänt förlossningsrum. Rummet skulle ha kokvrå och ett litet kylskåp och en säng.
Under tiden skulle man avsluta, samla ihop och knyta ihop säcken. Ta farväl under värdiga former."

(Östman, Inger: Jag tänker på henne hundra gånger om dan.)

Jag tänker på mina döttrar hundra gånger om dan, och på deras födelserum som blev deras dödsrum. Döden hade gärna fått vänta på sig. Länge nog att få fylla en liten kyl med bebismat eller åtminstone en kanna med kaffe. Men döden lät inte vänta på sig och tvingade till värdigt men för tidigt farväl. Dessa många tankar hundra gånger om dan.

"När dina föräldrar dör, så dör också din barndom. Och din ungdom. Då står du i nästa led. Nu är du någons mor, inte någons barn..." (Östman, Inger)

Om jag ändå fick bli någons mor! När mina döttrar dog, så dog även mitt föräldraskap. Och min framtid. Flickorna gick före i kön. Nu är jag mor till änglar, inte med barn utan obarmhärtigt utan. Men jag är inte längre rädd för döden, rädd att dö. Inte alla har två döttrar att följa i fotspåren när det är dags för andra sidan! Jag vill också veta! Veta hur det känns, hur det blir. Jag dör gärna, men inte nu. Ingenting blir som det någonsin varit. Jag är inte densamma för jag har vunnit något nytt. Nytt utan att för den saken skull vara likvärdigt. För tro mig, jag skulle ge mig själv åt Herr Död om det gav våra döttrar livet. Utan att blinka!

Jag tänker på er hundra gånger om dan...

.

2 kommentarer:

Unknown sa...

Kan bara instämma...

Orchid sa...

Du kommer alltid att ha dina små flickor i ditt hjärta vart du än går och hur gammal du än blir!
Kram!
Ingegerd