måndag 31 augusti 2009

Livgiv

När livet springer igenom sitt tighta skinn och släpper blött är normalitet inte längre en självklarhet. Plötsligt står frågorna i en aldrig sinande kö av likadana. Vad är normalt? Vad är liv? Vad blir det av mitt? När små barn dör vränger sig skinnet. Frågorna uppstår och utan att finna svaren lägger de sig i omloppsbana kring det man inte längre vet vad det är.

Livet, att inte förstå sig på det längre. Att inte riktigt leva. Det är svårare än själva förlusten av vickande tvillingflickors tår, händer, ögonfransar och mungipor som aldrig skrattar mer. Hur något kan bli värre! Men för mig är det svåraste det som skett i efterhand, för livet har blivit utan. Det är inte sällan livsomvälvande ögonblick skapar existentiella frågeställningar. Jag tror det handlar om överlevnad och livsberättigande. Ett nytt liv i det gamla. Frågorna är främlingar som lovar kakor eller tortyr, följ med får du se...

Hur man förändras som människa när små barn dör är lika individuellt som svårt att beskriva, eller ens se. Kanske syns det när sorgen tagit sig förbi ett antal stulna födelsedagar och gjort sig mer greppbar. Jag tror tiden gör det jobbet, men inte utan människan i den. Inte utan att reflektera och fundera. Omskapa och synliggöra.

Jag försöker göra just det för att skapa mig ett nytt liv där fler drömmar kan bo. Jag vill acceptera att jag levt förbi mina barn och att den J som efterlever är en bättre variant än den som trodde sig ha lämnat IVF-träsket med dess troll för alltid. Men jag har från och till hamnat i ett existensvakuum och lämnat mig kvar där. Det har handlat om oförklarlig ångest, brist på kontroll och svårt att höra hemma. Telefoner som ringer men utan att jag svarar, utan att veta varför. Varför till för-, huvud-, och efterrätt.

Jag är säkert inte den enda änglaföräldern som letat efter ett slagkraftigt verktyg till hjälp att leva i skuggan av ångest och rädsla. Jag har undrat vem som dör härnäst och hur, undrat hur två kattungar kan få grepp om all världens samlade oro i en kropp? Det är irrationellt och jag har letat efter ett begrepp, en tankekedja som kan dra mig tillbaka från den snurriga omloppsbanan. Jag fann mitt verktyg idag!

Medan katterna är instängda och stora fönsterpartier byts ut, drar jag tyst ur tidningshögen SvD Kultur från 29/8. Där läser jag en artikel om Kerstin Ekman vars magiska bok, Händelser vid vatten, njuts sent om kvällarna. Jag läser i en av frågorna och svaren gällande nya romanen Mordets praktik:

Söderberg skriver: Liv, jag förstår dig inte...Du möter honom med: Kanske går våra liv mest ut på att upprätthålla illusionen av normalitet i en tillvaro som är full av gapande hål och skärande motsatser.

- ...Han tror att liv är att ha kontroll. Även om jag kommer hem efter en resa, som jag gjorde nyss, och ser att huset är överväxt bortom min kontroll och blir förtvivlad, inser jag att det här, det är liv. Det är det oförutsägbara som ger oss liv - och relationen till andra, att vi kan älska och bli älskade.
(SvD Kultur 29/8-09)

"Det är det oförutsägbara som ger oss liv..." som att stå framför en kär gammal vän. En som gör att jag vågar möta den fuktiga jorden och stanna där, i det oförutsägbara som är mitt.

.

3 kommentarer:

Honungspojkens mamma sa...

Än en gång skriver du så vackert och träffande om hur sorgen förändrar ALLT. Jag läser med tårar i ögonen för din förlust och för min sorg, för det oförutsägbara i livet som man står så maktlös inför.

KRAM

Orchid sa...

Man blir aldrig densamma efter att ha förlorat barn! Livet ändrar karaktär och tar nya vägar! Det betyder inte att det på något sätt är lättare att förstå!
Kram!
Ingegerd

Unknown sa...

Så sant så sant -livet är livet, här och nu, varken mer eller mindre. Och det är väl det som är charmen, att vi hela tiden har en slags överlevnadsinstikt som gör oss nyfikna på det oförutsägbara...