Att andas liv

Solarplexus, egentligen plexus solaris, numera ganglia celiaca, är en samling nervceller i bakre bukhåleväggen i höjd med mellangärdet bakom bukspottskörteln. Punkten är lokaliserad i höjd med bröstet, strax under platsen där revbenen går samman. Ett slag mot punkten leder till stor smärta och ibland andningssvårigheter. (Wikipedia)

Sedan våra döttrar dog har jag levt med stor smärta just där, i det känsliga nervnystanet rakt under revbenen. Varje morgon och en stor del av den nya dagen har känts som ett slag mot punkten och andningssvårigheterna har varit ett faktum. Jag har andats nätt och jämt. Likt ett barn som simmar själv för första gången, utan muffar och simdyna, efter den stränga simlärarens instruktioner och med näsan precis ovanför den kalla och blåsiga ytan.

Att andas sådär, snabbt i övre delen av bröstet, kan inte vara hälsosamt. Jag har tänkt den tanken ofta men fortsatt att kippa över ytan. Rätt andning kan säkert hjälpa kroppen att läka eftersom den styr nästan alla funktioner i kroppen, eller påverkar desamma i någon sorts viktig och positiv anda. Alldeles säkert reglerar djupandning stress- och smärtnivåer i kroppen på ett effektivt sätt. Jag har saknat den lika länge som jag saknat mina döttrar.

Jag kunde konsten att andas mig rätt innan. Inte minst vid de omtalade äggplocken efter en IVF-behandling, där en mycket lång och ganska kraftig nål sticks in genom livmodertappens vägg för att sedan perforera äggstockar och nå äggblåsornas innehåll. Jag har andats mig igenom tre sådana plock och bara anat smärtan vid lokalbedövningens fyra stick runt livmodertappen. Andra har berättat hur de skrikit rakt ut. Jag andades.

Förlossningen andades jag mig också igenom och uppfattade den inte alls så fysiskt smärtsam som jag hade trott. Barnmorskan menade att den förslossningssmärta jag upplevde inte skilde sig från någon som föder i fullgången tid. Värkarna har inget med barnets storlek att göra även om krystningsvärkarna givetvis blir mer utdragna när barnet är större. I efterhand har jag förvånats över hur väl min kropp visste vad den skulle göra vid uppdrag 'föda barn till döden'. Jag hade knappast hunnit närvara vid en profylaxkurs! Ingen kurs alls om vi bortser från adoptionskursen. Men den visste. Jag säger 'den', för det var helt och hållet mitt skals förtjänst att flickorna föddes, själen sa nej. Nej, nej, nej alla 9 vedervärdiga timmar i det vit-blodiga förlossningsrummet.

Att andas blev svårt när minnen av liv gick förlorat. Det behövs liv för att andas och mitt eget försvann i den salen, det rummet. Det stannade när blodet frös till is och det blev vinter. Snabbt vinter. Hösten var förmultnad och över när minnesstunden och sista blicken lagts på flickorna, innan skruvarna på det röda kistlocket sade stopp. Nu får ni aldrig se era döttrar igen...

Jag önskar att vår Astrid, som andades tappert efter sitt snabba intåg i världen, hade fått chansen att få lite andningsgymnastik. Det hade ökat lungvolymen och motverkat att det som hände henne, att lungblåsorna föll samman och klibbade ihop, aldrig hade hänt. Hon hade levt med intubation och andningsgymnastik. Precis som sin mor hade hon levt om det fanns hopp om liv.

.