Tröstebrödet

Den 4:e juni kl 5.28 föddes våra vänners dotter, vars liv berövats dagarna innan.

En liten som tvingades lämna här och nu alldeles för tidigt. Jämte sorgen för våra vänner, för den lilla vi aldrig fick lära känna, smög sig sorgen från vår egen olycka fram i säker och tilltagande styrka. Två sorger i samma skål gjorde smet av Johbur och jag har jäst över kanten en och flera gånger. Det blev kladdigt och har tagit tid att skrubba rent.

Det är förbanne mig inte rättvist i min del av världen! Säkert inte i andra delar av densamma heller, men min sorg begränsar mig i mitt vidseende och jag ser och känner alldeles tillräckligt av det som sker i min närhet. Mer får inte plats. Jag har inte orkat mycket dessa dagar, mer än torka upp tårarna jag lämnat i pölar kring fötterna.

Jag önskar jag kunde göra något mer påtagligt för våra vänner i nöd, mer än bara finnas där om de skulle behöva mig och Kärleken. Men allt blir så futtigt och banalt i tankarna. Inget förutom den tickande tiden hjälper ju egentligen. Jag minns väldigt väl den tröstfyllda kladdkakan de smög in i vår trappuppgång efter våra flickors för tidiga födsel. Det var på den tiden vi var i fullständig chock och pendlade mellan gråt, förtvivlan, ilska och tomgång. Vi pendlade också till och från sjukhuset för att hålla, pussa och viska kärlek i våra döda döttrars färdiga öron. Varje morgon blev ett blodigt slagfält och jag minns hur jag avskydde att vakna till den bistra sanningen morgon efter morgon efter morgon...

Deras kladdkaka värmde mer än jag kunde föreställa mig där vi fann den efter ett av de otaliga sjukhusbesöken, och den gjorde att vi inte kände oss fullt så ensamma i vår ensliga vrå. Vi hade plötsligt något som faktiskt smakade något (!) att bjuda våra förkrossade besökare på. Den gav oss också annat att tänka på och prata kring än döden x 2.

Jag hoppas de fått och får samma goda hjälp och stöd som vi. Kurator Marie, bästa Gudrun vid Sjukhuskyrkan, Doktor Sporrong... Jag hoppas de slipper gå hem med den värkande klumpen till hjärta utan uppföljning och mycket stöd, utan ödmjuka nära och kära. Jag tror inte det men jag oroar mig trots allt, för när det kommer till mänskliga förluster sker inte sällan mänskliga fel. I utsatta lägen är det svårt för de som drabbas att ta dessa brister, vi halkar bara längre ner och plattas till alternativt förvandlas till rabiata drakar som vill bränna allt i vår väg. Men det är också mänskligt.

Vi finns här och tar deras sorg precis för vad den är. På blodigt allvar och deras att styra riktningen på. Men vi väntar en stund. Kanske kan vår egen tröstlösa smet snart förvandlas till något ätbart, tröstande, eller bara till något annat att prata om. Jag jäser vidare, för våra vänner och liten som inte fick fortsätta bli.

.