Total okoncentration och en känsla av att vara miljarder av små små fragment. Jag tog mig till och befinner mig på jobbet med hjälp av ren mekanik. Kroppsligen. Essensen av den som är jag befinner sig i alla möjliga mörka utrymmen. Jag trivs just nu bäst i magasinet, håller till där bland kartonger vars innehåll tömts så när som på smällplast. Pangar lite! I doften av mycket gamla böcker varav några av dem aldrig mer kommer att bläddras i, nosar jag. Det är alltid de vackraste av böcker som ligger orörda. Tavlor står på lut och visar ryggar av trä och tejp, etiketter i öppna lådor där någon letat efter annat än just etiketter, bråttom, och julprydnader som precis haft sina årliga glansdagar. Jag letar mig dit en dag som denna. Luktar på gulnat papper.
Gråten har legat latent precis i rand med ögonvrårna, och minst en gång i timmen har den runnit över och jag har tvingats ta till flykt. Undan allt och alla.Det är svårt på jobbet och flykten är det som mitt jobb består av dagar som denna. Jag orkar inte vara särskilt trevlig men bryr mig ändå om att försöka. Försöker jobba, försöker vara vänlig. Svårt. Även om jag döljer mina röda blå bakom terminalglasögon förstår en och annan kollega hur det är fatt. Kanske alla, men bara två har vågat/orkat fråga hur det är. Det är fint att bli tillfrågad och jag har svarat någorlunda sanningsenligt. Visst döljer jag de svartaste nyanserna och fraserar om de meningar jag egentligen borde säga. Men att gå in på ämnen som att livet inte har någon mening, att jag bara vill ligga under högar av täcken i svarta skrymslen, att det är kaos i kaoset och att jag helst slutar upp med att existera genast, det säger jag inte högt. Bara här.
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar