Sjätte dagen blev inte fullt så tokig efter att den tårögda, något bortgjorda, besvikelsen lagt sig tillrätta bakom en fasad av frukost, arbete, en mörk ruta choklad och några kärleksfulla "det visste vi ju" sms.
Inte tokig alls.
Gabrielle och Antonias mamma kom in på kontoret efter att kollegan meddelat mig att " det har kommit besök till dig, med en låda jordgubbar, som är gravid...ja, inte jordgubbarna! Ungefär så presenterades mitt besök och vi skrattade.
Jag och den gravida jordgubbsasken fortsatte skratta under besöket som spred ljuvligt röda dofter omkring sig.
Röd dag.
Röda bär.
Vi borde fira våra missar lite oftare!
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Du är så härlig!
Vilken tur att ni har varandra! Och kan hålla varandra under armarna i sorgen!
Kanske blir det en livslång vänskap!
Kram på er båda!
Ingegerd
Stöd från vänner är ovärderligt!
Du har den ena åran och MammaMelissa den andra där ni sitter i båten och hjälps åt att ro.
Jag blir tårögd när jag läser att ni bestämt er! Vad skönt att ha kommit så långt. Håller verkligen alla tummar och tår att man i sensommar får läsa om växande mage och andra symptomer i din kropp där det spirar nytt liv!
Massa kramar!
Ha, ha!
Och åh! Vad glad jag blir när jag läser att ni ska försöka lite till. Man måste våga i det här livet... Och hoppas, hoppas att Ruth och Astrid snart blir storasystrar.
Kram i sommarvärmen
Skicka en kommentar