Kanske

Det står i tidningen att glada människor är friskare än andra.
De kanske är glada för att de är friska!

(G. Dahlgren)

Tänk om

Jag funderar ofta på när det är dags att ta farväl av drömmen och hur jag avskedar den? När vi ska få, eller ta oss ro och skapa en verklig värld som åtminstone är trevlig att vistas i till hälften. Jag funderar ofta på det.

Vår värld är allt annat än verklig och inte heller särskilt trevlig. Den har blivit så tunn och andlös. Jag ser den som på håll där jag sitter och iakttar paret i soffan. Paret som med hjärtformade pupiller ville och skulle adoptera, såg en framtid med kladdiga blöjbyten och mjuka, bruna skratt. Ett barn som var sig själv nog utan att behöva liknas vid än den ena och än den andra.

Men det var innan djävulen sprang lös.

Innan honom var allt väldigt självklart och enkelt. På den tiden smygbad jag till Gud, utifall att...jag menar, tänk om...tänk om! Tänk om har präglat mig alldeles för länge och jag går nu i psykoterapi för att lära mig förstå och behärska mitt ego igen. Mitt liv som det ska fortsätta levas med beslutsklubban i egen hand. Det kan inte ske mellan hopp och förtvivlan, i en tänk-om-dröm, för där finns inget annat!

Nej, det är oerhört svårt att förklara den besatthet kring fortsatta IVF:er och önskegraviditeter som tog plats efter Ruth och Astrids död. Handlar det om att vinna över döden för en stund? Läka? Passa in i mallar? Förenkla tillvaron? Gener/ biologiska drifter? Försonas med en svekfull kropp? Få en levande glimt av flickorna?

Tja. Det är som att allt som en gång varit naturligt nu blivit förbjudet, farligt och okänt. Nej, jag kan inte förklara riktigt än, men jag återkommer till det.
Inte minst för att jag måste.

Tänka om.

.

Fragment ur en vargvintervecka

Torsdag 4: Att överleva dagen

I en dikt berättar Werner Aspenström om den sällsynta gråsparven som har ett stort projekt på gång, nämligen att överleva dagen och sedan natten, därpå ytterligare en dag. (ur recension till "Att överleva dagen: om fåglars sinnen och anpassningsförmåga"). Mitt stora projekt skiljer sig denna dag inte nämnvärt från gråsparvens projekt, att överleva en stund, och ännu en.

Första dosen ångest får jag på Fertilitetscentrum, mitt under ett närgånget ultraljud. Min livmoder brukade vara full av två trassliga tvillingflickor när jag såg den så nära senast, men nu var den alldeles tom och övergiven. Eländig och grundlurad. Jag drabbas av panik, förbannar mitt värdelösa fortplantningsorgan, och börjar gråta på parkeringen.

Andra kommer på IKEA (läs föregående inlägg). Där handlar det inte längre om viljan att överleva, mer om den att försvinna. Envis och i behov av förvaring tar jag mig ändå fram likt en ensam dominobricka petad och puffad i pilarnas riktning av gravidmagar och storfamiljer med pyttebebisar (nej, det fanns inga andra än just vi där). Jag smälter några av mina ofrivilliga härskare till pölar längs vägen, genom att möta dem med mina ledsna hundögon!

Tredje slaget kommer från ett ögonkast i almanackan. Den 4/2 var Ruth och Astrid beräknade. Mina sällsynta gråsparvar som inte överlevde natten... Jag undrar om det alltid kommer vara så, att flickornas datum ska göra sig påminda utan min direkta vetskap? Göra så ont!

Fredag 5: Mersmak

Nu ska jag äntligen få hjälp med att inte bara överleva dagen, utan lära mig leva den! Efter gårdagens ångest inser jag på större allvar vikten av min noggrant inbokade psykoterapi. Kl 13.00. Kvart i tar jag nervöst plats i väntrummet och kvart över förstår jag att jag är bortglömd. Ingen där. Förolämpad knackar jag på alla 5 dörrar samtidigt med mina 5 armar. Jag behöver prata, nu!!! Den snälla terapeuten ursäktar missen och jag gråter mig igenom en konstig och dyr halvtimma. Jag får mersmak.

Söndag 7: Stor kostym

Jag inser att jag lever med känslorna utanpå kroppen. En sfär som både skyddar och hindrar mig. Jag promenerade i den blåvita snön längs nya stigar, längre och längre in i skogen. Plötsligt stod jag öga mot gren med en björk vars arkformade grenar pryddes av hundratals gnistrande prismor. Den plötsliga solen lyste så perfekt genom ishängena, och i den lätta pudersnön från en gren jag stött till började jag gråta medan jag viskade allvar med den vackra vinterskogen.
Jag bär en alldeles för stor kostym!

Måndag 8: Carl-Anders

Blastocyst nr 14 eller15 från IVF nr 4 återförs till min livmoder. Av två nedfrysta 100-cellare överlevde en. Vi tog emot den magiska cellklumpen på rutin samtidigt som Kärleken berättade att en kollega kommit på det perfekta namnet för vårt önskade barn: Carl-Anders från Carlanderska! Vi skrattade och såg vår hjulbente son som hastigast skymta förbi i ögonvrån...

Onsdag 10: Vargavinter

10.00 - Möte med representant från Musik i Väst. Utan budget ingen musik...
14.00 - Deckarklubb. Nästan inställd då ledaren är allergisk mot kyla och måste stanna inomhus när temperaturen sjunker under -3. Tänk att samma år som en köldallergiker håller deckarklubb på biblioteket har vi en riktig vargavinter!

18.30 - Skrivcirkel. En av deltagarna ringer återbud. Hennes dotter har nyss fått tvillingar och har nu fem barn...hon måste hjälpa till...jag försökte men lyckades inte säga grattis, och svalde hårt innan jag tog på mig rollen som cirkelledare. Givetvis fick deltagarna prova på att skriva poesi! Uråldrig japansk sådan. Vi hade så roligt att klockan blev 21.00 på ett par minuter! Nästa träff ska vi skapa ett digert persongalleri med hjälp av dörrar och liknelser...

Fredag 12: Gripa efter strån

Jag tänker mycket på cellklumpen i magen. Jag bestämmer mig för att vara glad och upprepar likt ett mantra att "idag blöder jag inte, har inte missfall, och en liten blastocyst kan bli ett levande barn. Vårt barn." Jag tänker på symboler för kärleken. Rött för kärleken och rött som kraft och styrka. Jag kom på att jag bar röda trosor. Det måste ju betyda något bra! Jag tänker på de tabletter jag ordinerats sedan återföringen, Trombyl, i form av pyttiga små hjärtan. Det måste ju betyda något bra! Sedan ser jag att mina jeans har en broderad silverstjärna vid sidan av ena knät...en stjärna...det måste ju betyda något bra!

Söndag 14: Den sköra tråden

Hos mor och far. Jag blir ompysslad och bortskämd med OS, Schlager och kycklinggryta. Sover gott. Jag får lära mig att sticka två halsdukar på den opålitliga stickmaskinen. Mamma textilkonstnärinnan visar. De blir fina och jag är glad! Men någonstans mellan maska 64 och varv 1400 går något galet...

Jag börjar blöda.

.

Restresa

Jag är inte fysiskt försvunnen, bara mentalt.

Tar bloggsemester ett par dagar till, men tillbaka på måndag! Då får ni en svidande lång sammanfattning...

Så ett djupt andetag och några kramar tills dess!
Och ni, fall inte för djupt i kommersens dag på söndag...

/J

Utan förr eller senare

Jag orkar inte alla stolta *som vore vi de enda på jorden* - mammor och pappor till minikomlingar. Egentligen är de vanligast i världen! Jag orkar egentligen ingenting, men minst av allt föräldrar till levande barn, eller levande barn till stolta föräldrar. Inte nu. Lika mycket som deras lycka är just deras är vår sorg just vår, och där tror jag vi stannar. Förståelse och engagemang uteblir när världar flyter i olika rymder. Ni slipper, vi slipper, allt gott.

Jag var på IKEA idag, för den som inte redan förstått...

Inget ställe i världen får mig att känna mig så misslyckad som bland hundratals gravida under samma tak. Synd att de har så bra och billiga förvaringslösningar! Jag brukar förresten otippat vägra barnavdelningen, och tar hela långa vägen tillbaka till start och trappan ned till "spara och förvara". Jag vill också vara vanligast i världen, brukar jag tänka på sista steget och vänder blicken uppåt mot fiket där jag aldrig vill sitta.

Jag orkar inte alla grattis och glädjetjut! Nu har samtliga IVF- och DödaBarnSystrar blivit gravida, om de inte redan fött barn och väntar nummer två. Även om jag är tacksam att ljuset vänder för de som tagit sig igenom stora förluster blir jag förkrossad över att det aldrig händer oss! Jag är bitter, ful och fel och för andra är barnalstrandet en dröm som förr eller senare går i uppfyllelse. När den gör det vittnar samtliga om en större mening med livet. Min mening med livet, den förblir lite mindre om jag ska tro den lyckliga merparten.

Jag kan inte längre tycka att det är en bedrift att genomgå en eller två IVF:er innan barnet kommer. För tillslut kommer det, ett efter ett efter ett och förgyller de flestas liv. Alla dessa förväntansfulla graviditetsbesked...Visste ni förresten att 2000-talets stora boom är tre- eller fyrbarnsfamiljen! Själv har jag två katter och skulle gärna skaffa fler, och kanske finns det de som inget hellre önskar än just två katter, eller fler. Avsky mig då gärna! Vi flyter också i olika rymder.

Jag önskar jag var mer storsint, och kanske var jag det en gång, men jag har blivit en småsint bitterkärring som slår sig fri med jämna mellanrum. Jag vill inte bara ha dåliga erfarenheter av hur en graviditet slutar. Bilder av döda barn bakom ögonlocken. Men kanske är det den enda bild jag får? När andra lyckas måste någon misslyckas. Så ser verkligheten ut. Jag undrar ibland vad jag gjort för ont, och för vem? En martyr? Ett offer? Nej, jag är en mångårigt förtvivlad och därför arg människa i en påtvingad verklighet som kretsar likt en äcklig gam kring alla utvägar.

Jag var på ultraljud inför embryoåterföring nr 14 idag, för den som inte redan begripit...

De förgängliga Systrarna Körsbär

Om jag kisar ordentligt mot gatlyktan där de stora snöflingorna sakta dalar i små nedåtgående virvlar, kan jag drömma att det jag ser är de japanska körsbärsträden som släpper sina unga blommor för vinden...

Under behandlingstiden, som ledde till Ruth och Astrid, planerade jag och Kärleken inför våra drömmars resa - Japan under 3 fantastiska veckor!
Vi hade äntligen accepterat att IVF inte gav oss några barn, såg fram emot en adoption och riktigt kände vårt första barn ta plats i våra hjärtan. Innan dess skulle vi ut i världen och förundras. Vår sista IVF skulle genomlidas "därför att", och jag antar att det handlade om ett försök att bli färdig och en gång för alla bränna de procentfattiga chanser som fanns kvar.

Helst hade vi åkt till Japan under tiden för Hanami - blomsterskådningen - en av de viktigaste högtiderna i Japan som infaller under de vårdagar när körsbärsträden blommar och då hela Japan firar livet under trädkronorna. Vi kände oss starka och äventyrslystna. Fulla av förväntan. Men på grund av den överraskande tvillinggraviditeten med tillhörande komplikationer tvingades vi, häpna men glada, fira en alternativ Hanami här hemma.

Den kortlivade körsbärsblomman ses som en symbol för, och påminnelse om, det korta och vackra men förgängliga livet...I japansk estetik får blomman en att observera omgivningen, men den väcker även till att tänka på själva livets väsen, dvs. de olika skedena i blomningen...(Wikipedia)

Tvillinggraviditeten blev precis en sådan Hanami i förgänglighetens tecken. En frustrerande observation av livets dödliga flykt. Den blev vårt livs största resa in i ändligheten och dess obeständiga lyckorus, flyktig och odresserad. Inte minst andlöst spännande, livsomvälvande och oändligt vacker...

I Japan, under Bunka-Bunsei eran (ca1600-tal) skapades dockor av körsbärsträ i de skogsklädda bergen i norr under de många och långa vinternätterna. Hantverket gick i arv mellan generationer och dockorna skänktes som vänskaps- och kärleksgåvor. Varje docka fick sin egen design och signatur. De kunde heta Vårvind, Japansk aprikos och Lyckoblomma eller Fint väder, Tålamod eller Småtting. De kallas än idag för Kokeshi-dockor.

När jag tidigare i veckan hade stått en stund vid flickornas grav i det långsamma snöfallet, och både önskat och ångrat att resan inte blev av såg jag dem! Efter frys- och gråtattacker sökte jag skydd i närmsta butik, och där stod de! Den mindre framför den större tittade de på mig och nästan ville mig något. Resolut bad jag att få köpa de snedögda Systrarna Körsbär.

Där de nu står, i huset utan spjälsängar och med utsikt över snöfallet, påminner de mig om livets sanna väsen; det oändligt vackra och snabbt förgängliga.
Hur kort livet kan vara.

Tsubakinosato och Tsubomi
a.k.a Rutan och Lill-Astrid

Förnuftet

Varför kan vi kasta ut en fråga
längre än vi kan håva in ett svar?

Sagt av någon, någonstans, i någon form. Av vem, varför och var har jag som vanligt glömt men jag funderar ofta över innebörden...