Det har passerat 4 månader av liv sedan jag sist hörde av mig. Jag trodde inte tiden kunde gå så fort! Den överraskar ständigt. Kanske borde jag be om ursäkt för min oanmälda frånvaro och kanske borde jag ha satt sista punkten vid senaste inlägget. Kanske borde jag, men gjort är alltid gjort och jag är inte färdig.
Kanske borde jag besökt alla de bloggare som betytt och betyder så mycket för mig, och kanske borde jag skämmas en stund efter att jag tackat dem hjärtligt för hjälpen med att återfå livet, för hjälpen med det omättliga bekräftelsebehovet, att få skriva sorgen ur mig, få läsa och bli läst. Att få ge två döda flickor något slags liv! Jag kanske borde det nu, men jag är inte färdig.
Jag kanske borde förklarat att jag ingått en pakt med terapeuten om att sluta blogga, då det liv jag vill leva måste levas utan dåligt samvete och stressfyllda stunder, utan kravfyllda måsten och mer avskärmning. Utanför, i "häret" och nuet. Nog borde jag förklarat att blogglivet kändes så, verkade så. Den var en vän som blev fiende och jag flydde för livet.
Jag kanske borde vetat lite hyfs och jag kanske borde klarat att vara lite lagom. Men lagom var inte jag, jag var allt eller inget, blogg eller dimma. Jag visste och vet ännu inte hur jag avslutar min berättelse om det knepiga liv en Ruth och en Astrid lämnade efter sig. Men kanske borde jag. Jag borde allt det här, men än är det inte för sent och än är jag inte färdig.
.
Visar inlägg med etikett Terapi. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Terapi. Visa alla inlägg
lördag 25 september 2010
måndag 17 maj 2010
Ett ständigt böljande flöde
Terapin handlar om blod, tårar och svett. Man måste utmana sig själv för att ta sig till nästa steg, och nästa. För mig handlar det om att verbalisera mina smärtor och dess orsaker, våga berätta om och sedan titta på helvetet utifrån. Först små skrämda ögonkast och sedan med mer fokus i linsen. Jag ser hur det var, hur det verkligen är och jag får prata om hur det skulle ha varit men inte blev, hur det kan komma att bli...
Ibland ser jag för mycket och blir ledsen, för att uttrycka mig milt. Jag regregerar till en pytteliten variant av mig själv sådana dagar. Barnsliga kast mellan ilska, gråt och allehanda omogna utbrott i hemmets tysta vrå. Maken gör detsamma och ingen orkar torka upp den spillda mjölken. Vi är lika sorgset pyttiga samtidigt och förstör varandras sandslott. Sådana dagar undrar jag om barn är för oss. Vi som aldrig blir stora.
Terapin (jag på fredagar, Kärleken på torsdagar) handlar om att våga känna saker och vara i situationer där man aldrig tidigare varit. Gör man sig mottaglig blir den början på en oändlig resa. Förmodligen i en värld som blir allt grönare och friskare. Men det är långt till den där ljusa världen. För mig. Just nu. Resan går mest bakåt, kanske lite fram...och tillbaka igen och jag är frustrerad. Jag är en sådan som vill att allt ska gå snabbt. När jag bestämt mig. Och jag har bestämt mig.
Jag har överlämnat mitt själv med bagage till terapin och jag blöder, gråter och svettas. Men nu vill jag skratta, leva, orka och tro. Orkar gör jag inget vilket gör att jag lever dåligt och tror dess då mindre. Sover gör jag fortfarande med ojämnt resultat. Utan tablett ingen sömn och morgnarna därefter är jag monster. Ett som gråter, ett som trilskas eller ett som glor ilsket på de andra monstren ute på gatan. Alla blir monster för mig då. Jag försöker tänka att det är terapin som jobbar för mig, att det är bra vad ont som kommer ur mig, men jag är så trött på att se genom tårar, spela roller för min omgivning och att inte orka möta monstren därute.
Tiden läker inte alla sår utan det tiden gör som bäst är att gå. Det är tidens enda uppgift. Läkningen är min, med lite hjälp. Det är vad jag gör samtidigt som tiden går som spelar roll och vad jag gör av de där timmarna som avgör min läkning. Jag försöker ta kontroll över effekterna av det jag upplevt och ger sakta upp hoppet om en annorlunda gårdag samtidigt som jag försöker acceptera en annorlunda framtid. Terapin handlar om att våga allt det, men kanske mer om att hålla ut tills dess.
Den är blod, tårar och svett. I den ordningen och i ett ständigt böljande flöde.
.
Ibland ser jag för mycket och blir ledsen, för att uttrycka mig milt. Jag regregerar till en pytteliten variant av mig själv sådana dagar. Barnsliga kast mellan ilska, gråt och allehanda omogna utbrott i hemmets tysta vrå. Maken gör detsamma och ingen orkar torka upp den spillda mjölken. Vi är lika sorgset pyttiga samtidigt och förstör varandras sandslott. Sådana dagar undrar jag om barn är för oss. Vi som aldrig blir stora.
Terapin (jag på fredagar, Kärleken på torsdagar) handlar om att våga känna saker och vara i situationer där man aldrig tidigare varit. Gör man sig mottaglig blir den början på en oändlig resa. Förmodligen i en värld som blir allt grönare och friskare. Men det är långt till den där ljusa världen. För mig. Just nu. Resan går mest bakåt, kanske lite fram...och tillbaka igen och jag är frustrerad. Jag är en sådan som vill att allt ska gå snabbt. När jag bestämt mig. Och jag har bestämt mig.
Jag har överlämnat mitt själv med bagage till terapin och jag blöder, gråter och svettas. Men nu vill jag skratta, leva, orka och tro. Orkar gör jag inget vilket gör att jag lever dåligt och tror dess då mindre. Sover gör jag fortfarande med ojämnt resultat. Utan tablett ingen sömn och morgnarna därefter är jag monster. Ett som gråter, ett som trilskas eller ett som glor ilsket på de andra monstren ute på gatan. Alla blir monster för mig då. Jag försöker tänka att det är terapin som jobbar för mig, att det är bra vad ont som kommer ur mig, men jag är så trött på att se genom tårar, spela roller för min omgivning och att inte orka möta monstren därute.
Tiden läker inte alla sår utan det tiden gör som bäst är att gå. Det är tidens enda uppgift. Läkningen är min, med lite hjälp. Det är vad jag gör samtidigt som tiden går som spelar roll och vad jag gör av de där timmarna som avgör min läkning. Jag försöker ta kontroll över effekterna av det jag upplevt och ger sakta upp hoppet om en annorlunda gårdag samtidigt som jag försöker acceptera en annorlunda framtid. Terapin handlar om att våga allt det, men kanske mer om att hålla ut tills dess.
Den är blod, tårar och svett. I den ordningen och i ett ständigt böljande flöde.
.
söndag 18 april 2010
Vindar
Efter en stormig helg övergick luften i en klarblå mild bris med toner av rosa i horisonten. De gula sädesfälten vippade förväntansfullt mitt i den vår som jag hoppas kommit för att stanna. Kärleken var ute med katterna idag, en kvart var. Vi vänjer dem sakta, alldeles för sakta, vid ett snart uteliv. Men hur vänjer man en orolig matte vid tanken på att släppa sina hjärtans kära fluff utom syn- och räckhåll i den spännande vårvinden?
Jag mår både bra och dåligt. En svår ekvation. Men det är så det är mitt i en storm. Jag känner livet i mig och provtestar nya vingar samtidigt som armar och händer inte vet var eller vad de ska nå. Var vi ska landa. Vem vi ska vara eller bli. Det enda vi vet är varför och att svaret är måste.
Bra, det är när jag känner förändringens vindar i mitt nykorta hår. Jag jobbar, med hjälp av proffsig terapi, hårt med mig själv för att nå acceptans och samtidigt lära mig leva i nuet med tillförsikt och någon sorts flow. Jag har insett att jag får vara lycklig, trots att mina barn är döda! De slutar ju inte vara döda för att jag ständigt är nedstämd och orkeslös. Så jag är lycklig ibland och det är bra. Vissa dagar är jag till och med lite djupare lycklig än många andra, vill jag tro.
Bra är också att jag börjat lära mig sova. Sovträning pågår med varierat resultat. Jag skriver scheman över tider och procedurer kring det svåra sänggåendet och rapporterar utfallet till min terapeut. Jag skriver drömdagbok också. Ha, ha! tänkte jag när jag fick uppdraget. Dels då jag knappt sov och därmed aldrig nådde den fas där drömmar blir till, och om jag någon gång drömde en frekvens glömdes den i samma sekund som ögonen tvingades inta morgonljuset. Nu har jag börjat drömma igen.
Imorse drömde jag att två olika stora foster, alldeles vita och uppluckrade (som fingertoppar som varit för länge i vatten) i storlek med Ruth och Astrid spolades upp i en halvöppen plastpåse på stranden. Jag tog genast upp påsen och insåg att det ena barnet levde, eller halvlevde. Förskräckt slängde jag påsen i vattnet igen och såg bara hånfulla ansikten kring mig. Ingen där att lita på. De menade att det var så man tog hand om oönskade graviditeter nu för tiden. Inget att bry sig om. Varför jag kastade barnen tillbaka till sitt öde förstår jag inte. Jag mådde illa. Sovträning med resultat.
Dåligt är att familjen Saknad måste besluta en triljard saker inom loppet av en alldeles för flåsande framtid. Stora beslut, beslut som skakar våra grundvalar, beslut som leder till nya beslut, start och avslut, knäppa beslut, roliga, till synes oviktiga beslut och beslut som aldrig någonsin tar slut...och vi orkar inte. Gissa om beslut gillar att vänta! De pockar och tränger, tar plats och vill fram och vi orkar bara inte. Vi bråkar och trilskas, blir som barn. Och blir sams. Runt, runt, runt flyger vi kring våra överlevnadsförsök och hoppas att vi kan nå varandras händer och bli till för varandra igen.
Det är summan av tvära kast mellan vassa klippor och det gröna glittrande långt där nere. Det gör så jävla ont och är så jävla fantastiskt! Livet. En svår ekvation. Men det är så det är mitt i stormen.
.
Jag mår både bra och dåligt. En svår ekvation. Men det är så det är mitt i en storm. Jag känner livet i mig och provtestar nya vingar samtidigt som armar och händer inte vet var eller vad de ska nå. Var vi ska landa. Vem vi ska vara eller bli. Det enda vi vet är varför och att svaret är måste.
Bra, det är när jag känner förändringens vindar i mitt nykorta hår. Jag jobbar, med hjälp av proffsig terapi, hårt med mig själv för att nå acceptans och samtidigt lära mig leva i nuet med tillförsikt och någon sorts flow. Jag har insett att jag får vara lycklig, trots att mina barn är döda! De slutar ju inte vara döda för att jag ständigt är nedstämd och orkeslös. Så jag är lycklig ibland och det är bra. Vissa dagar är jag till och med lite djupare lycklig än många andra, vill jag tro.
Bra är också att jag börjat lära mig sova. Sovträning pågår med varierat resultat. Jag skriver scheman över tider och procedurer kring det svåra sänggåendet och rapporterar utfallet till min terapeut. Jag skriver drömdagbok också. Ha, ha! tänkte jag när jag fick uppdraget. Dels då jag knappt sov och därmed aldrig nådde den fas där drömmar blir till, och om jag någon gång drömde en frekvens glömdes den i samma sekund som ögonen tvingades inta morgonljuset. Nu har jag börjat drömma igen.
Imorse drömde jag att två olika stora foster, alldeles vita och uppluckrade (som fingertoppar som varit för länge i vatten) i storlek med Ruth och Astrid spolades upp i en halvöppen plastpåse på stranden. Jag tog genast upp påsen och insåg att det ena barnet levde, eller halvlevde. Förskräckt slängde jag påsen i vattnet igen och såg bara hånfulla ansikten kring mig. Ingen där att lita på. De menade att det var så man tog hand om oönskade graviditeter nu för tiden. Inget att bry sig om. Varför jag kastade barnen tillbaka till sitt öde förstår jag inte. Jag mådde illa. Sovträning med resultat.
Dåligt är att familjen Saknad måste besluta en triljard saker inom loppet av en alldeles för flåsande framtid. Stora beslut, beslut som skakar våra grundvalar, beslut som leder till nya beslut, start och avslut, knäppa beslut, roliga, till synes oviktiga beslut och beslut som aldrig någonsin tar slut...och vi orkar inte. Gissa om beslut gillar att vänta! De pockar och tränger, tar plats och vill fram och vi orkar bara inte. Vi bråkar och trilskas, blir som barn. Och blir sams. Runt, runt, runt flyger vi kring våra överlevnadsförsök och hoppas att vi kan nå varandras händer och bli till för varandra igen.
Det är summan av tvära kast mellan vassa klippor och det gröna glittrande långt där nere. Det gör så jävla ont och är så jävla fantastiskt! Livet. En svår ekvation. Men det är så det är mitt i stormen.
.
måndag 5 april 2010
När livet är svaret
Barn är fantastiska sorgbearbetare stod det någonstans. Små terapeuter. Det tycker många som varit med om stora tunga förluster. Att barnen är som plåster på det onda, att utan barnen skulle det vara svårt att fortsätta, för att sedan avsluta med att barnen är meningen med livet.
Att lindra sorgen med hjälp av barn blir svårt när det är barnen som är den stora sorgen! När man står utan de där vällingkladdiga plåstren som sägs laga trasiga mammor och pappor så mirakulöst, då får man hitta andra sätt att stå ut med livet och allra helst finna sig i det och kanske, kanske som en bonus, tycka att det är helt ok!
Förresten har jag alltid haft svårt för frågan vad som är meningen med livet...som om livet självt inte räcker...som vore det inte sensationellt nog! Jag tycker frågan är fräck. Jag har alltid gillat att leva och att ifrågasätta meningen är som att vrida saften ur den. Varför inte prova att vända på frågan och svara med livet?
Jag söker frågan
på vilken livet är ett svar
(Willy Kyrklund)
Det är ganska coolt att få vara vid liv enligt mitt västerländska rika mått mätt. Jag är medveten om att jag är bortskämd med goda grunder för den uppskattningen. Alla får den inte. Såg på TV att Elfenbenskustens kakaoplantager fortfarande är fulla med barn som rövats bort eller sålts av sina egna föräldrar (!) för att slava så att vi kan äta vår dagliga ruta choklad! Undrar om de trötta små barnarbetarna kan vända på frågan?
Jag har i alla fall börjat finna mig i svaret på mitt, helt utan barnplåster. Utan att lägga hela min lyckas vara eller icke i händerna på ett barn. Jag har svårt för det också, att svara barn på den fräcka "meningen med". Jag menar, vilket ansvar! Även om jag sörjer att stå utan har jag aldrig trott på ett barn som svaret på mitt liv och min hela lycka, mer ett svar på en djupgående längtan.
Min terapeut hjälper mig att se klarare och den här artikeln har sparkat mig snällt på benet under en tid, tillsammans med ett ohejdat flöde av såväl rationella som irrationellt sammansatta elektrokemiska fenomen ur egen skalle. Jag har bestämt mig för att må bra och går på högvarv mot målet.
Det är bara svaret på meningen med döden som dröjer...
.
Att lindra sorgen med hjälp av barn blir svårt när det är barnen som är den stora sorgen! När man står utan de där vällingkladdiga plåstren som sägs laga trasiga mammor och pappor så mirakulöst, då får man hitta andra sätt att stå ut med livet och allra helst finna sig i det och kanske, kanske som en bonus, tycka att det är helt ok!
Förresten har jag alltid haft svårt för frågan vad som är meningen med livet...som om livet självt inte räcker...som vore det inte sensationellt nog! Jag tycker frågan är fräck. Jag har alltid gillat att leva och att ifrågasätta meningen är som att vrida saften ur den. Varför inte prova att vända på frågan och svara med livet?
Jag söker frågan
på vilken livet är ett svar
(Willy Kyrklund)
Det är ganska coolt att få vara vid liv enligt mitt västerländska rika mått mätt. Jag är medveten om att jag är bortskämd med goda grunder för den uppskattningen. Alla får den inte. Såg på TV att Elfenbenskustens kakaoplantager fortfarande är fulla med barn som rövats bort eller sålts av sina egna föräldrar (!) för att slava så att vi kan äta vår dagliga ruta choklad! Undrar om de trötta små barnarbetarna kan vända på frågan?
Jag har i alla fall börjat finna mig i svaret på mitt, helt utan barnplåster. Utan att lägga hela min lyckas vara eller icke i händerna på ett barn. Jag har svårt för det också, att svara barn på den fräcka "meningen med". Jag menar, vilket ansvar! Även om jag sörjer att stå utan har jag aldrig trott på ett barn som svaret på mitt liv och min hela lycka, mer ett svar på en djupgående längtan.
Min terapeut hjälper mig att se klarare och den här artikeln har sparkat mig snällt på benet under en tid, tillsammans med ett ohejdat flöde av såväl rationella som irrationellt sammansatta elektrokemiska fenomen ur egen skalle. Jag har bestämt mig för att må bra och går på högvarv mot målet.
Det är bara svaret på meningen med döden som dröjer...
.
måndag 15 mars 2010
Ganska lustigt när jag tänker efter
Känt mig krasslig i helgen och efter gårdagens vårpromenad blev det inte bättre. Om vi därtill adderar den nyfunna takläckan som runnit längs bjälkarna för att ta sig ut i köket, droppande intill ett eluttag, och att lusthusets tak rasat från tyngden av blöt snö...så blev det aningen värre.
Hemma från jobbet med två katter längs kroppens båda sidor och Vidas klokskaper i onda skallen om att "...livet inte handlar om att jämföra sig med andra..." och trots att jag alltid varit väl medveten om misstaget har jag inte kunnat låta bli: "Varför jag och inte hon? Varför dem och inte vi? Varför våra och inte deras?" Jag har låtit "varför" prägla de senaste 5 levande-barnlösa åren trots att jag aldrig fått ett svar. Inte ett! Jag har jämfört så hårt att jag äntligen tröttnat. På barn. På jämförelser. På mig, oss och andra. Ganska lustigt när jag tänker efter...
Därute går grannen just förbi med tvillingvagnen! Ser rakt på mig med tomma ögon. Han jag inte vill träffa, tvillingarna jag inte orkar se. Lika gamla som Ruth och Astrid skulle ha varit...och där kommer frågorna som jämför och grusar mina nygamla insikter, rappt och självklart: "Varför fick de och inte vi? Varför här och varför nu?" Fortfarande inga svar och han tittar bort. En treårig äldre son lunkar efter den trögstyrda tvillingvagnen, gallskrikande, och det hela ser ganska lustigt ut när jag tänker efter.
Kanske är det en fråga om träning? Att ignorera mina frågor och bygga min lycka med hjälp av eftertanke. Min alldeles egna kurbitsmönstrade vardag med glimt av himmel. Jag är medveten om att det går och insikterna finns redan där, jag har bara lite svårt att omvandla dem i praktiken. Ganska lustigt när jag tänker efter...och kanske är just det en bra början? Att tänka efter.
Inte så tokigt med lite himmel när jag tänker efter
Hemma från jobbet med två katter längs kroppens båda sidor och Vidas klokskaper i onda skallen om att "...livet inte handlar om att jämföra sig med andra..." och trots att jag alltid varit väl medveten om misstaget har jag inte kunnat låta bli: "Varför jag och inte hon? Varför dem och inte vi? Varför våra och inte deras?" Jag har låtit "varför" prägla de senaste 5 levande-barnlösa åren trots att jag aldrig fått ett svar. Inte ett! Jag har jämfört så hårt att jag äntligen tröttnat. På barn. På jämförelser. På mig, oss och andra. Ganska lustigt när jag tänker efter...
Därute går grannen just förbi med tvillingvagnen! Ser rakt på mig med tomma ögon. Han jag inte vill träffa, tvillingarna jag inte orkar se. Lika gamla som Ruth och Astrid skulle ha varit...och där kommer frågorna som jämför och grusar mina nygamla insikter, rappt och självklart: "Varför fick de och inte vi? Varför här och varför nu?" Fortfarande inga svar och han tittar bort. En treårig äldre son lunkar efter den trögstyrda tvillingvagnen, gallskrikande, och det hela ser ganska lustigt ut när jag tänker efter.
Kanske är det en fråga om träning? Att ignorera mina frågor och bygga min lycka med hjälp av eftertanke. Min alldeles egna kurbitsmönstrade vardag med glimt av himmel. Jag är medveten om att det går och insikterna finns redan där, jag har bara lite svårt att omvandla dem i praktiken. Ganska lustigt när jag tänker efter...och kanske är just det en bra början? Att tänka efter.
Inte så tokigt med lite himmel när jag tänker efter
måndag 1 mars 2010
1 år 5 månader och 4 dagar senare
Morgontrött: Det blev ingen riktig morgon. Om man räknar bort den trötta halvminut under vilken jag önskade Kärleken en fin resa till landet långt därborta, där en bouppteckning ska upprättas och fördelas mellan sorgsen bror och syster under veckan.
Sedan sov jag fram till lunch som i tidiga tonåren, när hormoner och växtvärk band mig vid sängen. Denna sena morgon berodde på gårdagsnattens konståkning. Som liten tränade jag och pappa konståkning på svarta tjärnet i skogen vid "Kulan". Det var minuterna innan kylan krympte fötterna och smärtan från trånga fjolårsskridskor gjorde sig påminda. Jag sadlade snabbt om till dockhus-byggare.
Våthjärtad: Vid lunch åt jag frukost och stirrade på fågelholken utan botten, som vore den på skämt från Buttericks. Jag motade bort de äggsugna kattbröderna och blev plötsligt och väldigt ledsen. Jag blir sådär våthjärtad när jag är ensam och kanske behövs det. Jag tänkte på Ruth. Jag tänkte på Astrid. På hur vi skulle ha pekat på fåglarna...Jag mindes bilder från förlossningen, eller snarare känslor, för när vattnet gick blev allt svart. Nästan 8 timmar tog förlossningen, som slutade med två människors död.
Två människor...De kunde blivit den där blonda pojkens blyga grannar, sämst i Schack, längst i klassen, flickvänner till en prins och en vapenvägrare, datahackers, fetknoppar, utbytesstudenter, läkare utan gränser eller de vars extrapris-fulla vagnar du stöter till i kaffe-te-marmelad-avdelningen på ICA.
Jag undrade varför mina älsklingsmänniskors död ibland förminskas?
Jag minns inte gärna de timmar som slog sönder allt liv och alla drömmar. Jag låter gärna bli, men minnena av den dagen kan fortfarande drabba mig ursinnigt. Som att slitas sönder i höjd med bröstkorgen, tömmas på allt innehåll, få inälvorna omvridna som en sur trasa och slutligen fasthäftade med spikpistol i det infekterade hålet från mitt tappade hjärta. En underdrift, men det närmaste en förklaring jag kan komma.
Hello Kitty: Lång och slaskblöt promenad i kvarteren. Såg ett hus med nya karmar vars färg skulle passa perfekt mot vår fasad. Äntligen! Ska knacka på. Funderar på att göra allvar av mina sluta-blogga-funderingar. Inläggen lyser med sin frånvaro och innehållet är ofta blasé. Jag tror jag har förmedlat färdigt min förunderliga sorg till många, tröstat några, och inte minst har jag fått livsnödvändiga vänner, perspektiv och bekräftelse i mitt eget elände. Inte för att sorgen någonsin försvinner men nu behöver jag inte bekräftelsen på samma sätt och tiden behöver helhjärtat ägnas åt annat, men det är svårt att sluta...
Grannpojkarna ringde på för en kattkoll. Dexter blev lekig och Charlie stack under säng. 5-åringen rev sig på en oklippt kattklo och blev ledsen med darr på läppen. Jag tröstade med rosa Hello Kitty-plåster och visade i vilken riktning man klappar kattrygg. Framifrån och bak. Alla, utom Charlie, blev glada!
Bagare Bengtsson: Med tanke på morgondagens ledighet unnade jag mig den sista slatten kvarlämnat lördagsvin under kvällen. Två små glas. Jag blev söndagsfull! Jag förvånades än en gång över hur lite jag tål (efter graviditeten) och vilken ångest ett glas för mycket brukar ge (efter graviditeten). Jag undrade varför jag skämdes över veckodagen i kombination med vinet? Tänkte skit samma. En dusch och en kladdig lerinpackning senare var jag skinande ny.
Charlie däremot, som brukar vara svart, var plötsligt vit! Som om han badat i mjöl. Jag fick snart förklaringen till nya looken: upp på köksbänk, balansgång på smala delen av spisfläkten, några tasstag i kryddhyllan och så ryggsim över störtmysiga aldrig-dammade-köksskåpen. Jag blev rädd för heta plattor...
Några dammtrasor senare kom jag på att jag inte får glömma...att berätta för min terapeut imorgon att vi börjat längta...kanske bestämt oss...samtidigt och självklart...
En ganska vanlig söndag i sällskap med sorgen.
Sedan sov jag fram till lunch som i tidiga tonåren, när hormoner och växtvärk band mig vid sängen. Denna sena morgon berodde på gårdagsnattens konståkning. Som liten tränade jag och pappa konståkning på svarta tjärnet i skogen vid "Kulan". Det var minuterna innan kylan krympte fötterna och smärtan från trånga fjolårsskridskor gjorde sig påminda. Jag sadlade snabbt om till dockhus-byggare.
Våthjärtad: Vid lunch åt jag frukost och stirrade på fågelholken utan botten, som vore den på skämt från Buttericks. Jag motade bort de äggsugna kattbröderna och blev plötsligt och väldigt ledsen. Jag blir sådär våthjärtad när jag är ensam och kanske behövs det. Jag tänkte på Ruth. Jag tänkte på Astrid. På hur vi skulle ha pekat på fåglarna...Jag mindes bilder från förlossningen, eller snarare känslor, för när vattnet gick blev allt svart. Nästan 8 timmar tog förlossningen, som slutade med två människors död.
Två människor...De kunde blivit den där blonda pojkens blyga grannar, sämst i Schack, längst i klassen, flickvänner till en prins och en vapenvägrare, datahackers, fetknoppar, utbytesstudenter, läkare utan gränser eller de vars extrapris-fulla vagnar du stöter till i kaffe-te-marmelad-avdelningen på ICA.
Jag undrade varför mina älsklingsmänniskors död ibland förminskas?
Jag minns inte gärna de timmar som slog sönder allt liv och alla drömmar. Jag låter gärna bli, men minnena av den dagen kan fortfarande drabba mig ursinnigt. Som att slitas sönder i höjd med bröstkorgen, tömmas på allt innehåll, få inälvorna omvridna som en sur trasa och slutligen fasthäftade med spikpistol i det infekterade hålet från mitt tappade hjärta. En underdrift, men det närmaste en förklaring jag kan komma.
Hello Kitty: Lång och slaskblöt promenad i kvarteren. Såg ett hus med nya karmar vars färg skulle passa perfekt mot vår fasad. Äntligen! Ska knacka på. Funderar på att göra allvar av mina sluta-blogga-funderingar. Inläggen lyser med sin frånvaro och innehållet är ofta blasé. Jag tror jag har förmedlat färdigt min förunderliga sorg till många, tröstat några, och inte minst har jag fått livsnödvändiga vänner, perspektiv och bekräftelse i mitt eget elände. Inte för att sorgen någonsin försvinner men nu behöver jag inte bekräftelsen på samma sätt och tiden behöver helhjärtat ägnas åt annat, men det är svårt att sluta...
Grannpojkarna ringde på för en kattkoll. Dexter blev lekig och Charlie stack under säng. 5-åringen rev sig på en oklippt kattklo och blev ledsen med darr på läppen. Jag tröstade med rosa Hello Kitty-plåster och visade i vilken riktning man klappar kattrygg. Framifrån och bak. Alla, utom Charlie, blev glada!
Bagare Bengtsson: Med tanke på morgondagens ledighet unnade jag mig den sista slatten kvarlämnat lördagsvin under kvällen. Två små glas. Jag blev söndagsfull! Jag förvånades än en gång över hur lite jag tål (efter graviditeten) och vilken ångest ett glas för mycket brukar ge (efter graviditeten). Jag undrade varför jag skämdes över veckodagen i kombination med vinet? Tänkte skit samma. En dusch och en kladdig lerinpackning senare var jag skinande ny.
Charlie däremot, som brukar vara svart, var plötsligt vit! Som om han badat i mjöl. Jag fick snart förklaringen till nya looken: upp på köksbänk, balansgång på smala delen av spisfläkten, några tasstag i kryddhyllan och så ryggsim över störtmysiga aldrig-dammade-köksskåpen. Jag blev rädd för heta plattor...
Några dammtrasor senare kom jag på att jag inte får glömma...att berätta för min terapeut imorgon att vi börjat längta...kanske bestämt oss...samtidigt och självklart...
En ganska vanlig söndag i sällskap med sorgen.
tisdag 23 februari 2010
Tänk om
Jag funderar ofta på när det är dags att ta farväl av drömmen och hur jag avskedar den? När vi ska få, eller ta oss ro och skapa en verklig värld som åtminstone är trevlig att vistas i till hälften. Jag funderar ofta på det.
Vår värld är allt annat än verklig och inte heller särskilt trevlig. Den har blivit så tunn och andlös. Jag ser den som på håll där jag sitter och iakttar paret i soffan. Paret som med hjärtformade pupiller ville och skulle adoptera, såg en framtid med kladdiga blöjbyten och mjuka, bruna skratt. Ett barn som var sig själv nog utan att behöva liknas vid än den ena och än den andra.
Men det var innan djävulen sprang lös.
Innan honom var allt väldigt självklart och enkelt. På den tiden smygbad jag till Gud, utifall att...jag menar, tänk om...tänk om! Tänk om har präglat mig alldeles för länge och jag går nu i psykoterapi för att lära mig förstå och behärska mitt ego igen. Mitt liv som det ska fortsätta levas med beslutsklubban i egen hand. Det kan inte ske mellan hopp och förtvivlan, i en tänk-om-dröm, för där finns inget annat!
Nej, det är oerhört svårt att förklara den besatthet kring fortsatta IVF:er och önskegraviditeter som tog plats efter Ruth och Astrids död. Handlar det om att vinna över döden för en stund? Läka? Passa in i mallar? Förenkla tillvaron? Gener/ biologiska drifter? Försonas med en svekfull kropp? Få en levande glimt av flickorna?
Tja. Det är som att allt som en gång varit naturligt nu blivit förbjudet, farligt och okänt. Nej, jag kan inte förklara riktigt än, men jag återkommer till det.
Inte minst för att jag måste.
Tänka om.
.
Vår värld är allt annat än verklig och inte heller särskilt trevlig. Den har blivit så tunn och andlös. Jag ser den som på håll där jag sitter och iakttar paret i soffan. Paret som med hjärtformade pupiller ville och skulle adoptera, såg en framtid med kladdiga blöjbyten och mjuka, bruna skratt. Ett barn som var sig själv nog utan att behöva liknas vid än den ena och än den andra.
Men det var innan djävulen sprang lös.
Innan honom var allt väldigt självklart och enkelt. På den tiden smygbad jag till Gud, utifall att...jag menar, tänk om...tänk om! Tänk om har präglat mig alldeles för länge och jag går nu i psykoterapi för att lära mig förstå och behärska mitt ego igen. Mitt liv som det ska fortsätta levas med beslutsklubban i egen hand. Det kan inte ske mellan hopp och förtvivlan, i en tänk-om-dröm, för där finns inget annat!
Nej, det är oerhört svårt att förklara den besatthet kring fortsatta IVF:er och önskegraviditeter som tog plats efter Ruth och Astrids död. Handlar det om att vinna över döden för en stund? Läka? Passa in i mallar? Förenkla tillvaron? Gener/ biologiska drifter? Försonas med en svekfull kropp? Få en levande glimt av flickorna?
Tja. Det är som att allt som en gång varit naturligt nu blivit förbjudet, farligt och okänt. Nej, jag kan inte förklara riktigt än, men jag återkommer till det.
Inte minst för att jag måste.
Tänka om.
.
måndag 15 februari 2010
Fragment ur en vargvintervecka
Torsdag 4: Att överleva dagen
I en dikt berättar Werner Aspenström om den sällsynta gråsparven som har ett stort projekt på gång, nämligen att överleva dagen och sedan natten, därpå ytterligare en dag. (ur recension till "Att överleva dagen: om fåglars sinnen och anpassningsförmåga"). Mitt stora projekt skiljer sig denna dag inte nämnvärt från gråsparvens projekt, att överleva en stund, och ännu en.
Första dosen ångest får jag på Fertilitetscentrum, mitt under ett närgånget ultraljud. Min livmoder brukade vara full av två trassliga tvillingflickor när jag såg den så nära senast, men nu var den alldeles tom och övergiven. Eländig och grundlurad. Jag drabbas av panik, förbannar mitt värdelösa fortplantningsorgan, och börjar gråta på parkeringen.
Andra kommer på IKEA (läs föregående inlägg). Där handlar det inte längre om viljan att överleva, mer om den att försvinna. Envis och i behov av förvaring tar jag mig ändå fram likt en ensam dominobricka petad och puffad i pilarnas riktning av gravidmagar och storfamiljer med pyttebebisar (nej, det fanns inga andra än just vi där). Jag smälter några av mina ofrivilliga härskare till pölar längs vägen, genom att möta dem med mina ledsna hundögon!
Tredje slaget kommer från ett ögonkast i almanackan. Den 4/2 var Ruth och Astrid beräknade. Mina sällsynta gråsparvar som inte överlevde natten... Jag undrar om det alltid kommer vara så, att flickornas datum ska göra sig påminda utan min direkta vetskap? Göra så ont!
Fredag 5: Mersmak
Nu ska jag äntligen få hjälp med att inte bara överleva dagen, utan lära mig leva den! Efter gårdagens ångest inser jag på större allvar vikten av min noggrant inbokade psykoterapi. Kl 13.00. Kvart i tar jag nervöst plats i väntrummet och kvart över förstår jag att jag är bortglömd. Ingen där. Förolämpad knackar jag på alla 5 dörrar samtidigt med mina 5 armar. Jag behöver prata, nu!!! Den snälla terapeuten ursäktar missen och jag gråter mig igenom en konstig och dyr halvtimma. Jag får mersmak.
Söndag 7: Stor kostym
Jag inser att jag lever med känslorna utanpå kroppen. En sfär som både skyddar och hindrar mig. Jag promenerade i den blåvita snön längs nya stigar, längre och längre in i skogen. Plötsligt stod jag öga mot gren med en björk vars arkformade grenar pryddes av hundratals gnistrande prismor. Den plötsliga solen lyste så perfekt genom ishängena, och i den lätta pudersnön från en gren jag stött till började jag gråta medan jag viskade allvar med den vackra vinterskogen.
Jag bär en alldeles för stor kostym!
Måndag 8: Carl-Anders
Blastocyst nr 14 eller15 från IVF nr 4 återförs till min livmoder. Av två nedfrysta 100-cellare överlevde en. Vi tog emot den magiska cellklumpen på rutin samtidigt som Kärleken berättade att en kollega kommit på det perfekta namnet för vårt önskade barn: Carl-Anders från Carlanderska! Vi skrattade och såg vår hjulbente son som hastigast skymta förbi i ögonvrån...
Onsdag 10: Vargavinter
10.00 - Möte med representant från Musik i Väst. Utan budget ingen musik...
14.00 - Deckarklubb. Nästan inställd då ledaren är allergisk mot kyla och måste stanna inomhus när temperaturen sjunker under -3. Tänk att samma år som en köldallergiker håller deckarklubb på biblioteket har vi en riktig vargavinter!
18.30 - Skrivcirkel. En av deltagarna ringer återbud. Hennes dotter har nyss fått tvillingar och har nu fem barn...hon måste hjälpa till...jag försökte men lyckades inte säga grattis, och svalde hårt innan jag tog på mig rollen som cirkelledare. Givetvis fick deltagarna prova på att skriva poesi! Uråldrig japansk sådan. Vi hade så roligt att klockan blev 21.00 på ett par minuter! Nästa träff ska vi skapa ett digert persongalleri med hjälp av dörrar och liknelser...
Fredag 12: Gripa efter strån
Jag tänker mycket på cellklumpen i magen. Jag bestämmer mig för att vara glad och upprepar likt ett mantra att "idag blöder jag inte, har inte missfall, och en liten blastocyst kan bli ett levande barn. Vårt barn." Jag tänker på symboler för kärleken. Rött för kärleken och rött som kraft och styrka. Jag kom på att jag bar röda trosor. Det måste ju betyda något bra! Jag tänker på de tabletter jag ordinerats sedan återföringen, Trombyl, i form av pyttiga små hjärtan. Det måste ju betyda något bra! Sedan ser jag att mina jeans har en broderad silverstjärna vid sidan av ena knät...en stjärna...det måste ju betyda något bra!
Söndag 14: Den sköra tråden
Hos mor och far. Jag blir ompysslad och bortskämd med OS, Schlager och kycklinggryta. Sover gott. Jag får lära mig att sticka två halsdukar på den opålitliga stickmaskinen. Mamma textilkonstnärinnan visar. De blir fina och jag är glad! Men någonstans mellan maska 64 och varv 1400 går något galet...
Jag börjar blöda.
.
onsdag 27 januari 2010
En kris som inte liknar någon annan (eller Klängapan)
Cirka 13 embryon har vistats i min livmoder. 4 av dessa har trivts bättre än andra och 2 så pass bra att de gärna hade sett dagens första ljus vid liv och med kraftfulla skrik. Efter Ruth och Astrid har jag kastats in i barnfabriken som vore det för första gången. Vi trodde vi var färdiga med IVF, redan innan 3:e försöket då flickorna blev till, men bevisligen ger efterlivet prov på annat...jag kan inte förklara ens för mig själv varför jag mer än någonsin stångar mig blodig för att uppnå en graviditet som ger ett levande barn. Det bara sker, trots att gener och biologi fortfarande är lika oviktigt när det kommer till kärlek.
Följderna av att tvinga oss igenom nya provrörsförsök med tillhörande hopp och djup förtvivlan är att vi hamnat i en nygammal krisreaktion med en reaktionsfas som stannat upp. Som ett oförtjänt tillägg till den djupa sorg våra flickor lämnade efter sig, och där vi med olika resultat genomlevt alla helvetets fasor. Barnlöshetskrisen är på ett sätt värre...eller kanske svårare att följa...för den leder inte vidare till nästa fas vilket gör att acceptansen uteblir. Den krävs för att gå vidare.
Härom dagen fann jag stort prov på förståelse för en kris som inte liknar någon annan och som sätter ord på det jag, och många med mig, upplevt och känner. I nättidningen "villhabarn.com" för ofrivilligt barnlösa finns en intervju med Ann Lalos, professor i folkhälsovetenskap med inriktning genusforskning, där hon berättar hur chock- och krisartat det kan vara när det vanligaste livsmålet, att bli förälder, uteblir:
"Paret hamnar i ett känslomässigt kaos och ens existens och livsmål känns hotade. En kris innebär akut psykisk stress och beteendeförändringar...Paren reagerar ofta på ett sätt som liknar en vanlig traumatisk kris – chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Det finns dock en skillnad. Reaktionsfasen brukar vara mellan fem och sex veckor vid en traumatisk kris – Majoriteten av de par som inte fått några barn två år efter behandlingen befann sig fortfarande i reaktionsfasen...Kanske handlar barnlöshetskrisen om en kronisk kris som ligger latent livet ut. Det finns ännu inga forskningsresultat som visar vad som händer i det riktigt långa perspektivet."
Vidare fortsätter hon berätta om krisbearbetning vid ofrivillig barnlöshet:
– Det är en stark instinkt, som en primär drift, i människan att vilja föröka sig. Många anstränger sig så oerhört. I våra studier ser vi att önskan att vilja ha barn för de flesta par är ett uttryck för kärlek, det högsta man kan uppleva."
Att leva i en reaktionsfas är allt annat än hälsosamt. Den har med drift och längtan att göra. Den är följden av en drog. Alltid utanför, alltid ovanlig och så j-a svårt att förklara! Det största uttrycket för kärlek och det högsta man kan uppleva...hur accepterar man förlusten av det?
.
Följderna av att tvinga oss igenom nya provrörsförsök med tillhörande hopp och djup förtvivlan är att vi hamnat i en nygammal krisreaktion med en reaktionsfas som stannat upp. Som ett oförtjänt tillägg till den djupa sorg våra flickor lämnade efter sig, och där vi med olika resultat genomlevt alla helvetets fasor. Barnlöshetskrisen är på ett sätt värre...eller kanske svårare att följa...för den leder inte vidare till nästa fas vilket gör att acceptansen uteblir. Den krävs för att gå vidare.
Härom dagen fann jag stort prov på förståelse för en kris som inte liknar någon annan och som sätter ord på det jag, och många med mig, upplevt och känner. I nättidningen "villhabarn.com" för ofrivilligt barnlösa finns en intervju med Ann Lalos, professor i folkhälsovetenskap med inriktning genusforskning, där hon berättar hur chock- och krisartat det kan vara när det vanligaste livsmålet, att bli förälder, uteblir:
"Paret hamnar i ett känslomässigt kaos och ens existens och livsmål känns hotade. En kris innebär akut psykisk stress och beteendeförändringar...Paren reagerar ofta på ett sätt som liknar en vanlig traumatisk kris – chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Det finns dock en skillnad. Reaktionsfasen brukar vara mellan fem och sex veckor vid en traumatisk kris – Majoriteten av de par som inte fått några barn två år efter behandlingen befann sig fortfarande i reaktionsfasen...Kanske handlar barnlöshetskrisen om en kronisk kris som ligger latent livet ut. Det finns ännu inga forskningsresultat som visar vad som händer i det riktigt långa perspektivet."
Vidare fortsätter hon berätta om krisbearbetning vid ofrivillig barnlöshet:
"– Ofta kan det vara svårt att nå fram till en riktig krisbearbetning. Nya händelser och jobbiga besked leder till krisens akuta fas på nytt. Det kan handla om en misslyckad IVF-behandling eller missfall. Man kan alltså befinna sig i bearbetningsfasen och hamna i chockfasen igen...Paret pendlar ständigt mellan hopp och förtvivlan. Detta är ett påfrestande och ångestfyllt tillstånd som i längden kan innebära en risk för ohälsa...Människor i kris har dessutom svårt för att säga: Nej, nu avbryter vi. Istället klamrar man sig fast vid att nu ska det här gå...De vanligaste symtomen hos både kvinnan och mannen är ilska, isolering, skuld och depression. Att befinna sig i kris innebär att förlora kontroll och då är vrede en vanlig reaktion.
– Det är en stark instinkt, som en primär drift, i människan att vilja föröka sig. Många anstränger sig så oerhört. I våra studier ser vi att önskan att vilja ha barn för de flesta par är ett uttryck för kärlek, det högsta man kan uppleva."
Att leva i en reaktionsfas är allt annat än hälsosamt. Den har med drift och längtan att göra. Den är följden av en drog. Alltid utanför, alltid ovanlig och så j-a svårt att förklara! Det största uttrycket för kärlek och det högsta man kan uppleva...hur accepterar man förlusten av det?
.
lördag 12 december 2009
Felis silvestris catus
Det doftar stearinljus och mandarin...eller clementin, vet ingen skillnad. Och avlopp. Från brunnarna i källaren eller det orensade tvättstället fyllt med katthår. Våra katter älskar vatten! Utanför dörren far en boll som låter pingis fram över nystädade golv, och jag förstår att bröderna som låter skapa ljudet och jakten njuter med full spänning. Jag ser framför mig de svarta sökande pupillerna, svansföringen, de eleganta hoppen och mungiporna som verkar dras uppåt som i små leenden.
Jag har haft djupa konversationer med en av kattbröderna under dagen. Med sina 32 muskler i vardera öra svarar mig Charlie alltid när frågan är rätt vinklad. Jag använder en mängd olika toner, med överdrivet dynamisk accent, när jag önskar en pratstund med min bästis och mest låter det som jag sjunger barnsliga ramsor, med barnförbjudet innehåll. Det har handlat om meningen med julfirande när man för länge sedan slutat tro på Tomten, Gud och Jesus, och inga troende barn har. Bara döda. Det har snackats om vitsen att önska presenter när jag kan köpa, och köper dem själv. Även färgen på årets julkort diskuterades. Jag sa brunt, han sa mrrouitt! Vitt med andra ord.
Bröderna Brothers är en välsignelse, om man tror på sådana. De är mjuka när vi behöver tröst, de är oförutsägbara när vi behöver spänning, de lämnar spår när vi känner oss ensamma och ger oss heltidsarbete vad gäller uppfostran. Där väljer många att bortse från att en katt behöver lika mycket engagemang som en hund! Vi har två, som mycket väl kan bli 20 år gamla om vi sköter dem rätt. I förbigående nämnde jag för Charlie att jag tycker den gamla myten om nio liv borde tas död på en gång för alla, och han svarade vad jag tolkade som "vi behöver ny status, en som låter förstå att vi, liksom barn och hundar, inte klarar att släppas vind för våg i ett allt mindre naturligt samhälle med farliga vägar, djur, fällor, gift, och elaka människor". Jag nickade instämmande och fingrade på ett par av de nyköpta kattböckerna.
Fönster och bord har nos- och tassavtryck som framträder i skenet av ljusstakar och stjärnor och jag tackar mina lyckliga stjärnor för dem. I sängen finner vi rosa lekisar mellan oss när vi vaknar. Det luktar varm nylekt päls och feromoner från hundratals varsamma revirpussar på hakan. Det doftar lim, kattmat, juletid, liv och kärlek.
Felis silvestris catus - tamkatt.
.
Jag har haft djupa konversationer med en av kattbröderna under dagen. Med sina 32 muskler i vardera öra svarar mig Charlie alltid när frågan är rätt vinklad. Jag använder en mängd olika toner, med överdrivet dynamisk accent, när jag önskar en pratstund med min bästis och mest låter det som jag sjunger barnsliga ramsor, med barnförbjudet innehåll. Det har handlat om meningen med julfirande när man för länge sedan slutat tro på Tomten, Gud och Jesus, och inga troende barn har. Bara döda. Det har snackats om vitsen att önska presenter när jag kan köpa, och köper dem själv. Även färgen på årets julkort diskuterades. Jag sa brunt, han sa mrrouitt! Vitt med andra ord.
Bröderna Brothers är en välsignelse, om man tror på sådana. De är mjuka när vi behöver tröst, de är oförutsägbara när vi behöver spänning, de lämnar spår när vi känner oss ensamma och ger oss heltidsarbete vad gäller uppfostran. Där väljer många att bortse från att en katt behöver lika mycket engagemang som en hund! Vi har två, som mycket väl kan bli 20 år gamla om vi sköter dem rätt. I förbigående nämnde jag för Charlie att jag tycker den gamla myten om nio liv borde tas död på en gång för alla, och han svarade vad jag tolkade som "vi behöver ny status, en som låter förstå att vi, liksom barn och hundar, inte klarar att släppas vind för våg i ett allt mindre naturligt samhälle med farliga vägar, djur, fällor, gift, och elaka människor". Jag nickade instämmande och fingrade på ett par av de nyköpta kattböckerna.
Fönster och bord har nos- och tassavtryck som framträder i skenet av ljusstakar och stjärnor och jag tackar mina lyckliga stjärnor för dem. I sängen finner vi rosa lekisar mellan oss när vi vaknar. Det luktar varm nylekt päls och feromoner från hundratals varsamma revirpussar på hakan. Det doftar lim, kattmat, juletid, liv och kärlek.
Felis silvestris catus - tamkatt.
.
fredag 13 november 2009
Hang-up
Jag har givetvis många symptom efter händelsen "föda två friska döttrar till döden". Några har gjort mig till en bättre människa, andra till en mer...annan. De jobbiga är förhållandevis milda nu och jag kan hantera dem. Två exempelsymptom jag gillar är ökad ironi och sarkasm, som inte sällan förväxlas med bitterhet. För mig är det överlevnadshumor.
Ett annat är att jag drar mig undan, särskilt när det kommer till sammankomster där jag inte kan bereda mig på vad som komma skall; glädjebesked, felstämda kommentarer och annat. För många går det inte att förklara magin och uppgivenheten kring våra Ruth och Astrid och jag har inte råd att slösa energi. Den finns knappt. Jag håller mig gärna till människor jag vet var jag har och tror därför jag eliminerar subjektiva överraskningsmoment. I alla fall några av dem.
Därtill saknar jag gnista och initiativförmåga. Hör sällan av mig ens till de jag älskar. Bjuder sällan in eller till. Högst ofrivilligt men kanske förklarligt när delar av mig ligger en meter under jord. Jag känner mig ofta blasé, inför oviktigheter som blivit oviktiga i jämförelsen överleva mina barn. Det kan handla om amningshysteri, tycke-smak-snack, att uppröras över familjemedlemmars egenheter, vara duktig, snygga till tomten, lyssna på gnäll, ha rätt...
Ytterligare ett symptom är min färska hang-up vid procent och sannolikhet. Jag förundras enormt över det faktum att jag, Kärleken och våra barn, embryon och blastocyster oavbrutet faller under det som i folkmun kallas "mycket ovanligt". Om vi ser ett "men" efter en förklaring över normaltillstånd anar vi att texten som följer handlar om oss:
"Om en kvinna har haft minst tre missfall i följd... talar man om upprepade missfall men det är mycket ovanligt – bara cirka 1 procent av de kvinnor som försöker skaffa barn råkar ut för upprepade missfall. (Vårdguiden)
Sannolikhetssymptomet har givit följande:
- Efter återföring av blastocyst odlad i 5 dagar ligger oddsen på 50% att det fäster (det gjorde det). Missfall efter infästning är så ovanligt att endast 10% drabbas (enligt ivf-doktor).
- Upprepade missfall på tre eller fler är mycket ovanligt och uppgår till ynka 1%. (vi har nu haft tre)
- "Risken" för tvillinggraviditet vid IVF är ca 2% (vi var lyckligast i världen). Endast 3 av 1000 graviditeter är en tvillinggraviditet.
- Att föda ett dött barn efter v 20 är mycket sällsynt, 1-2% av alla tvillingar föds döda. (Ruth föddes död, Astrid med livstecken)
- Endast 18% känner mindre sammandragningar innan v 15. I de flesta fall är de ofarliga och förknippas ej med förtidsbörd. (mina startade v 12 och uppgick till fler än 60/dag med dödligt utfall)
- Så få som 2-14% drabbas av graviditetsdiabetes, som vanligtvis försvinner efter förlossning. (min är här för att stanna men kallas i nuläget "pre-diabetes")
- 25% löper återkommande risk för "sent missfall" om det hänt en gång tidigare (gillar vi!)
.
söndag 6 september 2009
Veckans utropstecken!
Jag skaffade nya dyra däck på måndagen, torsdag punktering! Jag kände mig så feminint handfallen där jag stod och inte ens visste var biltillverkarna gömt domkraften! Ynkligt var ordet. Visst borde man klara ett däckbyte när man är bilägare! Regnet det bara öste ned, mobilen slutade fungera, mynttelefonen ur funktion och jag stod utan paraply och jacka. Buss hem. Tomt i kylen.
Lördagstjänstgöring på jobbet. Jag brukar se fram emot dessa dagar då jag låtsas att biblioteket är mitt, låntagarna och alla sköna böcker. Just den här lördagen krånglade datasystemet, jag glömde lösenord och kommunens alla invånare skulle lämna, hämta, ändra, reservera, ha böcker ur magasinet, fax, utskrifter och krångel på samma gång. Det var kö och telefonerna ringde! Jag slängde samtidigt ut en odräglig syskonskara som kallade mig kärringjävel och annat vackert. Kaffet var slut.
En ohämmad geting letade sig ner, under och in och stack mig på höger bröst samtidigt som jag höll en stor mursten i båda armar. Dubbelsmärta! Jag struntade i murbygget och letade istället fram hostande katt som antingen har mask, hårboll eller astma. Just den här kissen vet att vägra medicin och 40 minuter senare stod jag fortfarande med hela dosen maskmedel på fingrarna. Krossa, mosa, gömma, blanda...inget! Tomt i tuben.
Taket på vårt olustiga lusthus passade på att ge vika. Kofot, plocka bort fönsterpartier och löst skrot som lätt hamnar i sådana utrymmen. Kurbitstaket får nu vår välsignade tillåtelse.
Jag har därtill börjat tappa mer än vanligt mycket hår, hängt upp gardiner som bröderna bus ganska genast rev ner, sovit uruselt och haft växtvärks-ont i ena benet trots att det aldrig blir längre...mamma skyller på fullmåne!
Jag har använt mitt nya verktyg: "Det är det oförutsägbara som ger oss liv."
.
Lördagstjänstgöring på jobbet. Jag brukar se fram emot dessa dagar då jag låtsas att biblioteket är mitt, låntagarna och alla sköna böcker. Just den här lördagen krånglade datasystemet, jag glömde lösenord och kommunens alla invånare skulle lämna, hämta, ändra, reservera, ha böcker ur magasinet, fax, utskrifter och krångel på samma gång. Det var kö och telefonerna ringde! Jag slängde samtidigt ut en odräglig syskonskara som kallade mig kärringjävel och annat vackert. Kaffet var slut.
En ohämmad geting letade sig ner, under och in och stack mig på höger bröst samtidigt som jag höll en stor mursten i båda armar. Dubbelsmärta! Jag struntade i murbygget och letade istället fram hostande katt som antingen har mask, hårboll eller astma. Just den här kissen vet att vägra medicin och 40 minuter senare stod jag fortfarande med hela dosen maskmedel på fingrarna. Krossa, mosa, gömma, blanda...inget! Tomt i tuben.
Taket på vårt olustiga lusthus passade på att ge vika. Kofot, plocka bort fönsterpartier och löst skrot som lätt hamnar i sådana utrymmen. Kurbitstaket får nu vår välsignade tillåtelse.
Jag har därtill börjat tappa mer än vanligt mycket hår, hängt upp gardiner som bröderna bus ganska genast rev ner, sovit uruselt och haft växtvärks-ont i ena benet trots att det aldrig blir längre...mamma skyller på fullmåne!
Jag har använt mitt nya verktyg: "Det är det oförutsägbara som ger oss liv."
.
måndag 31 augusti 2009
Livgiv
När livet springer igenom sitt tighta skinn och släpper blött är normalitet inte längre en självklarhet. Plötsligt står frågorna i en aldrig sinande kö av likadana. Vad är normalt? Vad är liv? Vad blir det av mitt? När små barn dör vränger sig skinnet. Frågorna uppstår och utan att finna svaren lägger de sig i omloppsbana kring det man inte längre vet vad det är.
Livet, att inte förstå sig på det längre. Att inte riktigt leva. Det är svårare än själva förlusten av vickande tvillingflickors tår, händer, ögonfransar och mungipor som aldrig skrattar mer. Hur något kan bli värre! Men för mig är det svåraste det som skett i efterhand, för livet har blivit utan. Det är inte sällan livsomvälvande ögonblick skapar existentiella frågeställningar. Jag tror det handlar om överlevnad och livsberättigande. Ett nytt liv i det gamla. Frågorna är främlingar som lovar kakor eller tortyr, följ med får du se...
Hur man förändras som människa när små barn dör är lika individuellt som svårt att beskriva, eller ens se. Kanske syns det när sorgen tagit sig förbi ett antal stulna födelsedagar och gjort sig mer greppbar. Jag tror tiden gör det jobbet, men inte utan människan i den. Inte utan att reflektera och fundera. Omskapa och synliggöra.
Jag försöker göra just det för att skapa mig ett nytt liv där fler drömmar kan bo. Jag vill acceptera att jag levt förbi mina barn och att den J som efterlever är en bättre variant än den som trodde sig ha lämnat IVF-träsket med dess troll för alltid. Men jag har från och till hamnat i ett existensvakuum och lämnat mig kvar där. Det har handlat om oförklarlig ångest, brist på kontroll och svårt att höra hemma. Telefoner som ringer men utan att jag svarar, utan att veta varför. Varför till för-, huvud-, och efterrätt.
Jag är säkert inte den enda änglaföräldern som letat efter ett slagkraftigt verktyg till hjälp att leva i skuggan av ångest och rädsla. Jag har undrat vem som dör härnäst och hur, undrat hur två kattungar kan få grepp om all världens samlade oro i en kropp? Det är irrationellt och jag har letat efter ett begrepp, en tankekedja som kan dra mig tillbaka från den snurriga omloppsbanan. Jag fann mitt verktyg idag!
Medan katterna är instängda och stora fönsterpartier byts ut, drar jag tyst ur tidningshögen SvD Kultur från 29/8. Där läser jag en artikel om Kerstin Ekman vars magiska bok, Händelser vid vatten, njuts sent om kvällarna. Jag läser i en av frågorna och svaren gällande nya romanen Mordets praktik:
"Det är det oförutsägbara som ger oss liv..." som att stå framför en kär gammal vän. En som gör att jag vågar möta den fuktiga jorden och stanna där, i det oförutsägbara som är mitt.
.
Livet, att inte förstå sig på det längre. Att inte riktigt leva. Det är svårare än själva förlusten av vickande tvillingflickors tår, händer, ögonfransar och mungipor som aldrig skrattar mer. Hur något kan bli värre! Men för mig är det svåraste det som skett i efterhand, för livet har blivit utan. Det är inte sällan livsomvälvande ögonblick skapar existentiella frågeställningar. Jag tror det handlar om överlevnad och livsberättigande. Ett nytt liv i det gamla. Frågorna är främlingar som lovar kakor eller tortyr, följ med får du se...
Hur man förändras som människa när små barn dör är lika individuellt som svårt att beskriva, eller ens se. Kanske syns det när sorgen tagit sig förbi ett antal stulna födelsedagar och gjort sig mer greppbar. Jag tror tiden gör det jobbet, men inte utan människan i den. Inte utan att reflektera och fundera. Omskapa och synliggöra.
Jag försöker göra just det för att skapa mig ett nytt liv där fler drömmar kan bo. Jag vill acceptera att jag levt förbi mina barn och att den J som efterlever är en bättre variant än den som trodde sig ha lämnat IVF-träsket med dess troll för alltid. Men jag har från och till hamnat i ett existensvakuum och lämnat mig kvar där. Det har handlat om oförklarlig ångest, brist på kontroll och svårt att höra hemma. Telefoner som ringer men utan att jag svarar, utan att veta varför. Varför till för-, huvud-, och efterrätt.
Jag är säkert inte den enda änglaföräldern som letat efter ett slagkraftigt verktyg till hjälp att leva i skuggan av ångest och rädsla. Jag har undrat vem som dör härnäst och hur, undrat hur två kattungar kan få grepp om all världens samlade oro i en kropp? Det är irrationellt och jag har letat efter ett begrepp, en tankekedja som kan dra mig tillbaka från den snurriga omloppsbanan. Jag fann mitt verktyg idag!
Medan katterna är instängda och stora fönsterpartier byts ut, drar jag tyst ur tidningshögen SvD Kultur från 29/8. Där läser jag en artikel om Kerstin Ekman vars magiska bok, Händelser vid vatten, njuts sent om kvällarna. Jag läser i en av frågorna och svaren gällande nya romanen Mordets praktik:
Söderberg skriver: Liv, jag förstår dig inte...Du möter honom med: Kanske går våra liv mest ut på att upprätthålla illusionen av normalitet i en tillvaro som är full av gapande hål och skärande motsatser.
- ...Han tror att liv är att ha kontroll. Även om jag kommer hem efter en resa, som jag gjorde nyss, och ser att huset är överväxt bortom min kontroll och blir förtvivlad, inser jag att det här, det är liv. Det är det oförutsägbara som ger oss liv - och relationen till andra, att vi kan älska och bli älskade.
(SvD Kultur 29/8-09)
- ...Han tror att liv är att ha kontroll. Även om jag kommer hem efter en resa, som jag gjorde nyss, och ser att huset är överväxt bortom min kontroll och blir förtvivlad, inser jag att det här, det är liv. Det är det oförutsägbara som ger oss liv - och relationen till andra, att vi kan älska och bli älskade.
(SvD Kultur 29/8-09)
"Det är det oförutsägbara som ger oss liv..." som att stå framför en kär gammal vän. En som gör att jag vågar möta den fuktiga jorden och stanna där, i det oförutsägbara som är mitt.
.
måndag 24 augusti 2009
Snäpplös
Den trögrodda ångesten vill inte ge med sig och nu har jag ont både i bröst och mage. Oftast i samband med katterna. Det svider lite överallt om jag tänker efter! Kanske är det det som är felet, jag tänker för mycket! Jag har alltid tänkt mycket. Redan på fritids, där jag vinglade omkring med likasinnade kring målarpapper, varm choklad och limpa med ost, uppmärksammades min belamrade tankeverkstad. I en sång som fröknarna skapade om alla barnen löd sista strofen: "...och mellan kritor och spel drömmer hon sig bort."
Jag önskar att jag kunde bli mer av en som gör istället för tänker. Men jag ska alltid krångla till det lite extra. Tänka snäppet längre, men där mellan "tänka" och "längre" blir inget snäpp. Bara tänk. Jag är snäpplös! Det skulle hjälpa mig i min ångest att få saker gjorda, men hamnar jag i grubblerier är det inte sällan där jag stannar. Nu handlar grubblet om alla farligheter därute. De där ärrade farorna med rävsaxar rasslande i de valkiga alfa-händerna, de där hårda fordonen på alla hårda vägar där mjukt och vackert krossas, de där lömska snåriga snåren med giftkapslar som tränger igenom den mjuka snällheten. Tar död på allt jag vågar älska.
Den utan motsvarighet bästa terapeut jag fått äran att betala under den tröstlösa IVF-tiden, innan Ruth och Astrid, menade att om jag lade undan en hel hög av min känslosamma sida, skulle jag ändå uppfattas känslosam. Och inget fel i det, men jag kunde gott släppa taget utan att rädas ett personlighetsbyte. Människor som talar i termer av "känner" istället för "hör" eller "ser" är inte sällan grubblare. Det är bara det att jag behöver ta semester i KännaMindre-Town för att sedan åka vidare till Cape-GörDetNuDå!
Kärleken gav sig tillslut in den ångestladdade leken och drog fram ett bra exempel från SIN bästa terapeut. Ett tag hade vi samma, men hon var bara bäst för mig. I Metro förra veckan hade Kärleken läst att man skulle ta en veckas oros-ledigt. Man ska kortfattat tänka att det ordnar sig...eller som hans terapeut menade: Du sätter dig vid ratten i en buss. Påträngande passagerarna Stress, Oro och Ångest stiger på. De får gärna hänga med, men du tänker inte köra bussen dit de vill. Det är du som kör!
"Tänk på den där bussen, du vet."
Jag lovar att tänka på den där bussen...det är bara det att jag riskerar att bli dödspolare med mina stackars passagerare!
Jag önskar att jag kunde bli mer av en som gör istället för tänker. Men jag ska alltid krångla till det lite extra. Tänka snäppet längre, men där mellan "tänka" och "längre" blir inget snäpp. Bara tänk. Jag är snäpplös! Det skulle hjälpa mig i min ångest att få saker gjorda, men hamnar jag i grubblerier är det inte sällan där jag stannar. Nu handlar grubblet om alla farligheter därute. De där ärrade farorna med rävsaxar rasslande i de valkiga alfa-händerna, de där hårda fordonen på alla hårda vägar där mjukt och vackert krossas, de där lömska snåriga snåren med giftkapslar som tränger igenom den mjuka snällheten. Tar död på allt jag vågar älska.
Den utan motsvarighet bästa terapeut jag fått äran att betala under den tröstlösa IVF-tiden, innan Ruth och Astrid, menade att om jag lade undan en hel hög av min känslosamma sida, skulle jag ändå uppfattas känslosam. Och inget fel i det, men jag kunde gott släppa taget utan att rädas ett personlighetsbyte. Människor som talar i termer av "känner" istället för "hör" eller "ser" är inte sällan grubblare. Det är bara det att jag behöver ta semester i KännaMindre-Town för att sedan åka vidare till Cape-GörDetNuDå!
Kärleken gav sig tillslut in den ångestladdade leken och drog fram ett bra exempel från SIN bästa terapeut. Ett tag hade vi samma, men hon var bara bäst för mig. I Metro förra veckan hade Kärleken läst att man skulle ta en veckas oros-ledigt. Man ska kortfattat tänka att det ordnar sig...eller som hans terapeut menade: Du sätter dig vid ratten i en buss. Påträngande passagerarna Stress, Oro och Ångest stiger på. De får gärna hänga med, men du tänker inte köra bussen dit de vill. Det är du som kör!
"Tänk på den där bussen, du vet."
Jag lovar att tänka på den där bussen...det är bara det att jag riskerar att bli dödspolare med mina stackars passagerare!
fredag 24 juli 2009
Knockad i 10 månader
När glädjen över graviditeten med Astrid och Ruth övergick i oron att gå miste om den köpte Kärleken tillfällig bot. Eftersom soffan blev mitt läger när illamående och sammandragningar löpte amok behövdes tillfällig glädje och någon form av träning. Vi blev med Nintendo Wii och ägde plötsligt gottgörare i form av Wii Fit och Wii Sports och senare, när min mobilitet liknade förlamning, Super Mario Galaxy och The legend of Zelda.
Det här var för 10 månader sedan. Spelglädjen dog tillsamman med döttrarna.
Jag läste senare i säkerhetsinformationen att man ska rådgöra med läkare om man är gravid eller tror att man är gravid och bör ta det lugnt med fysisk aktivitet, tillika vid sjukdomar som diabetes, att man kan drabbas av illamående och överansträngning, till och med epilepsianfall!
10 månader sedan.
Jag var såpass orörlig att min största ansträngning blev att korva mig ur soffan, därför kunde jag med gott samvete slippa samvetskvalet att flickornas död berodde på skadligt tv-spelande! En skuldfaktor mindre på listan över minst hundra. Jag behövde ändå förlika mig med det geniala spelet, eller förlika mig med det faktum att jag inte längre behövde förhålla mig till varningstexten, och med hjälp av våra goda vänner lyckades jag! I två dagar har vi utmanat varandra i balans, bowling, golf, baseball och boxning. Att gå vilda ronder i boxningsringen kl två på natten blev ett svettigt äventyr...
10 månader.
Det är lång tid att vara långsint och förlamad. Hellre knockad i ringen än utspridd överallt, därför tänker jag fortsätta med spelandet under tiden som följer. Genom IVF-behandling fram till återföring av potenciellt embryo. Jag tror det kan hjälpa mig slappna av och inte minst komma i form inför vad som kan bli ännu en mardröm. I förebyggande syfte ska jag bunkra med Little King's Story där jag får lov att vara en ynklig, olycklig liten kung som tar kommando över kraften för att slutligen nå framgång och rikedom...
Nu hojtar Kärleken att Wii Sports Resort släpps imorgon, och att vi då behöver ett par extra Motion Plus för våra Wii Remotes!
.
Det här var för 10 månader sedan. Spelglädjen dog tillsamman med döttrarna.
Jag läste senare i säkerhetsinformationen att man ska rådgöra med läkare om man är gravid eller tror att man är gravid och bör ta det lugnt med fysisk aktivitet, tillika vid sjukdomar som diabetes, att man kan drabbas av illamående och överansträngning, till och med epilepsianfall!
10 månader sedan.
Jag var såpass orörlig att min största ansträngning blev att korva mig ur soffan, därför kunde jag med gott samvete slippa samvetskvalet att flickornas död berodde på skadligt tv-spelande! En skuldfaktor mindre på listan över minst hundra. Jag behövde ändå förlika mig med det geniala spelet, eller förlika mig med det faktum att jag inte längre behövde förhålla mig till varningstexten, och med hjälp av våra goda vänner lyckades jag! I två dagar har vi utmanat varandra i balans, bowling, golf, baseball och boxning. Att gå vilda ronder i boxningsringen kl två på natten blev ett svettigt äventyr...
10 månader.
Det är lång tid att vara långsint och förlamad. Hellre knockad i ringen än utspridd överallt, därför tänker jag fortsätta med spelandet under tiden som följer. Genom IVF-behandling fram till återföring av potenciellt embryo. Jag tror det kan hjälpa mig slappna av och inte minst komma i form inför vad som kan bli ännu en mardröm. I förebyggande syfte ska jag bunkra med Little King's Story där jag får lov att vara en ynklig, olycklig liten kung som tar kommando över kraften för att slutligen nå framgång och rikedom...
Nu hojtar Kärleken att Wii Sports Resort släpps imorgon, och att vi då behöver ett par extra Motion Plus för våra Wii Remotes!
.
fredag 17 juli 2009
Mitt pang-pang
I perioder som bara blir längre och jämnare, befinner jag mig i en sorts vanlig värld. I den ryms inte den stora sorgens förlamning. Allt oftare går jag vilse på kartan över de ställen där allt gick snett, och jag börjar bli ganska duktig på att mota bort alla monster jag möter när jag inte orkar eller hinner strida. Dessa perioder är nödvändiga men konstiga.
Nödvändiga då jag legat på botten och tillåtit mig känna i väldigt många månader och behövde släppa taget om sorgen för att få livet att fungera. Konstiga då "vanligheten" blivit full av motsägelser. Jag tror jag leker en lek som går ut på att härma den jag var innan, med vissa modifikationer.
Jag bor i ett dockskåp där jag med fast grepp om huvudpersonen tvingar henne utföra sina sysslor med huvudet någorlunda högt. Klär henne, tar henne till jobbet, böjer hennes armar och ben i ergonomiskt riktiga poser, målar hennes väggar, hoppar upp och ner och allt annat en docka med lite hjälp kan göra.
I den reella världen sitter jag på avstånd och tittar in samtidigt som jag manövrerar mig till ett nästan trovärdigt normaltillstånd därinne. Jag gillar leken och leker den allt oftare, för jag måste och andas bättre i den. Vardagsleken är min terapi och precis som ett barn härmar krig och pang-pang för att bearbeta världens ondska, bearbetar jag min egen overklighetskänsla i den vardag som blivit lite av en främling.
Jag har lossat på handen som höll strypgrepp på alla minnen kring flickorna, för dessa minnen lever i varje uns av mina sinnen. Alltid. Jag är inte längre rädd att tappa dem. Jag har funnit vänner i saknaden och gråten då jag förstår att de vill mig väl och behövs. Jag har tvingats acceptera och förlika mig med det oacceptabla. Jag har låtit sorgen gå tung över och kring mig och levt de fasor som följer det fasansfulla. Nu återstår att rollspela mig själv i social träning, bort från de mest bråddjupa veckor och månader där jag var den drunknande i 'hela havet stormar'.
.
Nödvändiga då jag legat på botten och tillåtit mig känna i väldigt många månader och behövde släppa taget om sorgen för att få livet att fungera. Konstiga då "vanligheten" blivit full av motsägelser. Jag tror jag leker en lek som går ut på att härma den jag var innan, med vissa modifikationer.
Jag bor i ett dockskåp där jag med fast grepp om huvudpersonen tvingar henne utföra sina sysslor med huvudet någorlunda högt. Klär henne, tar henne till jobbet, böjer hennes armar och ben i ergonomiskt riktiga poser, målar hennes väggar, hoppar upp och ner och allt annat en docka med lite hjälp kan göra.
I den reella världen sitter jag på avstånd och tittar in samtidigt som jag manövrerar mig till ett nästan trovärdigt normaltillstånd därinne. Jag gillar leken och leker den allt oftare, för jag måste och andas bättre i den. Vardagsleken är min terapi och precis som ett barn härmar krig och pang-pang för att bearbeta världens ondska, bearbetar jag min egen overklighetskänsla i den vardag som blivit lite av en främling.
Jag har lossat på handen som höll strypgrepp på alla minnen kring flickorna, för dessa minnen lever i varje uns av mina sinnen. Alltid. Jag är inte längre rädd att tappa dem. Jag har funnit vänner i saknaden och gråten då jag förstår att de vill mig väl och behövs. Jag har tvingats acceptera och förlika mig med det oacceptabla. Jag har låtit sorgen gå tung över och kring mig och levt de fasor som följer det fasansfulla. Nu återstår att rollspela mig själv i social träning, bort från de mest bråddjupa veckor och månader där jag var den drunknande i 'hela havet stormar'.
.
måndag 13 juli 2009
Terapi med Kärleken och Kamprad
Min snabbförkylning lade oväntat in nya växlar och det blev åter en soffpotatis av Johbur. Jag avskyr att inte orka ta mig utanför väggarna! En hel vecka där tid finns att stirra sig galen på allt som behöver målas och putsas i nya hemmet, utan tillstymmelse till ork. En hel vecka tillsammans med minnen och tankar på det som skulle och borde ha varit om det fått sin rättmätiga chans invaderade min ensliga sommarförkylning och jag tänkte att "nu har svininfluensan kommit för att ta mig, och tur är väl det!". I takt med regnet som snabbt fyllde vår regntunna blev jag allt mer deppig och ensammast i världen. Ju längre jag stirrade i den till synes bottenlösa tunnan, dessdå mer blev jag ett med den. Vi rann över nästan samtidigt.
Kärleken kastade snabbt till mig en flytring som räddning. Jag tog plats som skruvdragare! En utgående hallmöbel som köpts till fyndpris på IKEA hade målats, legat på tork i veckor (!) och behövde pusslas samman för att fungera som en sådan. M förklarade beskrivningen där han tolkade manualens bilder som sådana att:
Man ska inte vara ensam och ledsen, utan två och glad!
Kärleken pusslade, jag drog. Två komplicerade timmar senare var vi med ny halvstabil hallmöbel och två och halvglada igen. Och minnena av det som "skulle ha" tog formen av det som kommer att...
Kärleken kastade snabbt till mig en flytring som räddning. Jag tog plats som skruvdragare! En utgående hallmöbel som köpts till fyndpris på IKEA hade målats, legat på tork i veckor (!) och behövde pusslas samman för att fungera som en sådan. M förklarade beskrivningen där han tolkade manualens bilder som sådana att:
Man ska inte vara ensam och ledsen, utan två och glad!
Kärleken pusslade, jag drog. Två komplicerade timmar senare var vi med ny halvstabil hallmöbel och två och halvglada igen. Och minnena av det som "skulle ha" tog formen av det som kommer att...
tisdag 6 januari 2009
Extremsport i dödsriket
När allt var lite mindre trasigt än nu, när vi blev "infertila" och anhöriga dog i svåra sjukdomar, då kokade allt över. Vi var ensammast i världen och alla nya nederlag trampade våra fötter hårt. Vi skrek mycket och insåg inte att det var vi själva som stod på varandra och tillfogade ontet, och jag minns att jag tänkte att det kanske var tur att det inga barn blev. Då var det sorgligaste då i våra liv, och vi var tvungna att få hjälp för att landa på någon slags mark. Nu är sorgligare än då och jag och Kärleken fungerar mirakulöst nog bättre ihop! Inga nya nederlag trampar oss längre på fötterna, för det finns inga värre. Inga småsyskonaktiga utbrott har längre någon verkan, fullständigt meningslöst. Att vissa vänskaper försvunnit är vi glada för idag och det har vi vår "mindre trasiga tid" att tacka för. Vi har den att tacka för mycket!
Den hjälp vi behövde under IVF-tiden var nödvändig för att vi alls skulle kunna ta oss fram i vår växande omgivning, med varandra i kärleksfullt behåll. Familj efter familj blev till och vi var de som fortfarande gick på krogen efter terapi-timmens slut. Högst motvilligt men vi gjorde det för att vi kunde! En protest utan plakat. En efter en droppade av festligheterna och vi ville inte heller leka tonåring längre, men hur lever man familjeliv utan barn? Vi låtsades, då också. Lekte mamma-pappa-barn och avverkade obarn efter obarn: Egon, Alice, Märta, Otto, Erik, Ottilia, Ingrid...Vi har haft roligare med våra obarn än våra barn!
Tiden då blir plötsligt ganska banal, men det är givetvis i jämförelse med att vi slagit i botten. Det går inte att undvika att förstå när man slagit i. Det är stenhårt även när man sover! Att gå vidare med IVF och utsätta oss för påfrestande behandlingar och olidlig väntan hade slutligen blivit en slags vardag, lika god eller halvgod som någon. Den var åtminstone just det, en vardag att manövrera och ta befälet över! En sådan vi fick redskap att hantera bäst vi kunde. Som vi snickrade! Med döda barn i bagaget kommer vardagen på morgonen som en spark i huvudet, och ingen hjälp i världen kan få såren att läka. Det är kroppens uppgift och jag kan bara hänga med. Blöda igenom. Kuratorbesök gör vare sig från eller till för det finns inget att jobba med! Inga bandage som håller mot vätan. Hur jobbar man med döden? Finner en lösning på döda barn? Vi förhåller oss till det för det finns inget val.
På ett sätt är bristen på val när det kommer till döden en terapi god som någon. Vi lever här och nu med sekunder och minuter, och känner det vi känner för valet att inte känna har aldrig funnits. Vi har landat i oss själva fast långt under vad som går att programmera sig till. En underjord där ett fåtal upptäckare satt sin flagg och dit sällan besökare hittar. Under jord behöver man inte bry sig om vad som händer på ytan. Vi klär oss mer praktiskt för vi blir blöta därnere. Inte kan bli, utan blir! Vi reser inte jorden runt för resan är redan gjord. Vi åkte jorden runt på några få timmar den 24/9 och det gick alldeles för fort! Nej, resan inåt är god nog för den mest luttrade äventyraren och önskas extremsport kan jag rekommendera en nedstigning till dödsriket. Den ultimata upplevelsen där är att överleva utan valfrihet. Foten dras likt en magnet till en smal klippsats, där hamnar du och blir kvar tills ett nytt magnetfält skapats. Dit tar man sig inte, man tas...den ena diktatoriska dystopin efter den andra uppenbarar sig. Och spänningen är olidlig!
.
Den hjälp vi behövde under IVF-tiden var nödvändig för att vi alls skulle kunna ta oss fram i vår växande omgivning, med varandra i kärleksfullt behåll. Familj efter familj blev till och vi var de som fortfarande gick på krogen efter terapi-timmens slut. Högst motvilligt men vi gjorde det för att vi kunde! En protest utan plakat. En efter en droppade av festligheterna och vi ville inte heller leka tonåring längre, men hur lever man familjeliv utan barn? Vi låtsades, då också. Lekte mamma-pappa-barn och avverkade obarn efter obarn: Egon, Alice, Märta, Otto, Erik, Ottilia, Ingrid...Vi har haft roligare med våra obarn än våra barn!
Tiden då blir plötsligt ganska banal, men det är givetvis i jämförelse med att vi slagit i botten. Det går inte att undvika att förstå när man slagit i. Det är stenhårt även när man sover! Att gå vidare med IVF och utsätta oss för påfrestande behandlingar och olidlig väntan hade slutligen blivit en slags vardag, lika god eller halvgod som någon. Den var åtminstone just det, en vardag att manövrera och ta befälet över! En sådan vi fick redskap att hantera bäst vi kunde. Som vi snickrade! Med döda barn i bagaget kommer vardagen på morgonen som en spark i huvudet, och ingen hjälp i världen kan få såren att läka. Det är kroppens uppgift och jag kan bara hänga med. Blöda igenom. Kuratorbesök gör vare sig från eller till för det finns inget att jobba med! Inga bandage som håller mot vätan. Hur jobbar man med döden? Finner en lösning på döda barn? Vi förhåller oss till det för det finns inget val.
På ett sätt är bristen på val när det kommer till döden en terapi god som någon. Vi lever här och nu med sekunder och minuter, och känner det vi känner för valet att inte känna har aldrig funnits. Vi har landat i oss själva fast långt under vad som går att programmera sig till. En underjord där ett fåtal upptäckare satt sin flagg och dit sällan besökare hittar. Under jord behöver man inte bry sig om vad som händer på ytan. Vi klär oss mer praktiskt för vi blir blöta därnere. Inte kan bli, utan blir! Vi reser inte jorden runt för resan är redan gjord. Vi åkte jorden runt på några få timmar den 24/9 och det gick alldeles för fort! Nej, resan inåt är god nog för den mest luttrade äventyraren och önskas extremsport kan jag rekommendera en nedstigning till dödsriket. Den ultimata upplevelsen där är att överleva utan valfrihet. Foten dras likt en magnet till en smal klippsats, där hamnar du och blir kvar tills ett nytt magnetfält skapats. Dit tar man sig inte, man tas...den ena diktatoriska dystopin efter den andra uppenbarar sig. Och spänningen är olidlig!
.
måndag 24 november 2008
Drunknad i terapi
Sedan Ruth och Astrid (älskar att skriva deras namn!) föddes har vi gått i terapi, varje vecka det första och nu varannan. Terapin fungerade bra till att börja med. Då beskrevs sorgeförloppet och pratades det om hur vi klarar vardagen: mat, sömn, stöd, möta omgivningen, läkarsamtal, kontakter...Hon är duktig vår terapeut och en livlina för trasiga föräldrar. Men nu hjälper inget längre. Sorgen förstår vi oss (nästan) på. Att flickorna är borta vet vi. Omgivningen är bemött. Vi äter och klär oss. Duschar likaså.
Bättre än terapi är kontakterna med drabbade föräldrar i samma situation. Skriva, ta del, gråta, och finnas för varandra. Alla förstår. Som salva på såren och mjuka bandage kring hjärtat. Men historierna räcker inte ända in. De kommer så långt som precis över tröskeln till vadderade rum i fil. Jag står längst därinne. De är hjärtligt välkomna. Alltid! Jag behöver att dom står där och gör sig märkbara. En ära och jag bugar. Men förlusten av just våra flickor är bara vår. Förlusten av deras bara sin. Inget räcker och inget hjälper.
"I´m drowning here! And you are describing the water!" (Ur filmen: Livet från den ljusa sidan)
Bättre än terapi är kontakterna med drabbade föräldrar i samma situation. Skriva, ta del, gråta, och finnas för varandra. Alla förstår. Som salva på såren och mjuka bandage kring hjärtat. Men historierna räcker inte ända in. De kommer så långt som precis över tröskeln till vadderade rum i fil. Jag står längst därinne. De är hjärtligt välkomna. Alltid! Jag behöver att dom står där och gör sig märkbara. En ära och jag bugar. Men förlusten av just våra flickor är bara vår. Förlusten av deras bara sin. Inget räcker och inget hjälper.
"I´m drowning here! And you are describing the water!" (Ur filmen: Livet från den ljusa sidan)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
