Det finaste

Det finaste dagen bjöd var när fina U kom förbi, letade sig in på kontoret där jag satt och stirrade, tomt, bland ivrigt arbetande kollegor bara för att ge mig en kram. En live-kram! Jag fick en plötslig impuls att slänga mig runt halsen på min vän och böla ut alla plågor. Istället höll jag inne mina tårar och gladdes åt den vackra ärliga kram som hon visste att jag behövde. Fraserade fortsatt om mina meningar även om jag med henne kan tillåta sanningen att komma fram. Många fler timmar av dagen behövde dock genomlidas.

U nämnde min bloggsida och att hon inte alltid förstår vad det är jag menar när jag skriver. Får läsa flera gånger. Jag svarade att det är precis som det ska! Ibland blir jag lyrisk och behöver få ur mig en känsla. Känslor är inte alltid att förstå, ens för mig! Jag gillar att både läsa och skriva poesi, särskilt lyrisk poesi. Den som inte har någon början eller slut, den som kan berätta om både sekunder och ett helt liv samtidigt. Och faller andan på skriver jag skiten ur mig! För att uttrycka mig milt. Meningar och ord som formar en bubbla av vad som rör sig i Johburs irrgångar. En stämningsskapande rörelse, passion, vulgaritet eller subjektiv sentimentalitet. Dålig på versfötter som jamber och daktyler. Håller mig därför till friare former med friare vers. Frihet i några meningar!

Det finaste kom även i form av ett mail, som oturligt hade hamnat i spam-korgen men som snabbt räddades från radering. En kär familjemedlem som skrev så stort så ärligt så vackert. Efter allt det stora kom det största. Hon skrev att hon minns Ruth och Astrid! Ville låta mig veta att hon inte glömmer. Mina barn som hon inte glömmer! Jag funderar ofta på varför det är så tyst kring döda barn. Men vad finns det att säga när allt redan sagts? Fler minnen kommar aldrig att skapas, förutom påhittade sådana. Och dessa fantasier är knappast något som vänner och anhöriga vågar syssla med. Jag vågar knappt själv då jag inte vill lägga fel liv hos mina döda flickor. Liv jag inte vet om de skulle haft, egenskaper jag inte vet om de skulle fått, uttryck som hade tillhört dem om de hade fått leva. Men jag gör det ibland för att jag måste gå vidare. Hittar på för att må bättre. Det är svårt att tala om människor som ingen egentligen fått lära känna. Därför är det tyst kring döda barn.

Jag önskar att det inte var så tyst.
Jag önskar vi kunde prata om livet.
Men istället är det tyst, dödstyst.

Det som återstår är den tunga önskan om att allt vore jävligt annorlunda...

.