Idag har jag smugit hålögd och nästan osynlig bland sjukhusrockar. Alla de ställen där jag, Ruth, Astrid och allt som oftast Kärleken, befann oss under graviditetens berg och dalar, där har jag varit idag. Ensam. Solen strålade värme på husryggarna och i entrén låg en stor mörkröd pöl som någon ovilligt lämnat efter sig.
Sjukhusbesöket föranleddes av att jag vänligt men bestämt bad om en missfallsutredning i veckan, och fick en! Jag tömdes på 5 rör blod. Där ska sökas eventuella brister i hormonbalans och immunsystem, kromosomavvikelser, fnurror i ämnesomsättningen och om mitt protein C är aktiverat. I så fall är det inte bra, och jag behöver veta!
Jag blev stående en lång stund framför Reproduktionsmedicin. Det väldiga övergångsstället tycktes suga mig mot den tornande trappan, men jag stod kvar och mindes. Jag minns överallt, hela tiden. Där blev Ruth och Astrid till. Då var vi mor och döttrar tillsammans, trygga i varandras blodomlopp. Plötsligt ville jag ha deras liv så som det skulle ha blivit, långsamt uppspelat framför mig. Med trappan som scen och flickorna själva i huvudrollerna. Små glänsande huvuden under solens långa armar.
Jag tvingades vända mot provtagningen med de blå "svampade" väggarna. Gravid i vecka 8-9 sov jag bort två timmar på de hårda rosa sofforna längst in i väntrummet, efter att ha druckit ett glas sockervatten på en halv minut. Tänk tre delar socker, en del vatten så förstår ni mitt illamående. Insulinresistensen skulle utvärderas och jag låg över gränsvärdet. Flickorna som små sockerkorn i magen. Jag gick per automatik mot den soffan idag, och där låg de! Täcket och kudden jag vilat mig och flickorna mot när jag fick mitt diabetesbesked. Där låg ingen nu. Jag vände och blinkade samtidigt bort en ensam tår.
Melankolisk och trött funderade jag över vårt stora äventyr och insåg att jag aldrig blir hel igen. Jag måste inte låtsas. Där människor tog sina kaxiga steg vek jag undan blicken och tänkte elakt. Jag halkade bakåt i sorgeprocessen för en stund. Först blev jag rädd men lät mig ändå falla, för sorgen gör alltid som han vill. Lika snart gick det över. Vad visste jag egentligen om de där kaxiga stegen? De kanske bara var steg, precis som mina. Blodpölen igen.
Där vi lämnade flickorna för sista gången var det skräpigt av utbrunna ljus och löven låg kletade mot gravstenen. Jag började rensa men plötsligt kändes stenen så naken. Jag klistrade fast löven mot stenkroppen igen och ägnade mig istället åt att följa de nedsänkta bokstäverna med fingret. Långsamt över R och A. Så annorlunda livet blev för alla oss som sörjer längs raderna, bland stenarna. Så många öden. Så många namn. Så många liv vi ovilligt lämnat efter oss under solen...
.
Visar inlägg med etikett Sjukhus. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sjukhus. Visa alla inlägg
fredag 20 november 2009
söndag 18 oktober 2009
Sekunder från att leva?
Jag har läst det här i Aftonbladet, 3 gånger idag... fast i en gäckande verklighet som får tårarna att svämma över och frågan varför att återvända. Jag har inte varit i tårarnas rike på väldigt länge och varför har legat länge på hyllan. Rekylen från artikeln ändrade rörelsens riktning från tilltagande framtidstro till en återblick i helvetet.
307 gram, mindre än 25 cm och en kronisk lungsjukdom som inte tillåter henne elitidrott...
Det kunde ha varit vår Astrid! Om någon hade givit henne en chans. Barnmorskan frågade doktorn om de kunde göra ett försök, men han tyckte inte hennes lilla liv var värt det i enlighet med regelboken. Hon riskerade livslånga handikapp. Men i enlighet med regelboken kan inga under ske! Astrid andades flitigt men trasigt en lång stund efter att hennes döda syster banat henne en enklare utväg. Hon vägde 290 gram, bara 17 gram mindre än miraklet i artikeln, och mätte en centimeter kortare. Ruth 380 gram och 25 cm kort. Två tunna bebisar med allt på rätt ställe.
Två kortväxta döttrar med kroniska lungsjukdomar är lyckan jämfört med döda, obducerade, kremerade och begravda barn och drömmar! Deras fjuniga ögonbryn och nya naglar, till vilken nytta? Jag minns aldrig att jag fick frågan om akut kejsarsnitt, eller om vi ville göra ett försök till räddning. Det hade redan bestämts åt oss.
Jag önskar mellan gråt och varför att vi hade fått chansen att välja och självklart säga: " ...vi sa att vi ville satsa".
.
307 gram, mindre än 25 cm och en kronisk lungsjukdom som inte tillåter henne elitidrott...
Det kunde ha varit vår Astrid! Om någon hade givit henne en chans. Barnmorskan frågade doktorn om de kunde göra ett försök, men han tyckte inte hennes lilla liv var värt det i enlighet med regelboken. Hon riskerade livslånga handikapp. Men i enlighet med regelboken kan inga under ske! Astrid andades flitigt men trasigt en lång stund efter att hennes döda syster banat henne en enklare utväg. Hon vägde 290 gram, bara 17 gram mindre än miraklet i artikeln, och mätte en centimeter kortare. Ruth 380 gram och 25 cm kort. Två tunna bebisar med allt på rätt ställe.
Två kortväxta döttrar med kroniska lungsjukdomar är lyckan jämfört med döda, obducerade, kremerade och begravda barn och drömmar! Deras fjuniga ögonbryn och nya naglar, till vilken nytta? Jag minns aldrig att jag fick frågan om akut kejsarsnitt, eller om vi ville göra ett försök till räddning. Det hade redan bestämts åt oss.
Jag önskar mellan gråt och varför att vi hade fått chansen att välja och självklart säga: " ...vi sa att vi ville satsa".
.
lördag 27 juni 2009
Att andas liv
Solarplexus, egentligen plexus solaris, numera ganglia celiaca, är en samling nervceller i bakre bukhåleväggen i höjd med mellangärdet bakom bukspottskörteln. Punkten är lokaliserad i höjd med bröstet, strax under platsen där revbenen går samman. Ett slag mot punkten leder till stor smärta och ibland andningssvårigheter. (Wikipedia)
Sedan våra döttrar dog har jag levt med stor smärta just där, i det känsliga nervnystanet rakt under revbenen. Varje morgon och en stor del av den nya dagen har känts som ett slag mot punkten och andningssvårigheterna har varit ett faktum. Jag har andats nätt och jämt. Likt ett barn som simmar själv för första gången, utan muffar och simdyna, efter den stränga simlärarens instruktioner och med näsan precis ovanför den kalla och blåsiga ytan.
Att andas sådär, snabbt i övre delen av bröstet, kan inte vara hälsosamt. Jag har tänkt den tanken ofta men fortsatt att kippa över ytan. Rätt andning kan säkert hjälpa kroppen att läka eftersom den styr nästan alla funktioner i kroppen, eller påverkar desamma i någon sorts viktig och positiv anda. Alldeles säkert reglerar djupandning stress- och smärtnivåer i kroppen på ett effektivt sätt. Jag har saknat den lika länge som jag saknat mina döttrar.
Jag kunde konsten att andas mig rätt innan. Inte minst vid de omtalade äggplocken efter en IVF-behandling, där en mycket lång och ganska kraftig nål sticks in genom livmodertappens vägg för att sedan perforera äggstockar och nå äggblåsornas innehåll. Jag har andats mig igenom tre sådana plock och bara anat smärtan vid lokalbedövningens fyra stick runt livmodertappen. Andra har berättat hur de skrikit rakt ut. Jag andades.
Förlossningen andades jag mig också igenom och uppfattade den inte alls så fysiskt smärtsam som jag hade trott. Barnmorskan menade att den förslossningssmärta jag upplevde inte skilde sig från någon som föder i fullgången tid. Värkarna har inget med barnets storlek att göra även om krystningsvärkarna givetvis blir mer utdragna när barnet är större. I efterhand har jag förvånats över hur väl min kropp visste vad den skulle göra vid uppdrag 'föda barn till döden'. Jag hade knappast hunnit närvara vid en profylaxkurs! Ingen kurs alls om vi bortser från adoptionskursen. Men den visste. Jag säger 'den', för det var helt och hållet mitt skals förtjänst att flickorna föddes, själen sa nej. Nej, nej, nej alla 9 vedervärdiga timmar i det vit-blodiga förlossningsrummet.
Att andas blev svårt när minnen av liv gick förlorat. Det behövs liv för att andas och mitt eget försvann i den salen, det rummet. Det stannade när blodet frös till is och det blev vinter. Snabbt vinter. Hösten var förmultnad och över när minnesstunden och sista blicken lagts på flickorna, innan skruvarna på det röda kistlocket sade stopp. Nu får ni aldrig se era döttrar igen...
Jag önskar att vår Astrid, som andades tappert efter sitt snabba intåg i världen, hade fått chansen att få lite andningsgymnastik. Det hade ökat lungvolymen och motverkat att det som hände henne, att lungblåsorna föll samman och klibbade ihop, aldrig hade hänt. Hon hade levt med intubation och andningsgymnastik. Precis som sin mor hade hon levt om det fanns hopp om liv.
.
Sedan våra döttrar dog har jag levt med stor smärta just där, i det känsliga nervnystanet rakt under revbenen. Varje morgon och en stor del av den nya dagen har känts som ett slag mot punkten och andningssvårigheterna har varit ett faktum. Jag har andats nätt och jämt. Likt ett barn som simmar själv för första gången, utan muffar och simdyna, efter den stränga simlärarens instruktioner och med näsan precis ovanför den kalla och blåsiga ytan.
Att andas sådär, snabbt i övre delen av bröstet, kan inte vara hälsosamt. Jag har tänkt den tanken ofta men fortsatt att kippa över ytan. Rätt andning kan säkert hjälpa kroppen att läka eftersom den styr nästan alla funktioner i kroppen, eller påverkar desamma i någon sorts viktig och positiv anda. Alldeles säkert reglerar djupandning stress- och smärtnivåer i kroppen på ett effektivt sätt. Jag har saknat den lika länge som jag saknat mina döttrar.
Jag kunde konsten att andas mig rätt innan. Inte minst vid de omtalade äggplocken efter en IVF-behandling, där en mycket lång och ganska kraftig nål sticks in genom livmodertappens vägg för att sedan perforera äggstockar och nå äggblåsornas innehåll. Jag har andats mig igenom tre sådana plock och bara anat smärtan vid lokalbedövningens fyra stick runt livmodertappen. Andra har berättat hur de skrikit rakt ut. Jag andades.
Förlossningen andades jag mig också igenom och uppfattade den inte alls så fysiskt smärtsam som jag hade trott. Barnmorskan menade att den förslossningssmärta jag upplevde inte skilde sig från någon som föder i fullgången tid. Värkarna har inget med barnets storlek att göra även om krystningsvärkarna givetvis blir mer utdragna när barnet är större. I efterhand har jag förvånats över hur väl min kropp visste vad den skulle göra vid uppdrag 'föda barn till döden'. Jag hade knappast hunnit närvara vid en profylaxkurs! Ingen kurs alls om vi bortser från adoptionskursen. Men den visste. Jag säger 'den', för det var helt och hållet mitt skals förtjänst att flickorna föddes, själen sa nej. Nej, nej, nej alla 9 vedervärdiga timmar i det vit-blodiga förlossningsrummet.
Att andas blev svårt när minnen av liv gick förlorat. Det behövs liv för att andas och mitt eget försvann i den salen, det rummet. Det stannade när blodet frös till is och det blev vinter. Snabbt vinter. Hösten var förmultnad och över när minnesstunden och sista blicken lagts på flickorna, innan skruvarna på det röda kistlocket sade stopp. Nu får ni aldrig se era döttrar igen...
Jag önskar att vår Astrid, som andades tappert efter sitt snabba intåg i världen, hade fått chansen att få lite andningsgymnastik. Det hade ökat lungvolymen och motverkat att det som hände henne, att lungblåsorna föll samman och klibbade ihop, aldrig hade hänt. Hon hade levt med intubation och andningsgymnastik. Precis som sin mor hade hon levt om det fanns hopp om liv.
.
söndag 21 juni 2009
Bukspottkörteln och jag
Även om jag aldrig varit överviktig eller särskilt ohälsosam smög sig fru Diabetes på under graviditeten med Ruth och Astrid, som en extra krydda på den redan sköra graviditeten. Risken att drabbas är ganska liten, precis lika liten som alla de komplikationer vi förärades av och det dödliga utfallet. Förutom att diabetes betyder för hög sockerhalt i blodet, där bukspottkörteln inte orkar producera tillräckligt med insulin, innebär sjukdomen ökad risk för skador i blodkärl, hjärtinfarkt, stroke, ögon - och njurskador, förändringar i nervfunktioner och inte minst skador hos fostret vid graviditet. Alla gravida får ett ökat insulinbehov under graviditeten och ibland tippar det över.
Jag fångades snabbt upp av diabetesteamet på specialistmödravården och fick genast behandling. Behandlad utgör sjukdomen ingen påverkan på fostret och jag kände mig ganska lugn med min medicin, goda matkontroll och de ständiga uppföljningarna. Stick i fingrar, mage och lår innan och efter alla måltider blev tillslut lika vanligt som tandborstning. Jag levde på armlängds avstånd till små etuier innehållande nålar, medicin och mätinstrument. Såhär såg vännerna ut:
De klassiska tecknen på diabetes är: trötthet, törstighet, du kissar mycket och går ner i vikt. Av symptomen märkte jag mest av viktnedgången då jag upplevde de tre första symptomen som givna graviditetssymptom. Jag gick sammanlagt upp ynka 2 kg med flickorna trots att magmåttet i v 20 + 6 mätte som en enlingsgravid i v 26! Efter förlossning rullade, och rullar det fotsatt nedåt på vågskålen. Och jag äter! Men undviker raffinerade kolhydrater (allt som är vitt och lättuggat) och pusslar numera bra med tallrikens innehåll, utan medicin.
Motion och grov mat tillsammans med insulinsprutor utgjorde min medicin, men det blev allt annat än enkelt! Dels var jag konstant illamående med många kräkningar per dag, vilket gjorde mig liggande och dels var Pumpernickel till frukost det första som letade sig upp. Jag var på väg mot insulinkoma (lågt blodsocker á 1 mmol/l) en eftermiddag i kräkningarnas tecken. Jag blev vansinnigt irriterad, sedan kallsvettig, blek, förvirrad, darrig, omtöcknad och illamående. Allt på samma gång. Jag mätte 3 mmol/l. Druvsocker, macka och juice blev min räddning.
Efter graviditetsdiabetes blir blodsockernivåerna normala igen, men nio månader låter för mig som en lång tillbakagång! Jag är inte frisk än men läkarna tror att det ändå rör sig om sviterna från vår graviditet och att jag kan bli frisk. Jag löper dessvärre stor risk att drabbas igen vid ny graviditet samt att få sjukdomen med posten i takt med pensionspengarna.
Jag gissar att min diabetes rör sig jämte sorgens styrka och avtar i takt med att jag åter hör mitt hjärta slå.
Jag hör det ibland!
.
Jag fångades snabbt upp av diabetesteamet på specialistmödravården och fick genast behandling. Behandlad utgör sjukdomen ingen påverkan på fostret och jag kände mig ganska lugn med min medicin, goda matkontroll och de ständiga uppföljningarna. Stick i fingrar, mage och lår innan och efter alla måltider blev tillslut lika vanligt som tandborstning. Jag levde på armlängds avstånd till små etuier innehållande nålar, medicin och mätinstrument. Såhär såg vännerna ut:
De klassiska tecknen på diabetes är: trötthet, törstighet, du kissar mycket och går ner i vikt. Av symptomen märkte jag mest av viktnedgången då jag upplevde de tre första symptomen som givna graviditetssymptom. Jag gick sammanlagt upp ynka 2 kg med flickorna trots att magmåttet i v 20 + 6 mätte som en enlingsgravid i v 26! Efter förlossning rullade, och rullar det fotsatt nedåt på vågskålen. Och jag äter! Men undviker raffinerade kolhydrater (allt som är vitt och lättuggat) och pusslar numera bra med tallrikens innehåll, utan medicin.
Motion och grov mat tillsammans med insulinsprutor utgjorde min medicin, men det blev allt annat än enkelt! Dels var jag konstant illamående med många kräkningar per dag, vilket gjorde mig liggande och dels var Pumpernickel till frukost det första som letade sig upp. Jag var på väg mot insulinkoma (lågt blodsocker á 1 mmol/l) en eftermiddag i kräkningarnas tecken. Jag blev vansinnigt irriterad, sedan kallsvettig, blek, förvirrad, darrig, omtöcknad och illamående. Allt på samma gång. Jag mätte 3 mmol/l. Druvsocker, macka och juice blev min räddning.
Efter graviditetsdiabetes blir blodsockernivåerna normala igen, men nio månader låter för mig som en lång tillbakagång! Jag är inte frisk än men läkarna tror att det ändå rör sig om sviterna från vår graviditet och att jag kan bli frisk. Jag löper dessvärre stor risk att drabbas igen vid ny graviditet samt att få sjukdomen med posten i takt med pensionspengarna.
Jag gissar att min diabetes rör sig jämte sorgens styrka och avtar i takt med att jag åter hör mitt hjärta slå.
Jag hör det ibland!
.
torsdag 4 juni 2009
De förlorade barnens stad
Ett låga lyser alltjämt för våra vänner som ännu ej förlöst sitt barn. Sin skatt. Vi väntar med dem...i minnet ligger vi i samma salar där de nu befinner sig. I samma salar där Döden härjar pirat och stjäl allt guld. Samma salar. Samma rum? Vi låg där för snart nio månader sedan, eller var det ikväll? Jag känner hur vattnet går, hur fötter slutar sparka.
Våra minnen svävar osaligt i Östras korridorer och hemsöker allt oförstånd, smeker goda hjälpare och jagar efter pirater som stjäl av livets glitter. I natten lyser sig fullmånen stark, det är den dödspiraterna borde tråna. Det är den de borde vilja ha! Men dödspiraters kompasser visar alltid fel, med spetsen mot de förlorade barnens stad.
.
Våra minnen svävar osaligt i Östras korridorer och hemsöker allt oförstånd, smeker goda hjälpare och jagar efter pirater som stjäl av livets glitter. I natten lyser sig fullmånen stark, det är den dödspiraterna borde tråna. Det är den de borde vilja ha! Men dödspiraters kompasser visar alltid fel, med spetsen mot de förlorade barnens stad.
.
måndag 16 mars 2009
Mot Sherwoodskogen med Dr Hippie
Det är inte så att jag vill sluta känna eller tänka. Inte dämpa eller förminska. Jag vill bara börja, med något, vad som helst! De senaste månaderna har till stor del handlat om att ta mig till jobbet, jobba, ta mig från jobbet, sitta kvar i bilen, gå in i köket, sitta lite till, ta mig till soffan, ligga, sängen, sova. Vare sig mer eller mindre. Jag vet att sorgen inte låter sig skyndas på och inte heller låter sig gömmas. Det vet jag och det respekterar jag sorgen för, men jag måste få saker gjorda om det inte ska bli för sent. Jag tror heller inte att det är sorgen efter Ruth och Astrid allena som försatt mig i detta kroniska nedåtläge, det finns mer.
Jag var utan illusioner på nya vårdcentralen och träffade till min stora förvåning och glädje världens bästa distriktssköterska samt -läkare! Den sistnämnda barfota i skinnsandaler med rem mellan tårna. Vackra fötter och varm blick. Där skulle fastslås vilken typ av diabetes jag har, varför det onda i sista svanskotan och där konstaterades min depression och undersöktes vad göra. Den ödmjuke men allvarligt bestämda hippieläkaren tyckte inte det lät som om sjukskrivning skulle göra nytta i mitt fall. När han lyssnade på min berättelse (han lyssnade verkligen!) verkar jag ha ett andningshål i jobbet som ger mig den verklighet jag behöver få vara i. Han tyckte vidare att jag skulle sluta med sömntabletter (som jag bara tar i undantagsfall) eftersom de bara skapar mer frustration, och han kunde egentligen inte rekommendera antidepp-tabletter. "Att sorgen handlar om något som måste få kännas är glasklart och mycket viktigt! Det är inga små saker du och din man tvingas gå igenom! Hur går det för din man? Kan ni prata med varandra?"
Jag har alltid tillåtit mig att sörja våra döttrar och är inte längre rädd för smärtan, men rädd för den apati och kraftlöshet den skapar. Jag har viktiga åtaganden att få gjorda parallellt med sorgen och nu kan de inte vänta längre. Eller JAG kan inte vänta på att de riskerar att gå i stöpet. Bädda för mer bekymmer. Mer fungerar inte nu. Jag måste få hjälp att skala undan viktiga måsten. Få mindre. Orka älska min M som han förtänar. Så jag och barfotamannen kompromissade. Det bokades en snabb tid hos psykologen och skrevs ut ett recept på tabletter för "humöret" som ska hjälpa mig att inte bara skriva listan, utan göra det som står på den. Få undan. Återupprätta den kemiska obalans depressionen orsakar. Jag såg fram emot en sådan tablett för första gången i mitt liv!
Men först nu, efter flera dagars upprepad läsning på bipacksedeln som ger mig skrämselhicka, har jag tagit en. Min allra första antidepressiva tablett. Vet inte om jag ska skratta eller gråta? Den första veckan kan om möjligt bli ännu värre för att stegvis, vecka för vecka, höja hormonhalterna mot det bättre. Bättre är bra, men nervöst!
Jag tackade Dr Hippie för det fantastiska bemötandet och han kontrade med att det var han som skulle tacka mig! "Du har ett sådant bra sätt att berätta, beskriva känslan, att du är lätt att få hjälpa." Jag önskar jag kunde hjälpa mig själv lika enkelt...
Från framstupa till upprätt!
.
Jag var utan illusioner på nya vårdcentralen och träffade till min stora förvåning och glädje världens bästa distriktssköterska samt -läkare! Den sistnämnda barfota i skinnsandaler med rem mellan tårna. Vackra fötter och varm blick. Där skulle fastslås vilken typ av diabetes jag har, varför det onda i sista svanskotan och där konstaterades min depression och undersöktes vad göra. Den ödmjuke men allvarligt bestämda hippieläkaren tyckte inte det lät som om sjukskrivning skulle göra nytta i mitt fall. När han lyssnade på min berättelse (han lyssnade verkligen!) verkar jag ha ett andningshål i jobbet som ger mig den verklighet jag behöver få vara i. Han tyckte vidare att jag skulle sluta med sömntabletter (som jag bara tar i undantagsfall) eftersom de bara skapar mer frustration, och han kunde egentligen inte rekommendera antidepp-tabletter. "Att sorgen handlar om något som måste få kännas är glasklart och mycket viktigt! Det är inga små saker du och din man tvingas gå igenom! Hur går det för din man? Kan ni prata med varandra?"
Jag har alltid tillåtit mig att sörja våra döttrar och är inte längre rädd för smärtan, men rädd för den apati och kraftlöshet den skapar. Jag har viktiga åtaganden att få gjorda parallellt med sorgen och nu kan de inte vänta längre. Eller JAG kan inte vänta på att de riskerar att gå i stöpet. Bädda för mer bekymmer. Mer fungerar inte nu. Jag måste få hjälp att skala undan viktiga måsten. Få mindre. Orka älska min M som han förtänar. Så jag och barfotamannen kompromissade. Det bokades en snabb tid hos psykologen och skrevs ut ett recept på tabletter för "humöret" som ska hjälpa mig att inte bara skriva listan, utan göra det som står på den. Få undan. Återupprätta den kemiska obalans depressionen orsakar. Jag såg fram emot en sådan tablett för första gången i mitt liv!
Men först nu, efter flera dagars upprepad läsning på bipacksedeln som ger mig skrämselhicka, har jag tagit en. Min allra första antidepressiva tablett. Vet inte om jag ska skratta eller gråta? Den första veckan kan om möjligt bli ännu värre för att stegvis, vecka för vecka, höja hormonhalterna mot det bättre. Bättre är bra, men nervöst!
Jag tackade Dr Hippie för det fantastiska bemötandet och han kontrade med att det var han som skulle tacka mig! "Du har ett sådant bra sätt att berätta, beskriva känslan, att du är lätt att få hjälpa." Jag önskar jag kunde hjälpa mig själv lika enkelt...
Från framstupa till upprätt!
.
fredag 20 februari 2009
100 gånger om dan
"Kanske är det som min moster sa, att döden ska man handskas med handgripligen, genom att ta i den, känna på stoftet och förstå att det som en gång var en människa nu är något annat.
Tänk om alla kunde få vara med och sitta och vänta in döden. Tänk om det fanns ett dödsrum. Lika väl som det finns ett födelserum. Där man kan få bo med sina anhöriga. En vecka eller två. Den tid som döden behagar vänta på sig när det är så dags. Som ett omvänt förlossningsrum. Rummet skulle ha kokvrå och ett litet kylskåp och en säng.
Under tiden skulle man avsluta, samla ihop och knyta ihop säcken. Ta farväl under värdiga former."
(Östman, Inger: Jag tänker på henne hundra gånger om dan.)
Jag tänker på mina döttrar hundra gånger om dan, och på deras födelserum som blev deras dödsrum. Döden hade gärna fått vänta på sig. Länge nog att få fylla en liten kyl med bebismat eller åtminstone en kanna med kaffe. Men döden lät inte vänta på sig och tvingade till värdigt men för tidigt farväl. Dessa många tankar hundra gånger om dan.
"När dina föräldrar dör, så dör också din barndom. Och din ungdom. Då står du i nästa led. Nu är du någons mor, inte någons barn..." (Östman, Inger)
Om jag ändå fick bli någons mor! När mina döttrar dog, så dog även mitt föräldraskap. Och min framtid. Flickorna gick före i kön. Nu är jag mor till änglar, inte med barn utan obarmhärtigt utan. Men jag är inte längre rädd för döden, rädd att dö. Inte alla har två döttrar att följa i fotspåren när det är dags för andra sidan! Jag vill också veta! Veta hur det känns, hur det blir. Jag dör gärna, men inte nu. Ingenting blir som det någonsin varit. Jag är inte densamma för jag har vunnit något nytt. Nytt utan att för den saken skull vara likvärdigt. För tro mig, jag skulle ge mig själv åt Herr Död om det gav våra döttrar livet. Utan att blinka!
Jag tänker på er hundra gånger om dan...
.
Tänk om alla kunde få vara med och sitta och vänta in döden. Tänk om det fanns ett dödsrum. Lika väl som det finns ett födelserum. Där man kan få bo med sina anhöriga. En vecka eller två. Den tid som döden behagar vänta på sig när det är så dags. Som ett omvänt förlossningsrum. Rummet skulle ha kokvrå och ett litet kylskåp och en säng.
Under tiden skulle man avsluta, samla ihop och knyta ihop säcken. Ta farväl under värdiga former."
(Östman, Inger: Jag tänker på henne hundra gånger om dan.)
Jag tänker på mina döttrar hundra gånger om dan, och på deras födelserum som blev deras dödsrum. Döden hade gärna fått vänta på sig. Länge nog att få fylla en liten kyl med bebismat eller åtminstone en kanna med kaffe. Men döden lät inte vänta på sig och tvingade till värdigt men för tidigt farväl. Dessa många tankar hundra gånger om dan.
"När dina föräldrar dör, så dör också din barndom. Och din ungdom. Då står du i nästa led. Nu är du någons mor, inte någons barn..." (Östman, Inger)
Om jag ändå fick bli någons mor! När mina döttrar dog, så dog även mitt föräldraskap. Och min framtid. Flickorna gick före i kön. Nu är jag mor till änglar, inte med barn utan obarmhärtigt utan. Men jag är inte längre rädd för döden, rädd att dö. Inte alla har två döttrar att följa i fotspåren när det är dags för andra sidan! Jag vill också veta! Veta hur det känns, hur det blir. Jag dör gärna, men inte nu. Ingenting blir som det någonsin varit. Jag är inte densamma för jag har vunnit något nytt. Nytt utan att för den saken skull vara likvärdigt. För tro mig, jag skulle ge mig själv åt Herr Död om det gav våra döttrar livet. Utan att blinka!
Jag tänker på er hundra gånger om dan...
.
lördag 10 januari 2009
En frånvarande summering
Vi har haft premiär av den 15 timmar långa uppsättningen "Dagen Död". Den har spelats en gång per dag med start kl 09.00 den 7/12. Urpremiären hölls den 24/9 och några i publiken ville ha mer. Repetitionerna de senaste månaderna har osat svett och framkallat tårar på grund av styckets komplexa karaktär och regissörens skoningslösa krav och dominanta infall.
En ensam sjukhussal utgör scenografin, utan väggar och utan tak. Regnet öser över det redan hala golvet och blandar Bloody Marys i varje öppet kärl. En kostsam effekt. Inga scenbyten. På urpremiären tvingades vi bryta flera gånger på grund av det hala farliga golvet och fallskador, men den 15 timmar långa scenen hanns igenom innan publiken gav upp. Fel, två i publiken fick nog och lämnade alldeles för snabbt sina förbokade dyra platser. Blev trötta på de spontana pauserna. Deras svaga viskningar tydde på att de ville vi skulle bryta. Något var åt helvete fel med ljudet! De tyckte därtill att det var påfrestande med så mycket skrikande smärta och menade att det blir tråkigt i så många timmar. Man måste se att huvudpersonerna vill leva också!
Under repetitionerna har vi därför tränat på att låta livet få utrymme i scenen. Kanske har vi lyckats? Känslorna ackompanjerades inte heller denna gång av musik. Utan av hjärtslag. Fyra olika snabba hjärtslag som synkroniserades i en pulserande kanon. Da dam, da dam, da dam.
Den långa raden utomordentliga skådespelare ger föreställningen den självklarhet som behövs för att pjäsen skall skära ända in i hjärtat. Huvudpersonerna svävar hela tiden på gränsen mellan barn och vuxen. En skör skyddslöshet. Deras förtvivlan är total och omedelbar när själva livet förnekar och förkastar dem. Kastar dem mellan osynliga väggar av obarmhärtighet. Ett febrigt fanatiskt lidande. Dramat som gestaltar detta inkapslade tillstånd följer en rak linje fram till det oundvikliga slutet.
Skådespelerskan är en frånvarande summering.
.
En ensam sjukhussal utgör scenografin, utan väggar och utan tak. Regnet öser över det redan hala golvet och blandar Bloody Marys i varje öppet kärl. En kostsam effekt. Inga scenbyten. På urpremiären tvingades vi bryta flera gånger på grund av det hala farliga golvet och fallskador, men den 15 timmar långa scenen hanns igenom innan publiken gav upp. Fel, två i publiken fick nog och lämnade alldeles för snabbt sina förbokade dyra platser. Blev trötta på de spontana pauserna. Deras svaga viskningar tydde på att de ville vi skulle bryta. Något var åt helvete fel med ljudet! De tyckte därtill att det var påfrestande med så mycket skrikande smärta och menade att det blir tråkigt i så många timmar. Man måste se att huvudpersonerna vill leva också!
Under repetitionerna har vi därför tränat på att låta livet få utrymme i scenen. Kanske har vi lyckats? Känslorna ackompanjerades inte heller denna gång av musik. Utan av hjärtslag. Fyra olika snabba hjärtslag som synkroniserades i en pulserande kanon. Da dam, da dam, da dam.
Den långa raden utomordentliga skådespelare ger föreställningen den självklarhet som behövs för att pjäsen skall skära ända in i hjärtat. Huvudpersonerna svävar hela tiden på gränsen mellan barn och vuxen. En skör skyddslöshet. Deras förtvivlan är total och omedelbar när själva livet förnekar och förkastar dem. Kastar dem mellan osynliga väggar av obarmhärtighet. Ett febrigt fanatiskt lidande. Dramat som gestaltar detta inkapslade tillstånd följer en rak linje fram till det oundvikliga slutet.
Skådespelerskan är en frånvarande summering.
.
måndag 17 november 2008
Närkamp
Idag var det dags igen. Vi tog en tur till vår gamle vän sjukhuset. Redan på vägen dit blir M stel för att sedan frysa till is och jag förvandlas till en klumpig gladiator, redo för närkamp. De skapnaderna har vi när vi tar oss förbi och igenom sedan länge trampade korridorer. Jag snubblar alldeles för nära alla gravidmagar och byttor med nyfödda, med draget svärd. Skölden fattas och jag tar emot stöt efter stöt. M svävar fram utan att vika med blicken från hissarna, långt därborta. En blick som fryser ihjäl varje stolt ögonkast han möter.
Efter de jobbigaste passagerna förbi Specialistmödravården på bottenplan, kom vi till caféet och bromsade! Där satt en tjej vi lärt känna från Göteborgs Tvillingklubb. Hon var stor, trött och hungrig! Snart dags. Det var svårt att dölja det uppenbara, att vi förlorat våra, och vi berättade en stund. Tårarna infann sig snabbt hos i alla fall tre av oss. Tjejens mamma hade läst i tidningen om två förlorade tvillingflickor: Antonia och Gabrielle. Var de våra? Nej, men världen är liten. Jag vet vem flickornas mamma är. En märklig historia som berättas i nästa inlägg...
Vi, vi skulle till kuratorn!
Efter de jobbigaste passagerna förbi Specialistmödravården på bottenplan, kom vi till caféet och bromsade! Där satt en tjej vi lärt känna från Göteborgs Tvillingklubb. Hon var stor, trött och hungrig! Snart dags. Det var svårt att dölja det uppenbara, att vi förlorat våra, och vi berättade en stund. Tårarna infann sig snabbt hos i alla fall tre av oss. Tjejens mamma hade läst i tidningen om två förlorade tvillingflickor: Antonia och Gabrielle. Var de våra? Nej, men världen är liten. Jag vet vem flickornas mamma är. En märklig historia som berättas i nästa inlägg...
Vi, vi skulle till kuratorn!
onsdag 12 november 2008
Domedag 2
Vi fick inga provsvar idag! Det visade sig bara vara en genomgång av allt vi redan visste. Provsvaren från obduktion, moderkaka och allt det andra har inte kommit och kan dröja flera månader till! Det var ju detta vi laddat för i dagar och nätter!
Vi blev arga, ledsna, upprörda...allt! Det går svåra patienter på Specialistmödravården.
När vi meddelas att "alla provsvar skall gås igenom" då tror ju dumma patienter som vi att "alla provsvar har kommit"!
Dagen blev en stor och extra jobbig parentes och vi sätter batterierna på laddning, igen.
Energi tar slut så snabbt.
Därtill blev vi återigen bemötta med nonchalans. Konstant avbrutna under mötet med läkaren (vår tid!), luddiga eller inga svar på våra frågor, läkaren måste avbryta (vår tid!) och sätter oss att vänta på att jag "kanske" blir undersökt idag! Vår inbokade tid! Vi åkte hem i ren ilska men åkte tillbaks och krävde en undersökning. Där och då! Hur många fler dagar tror dom vi har råd att ta ledigt? Hur många fler dagar tror dom vi orkar ladda för att gå i de korridorer vi fasar?
En knäpp på näsan räcker inte, jag behöver få in en rejäl spark någonstans! "Svaren" skall hädanefter skickas express...
Vi blev arga, ledsna, upprörda...allt! Det går svåra patienter på Specialistmödravården.
När vi meddelas att "alla provsvar skall gås igenom" då tror ju dumma patienter som vi att "alla provsvar har kommit"!
Dagen blev en stor och extra jobbig parentes och vi sätter batterierna på laddning, igen.
Energi tar slut så snabbt.
Därtill blev vi återigen bemötta med nonchalans. Konstant avbrutna under mötet med läkaren (vår tid!), luddiga eller inga svar på våra frågor, läkaren måste avbryta (vår tid!) och sätter oss att vänta på att jag "kanske" blir undersökt idag! Vår inbokade tid! Vi åkte hem i ren ilska men åkte tillbaks och krävde en undersökning. Där och då! Hur många fler dagar tror dom vi har råd att ta ledigt? Hur många fler dagar tror dom vi orkar ladda för att gå i de korridorer vi fasar?
En knäpp på näsan räcker inte, jag behöver få in en rejäl spark någonstans! "Svaren" skall hädanefter skickas express...
Domedag 1
Imorgon kommer den.
Imorgon får vi (kanske) veta vad som orsakade katastrofen. I mer än hälften av alla "sena missfall" hittas dock ingen orsak. Jag vet inte vad som är bäst.
Veta - inte veta?
Jag vill inte att det skall pratas om flickorna i termer av sjukdom och missbildning. Dom var perfekta! Jag vill heller inte gå lika frågande därifrån.
Jag har laddat med nedskrivna frågor och små inlägg noga samlade från diverse pålitliga sidor. Hittills har graviditeten varit en gåta för mödravården. Gåtor är inte min grej!
Vår historia berättar jag imorgon. Om inte annat, en början på...
Goda drömmar!
Imorgon får vi (kanske) veta vad som orsakade katastrofen. I mer än hälften av alla "sena missfall" hittas dock ingen orsak. Jag vet inte vad som är bäst.
Veta - inte veta?
Jag vill inte att det skall pratas om flickorna i termer av sjukdom och missbildning. Dom var perfekta! Jag vill heller inte gå lika frågande därifrån.
Jag har laddat med nedskrivna frågor och små inlägg noga samlade från diverse pålitliga sidor. Hittills har graviditeten varit en gåta för mödravården. Gåtor är inte min grej!
Vår historia berättar jag imorgon. Om inte annat, en början på...
Goda drömmar!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
