Igår natt, vid tolv

Den gnistrande diamantsanden utanför dörren ligger vit och stilla. Annat var det igår natt, vid tolv. Då dundrade tunga snösjok från grannens tak i marken. Som små jordbävningar skalv de över grannskapet och väckte grannar och husdjur som förskräckta letade efter oljudet i de nyss svarta fönstergluggarna. Jag var vaken och den enda som sett vad som precis skett.

Av de nyvakna hade någon säkert haft mardrömmar efter en stor mängd hemgräddad pizza och en annan efter en drömgod juldessert. Någon kanske låg och drömde om en hästgård i Dalarna eller undrade varför mormor dricker så mycket och börjar slå. Någon flög säkert ett engelskt litet flygplan, högt upp i luften och jag...jag förlorade min svärfar. Igår natt, vid tolv.

Kärleken flög till minnenas land i morse och jag önskar jag var där. Med, hos och för honom. Ett stöd med ganska bräckliga armar, men ändå något.

Döden låter oss aldrig vila! Bara de döda själva finner stöd i dess armar och jag är avundsjuk. Den är en värld utan kartor och en trädgård full av minnen och smaker. Den är påfluget märkvärdig och lämnar ingen oberörd. En sista diamantflinga på tungspetsen i ett snöskred om natten är döden.

Igår natt, vid tolv, förlorade jag min svärfar och Kärleken sin älskade pappa. Vi var alla vakna.

.

Julbevis

Inga snälla barn, bara döda

Var inte rädd för mörkret ty ljuset vilar där...

För cirka fem år sedan, när vår ofrivilliga barnlöshet fick sin förklaring, var julen ännu fylld med spänning. Vi kunde ju vara eller bli gravida precis när som helst! Övertygade om att i alla fall nästa jul få se en liten nykomlings tindrande ögon framför granen på julaftons morgon. Nästa jul passerade, och nästa...och jag blev rädd.

Min frånvaro här på sidan kan förklaras av en djupgående julångest som sakta men säkert startade för fem år sedan och som kring första advent i år tog rejäl fart för att nå sin kulmen kvällen innan julafton. Då hade jag hunnit bli så pass ensam och barnlös att offerkoftan tog rejäla stryptag. Att julen är barnens högtid stod mig upp i halsen och därför spydde jag saknad, förtvivlan och utanförskap under vårt snötyngda tak.

Julen är inte snäll. Det är en grym högtid när delar av familjen fattas och aldrig får se glitter i granar eller höra ljudet av tunga tomtesteg i knarrande nysnö. Kunde jag inte konsten att spela teater hade gårdagen behövt spenderas under täcket i min trygga säng, utan ficklampa i ett nedsläckt, stort och undrande hus. Där hade jag väntat på inbrottstjuvar med mitt lasso. Eller tomtejäveln. Här finns inga snälla barn, bara döda!

Julen är numera förknippad med drama, dramatik. Jag lyckades tillslut fira en sorts jul men endast efter manus och ibland glömde jag bort mig mellan raderna. Hjälpte till gjorde skumtomte-fudgen, familjen, två katter och en snarkande mops, den japanska utbytesstudenten Harouka som med stora ögon bevittnade showen, islyktor, snögubbar, Carl-Bertil Jonsson, nygamla retro-morgonrocken, sillen, nubben och julgubben.

Efter föreställningens slut gick jag ensam ut i mörkret och byggde snölykta i stilla fallande snö. Där placerades ett berest ängla-gravljus från den första julen utan Ruth och Astrid. Ledsen men något mindre ensam kände jag mig inte särskilt rädd för mörkret...ty jag har fått lära att ljuset vilar där.

Vårt dagliga snus giv oss idag

Hos familjen Saknad har veckan varit som lim i ögonen. Skållhet glögg över hjässan, glitter i svalget och is i blodomloppet. Oförmögen att skriva, tänka och älska.

Igår ville jag och M skiljas minst 4 gånger och minst 6 gånger dagligen har ett bråk sett chansen att frodas och härja. Vi skäms! Ruth och Astrid har två ynkliga vrak till föräldrar! När vi äntligen slutat med vårt dagliga snus har något värre tagit vid: bråk, ångest, hat, elakhet, galenskap...

Snusavvänjning liknas inte sällan vid heroinavvänjning.

Tänk er ångest över att klara sig i livet en timma till, att fortfarande vara vid liv när dagen blivit natt. Tänk er dubbelheten i insikten att efter 6 dagars snusfrihet vilja belöna sig med en snus. På allvar! I en blogg som behandlar sorgen efter två förlorade barn och sorgen i en ständig barnlöshet kan snusavvänjning som problem sticka i ögonen, men faktum är att det är svårt. Svårare än vad fantasin ges möjlighet att fantisera.

Snus innehåller: "nikotin, vilket är ett av de mest beroendeframkallande ämnen som finns. Människor kan få ett beroende lika starkt som vid heroin- och kokainmissbruk (kokain och heroin är stark narkotika)...Nikotinet stimulerar det centrala nervsystemet och många upplever att de kan koncentrera sig bättre och får lättare att koppla av...Snus är mer beroendeframkallande än cigaretter och innehåller många giftiga ämnen som gör att tandköttet fräts upp." (drogfritt.nu)

Jag har därför bestämt mig för att behålla mitt tandkött. Kvar att prova under läppen är färsk ingefära och om inte det fungerar "sluta-snusa-kurs" på sjukhuset...

(Imorgon berättar jag om min jul...hoppas er varit en gosig ullkofta över axlarna)

.

Prinsessan i den sovande skogen

Jag vet inte riktigt hur det är med mig! Stundom tycker jag livet är schysst och ömsom är det skit.

Vad gäller mig själv fysiskt är det skit i kvadrat. Vikten ligger på 53 kg (1,70 lång) och jag tvingas dagligen höra hur medlidande "tunn" jag blivit. Mager tänks det. Äter hon? Jag undrar hur frågeställarna skulle gilla mitt ärliga kontra? Någonstans är det alltid legitimt att kommentera en rasande vikt. Jag äter men min diabetes måste tas hänsyn till om jag vill spara min bukspottkörtel så länge det går. Och trots min matglädje lutar vikten nedåt vilket gör att min gamla klädgarderob säckar över den bit kropp som finns kvar och gör att jag känner mig främmande.

Trött är jag också. Jag har inte varit pigg en dag på över 3 år. Jag vet det för att jag minns tiden innan, när jag lade mig och sov en hel natt. En hel natt! Vaknade på samma sida fosterställning som jag lade mig. Flickornas död har inte underlättat, mer än till en början då jag sov för att glömma. Sömn har blivit en myt, något som sker i sagorna. Och tro mig när jag säger att jag önskar jag var Törnrosa. Mina morgnar är fysisk smärta och ständiga försovningar och jag önskar mig hellre i koma än tvingas upp ur sängen. Sant! Jag tänker tanken varje arbetsmorgon. Sova i hundra år...

Igår hade jag och Kärleken rådslag. Vi ska genomföra en omstörtande livsförbättring med start på fredag, imorgon (idag!). Vi skakade hand efter mötet och handslag är kontrakt! Vi ska göra det tillsammans. Ensam är svag när det kommer till snusavvänjning. Ensam är svag när det gäller mörka kvällspromenader. Ensam är svag när det handlar om monotona skitrutiner som måste brytas. Ensam är svag.

Jag förvånades över hur eniga vi var i våra beslut, när vi annars brukar vara på fel sida varandra. Jag förvånades över hur säker jag är på att lyckas, tillsammans. Glädjen till trots drömde jag svartsjuka mardrömmar om Kärleken, men idag är de bevis på min orubbliga vilja till förändring. Jag är livrädd. Lika mycket för att lyckas som att misslyckas.

När prinsessan fyller 101 ska hon sticka sig på en slända och dö. Innan dess ska hon leva i hundra år...

Janusansiktet

De ord som skrivs här är en röntgenbild av en sörjande mor. De visar såren från den hand som slet ut min mage, mitt hjärta och fortsatte riva. Genom plåtarna och mellan raderna ser jag skepnaden av en vingklippt, svårt sårad ängel som springer över dimmiga marker utan chans att lyfta för att finna sina borttappade älsklingar. Dömd och förvirrad. För jag dog den där dagen!

På röntgenbilden syns även mina två ansikten, det som blickar framåt och det som ständigt kastar ett öga bakåt. Den romerska solguden Janus kunde öppna och stänga himlaljusets portar, men jag är bara en dålig replika. I framtiden finner jag hopp men ingen tro och i det förflutna, det som hände igår, finner jag mitt livs obesvarade kärlekar. Tro men utan hopp. Dörr utan nyckel.

Jag kastar en blick på min trasiga mage och ser att den slutat blöda. Mitt hjärta har återtagit sin puls och såren har bildat ärr. Mitt ena ansikte tar över sin roll som pajas och får mig att skratta, med avundsjuka blickar från det andra som vinklar sina bländande backspeglar. Jag tittar ofta i dem men hellre framåt för det finns ingen återvändo för döden. Ingen ursäkt.

Jag har skapat ett nytt normaltillstånd, ett som bär tillförsikt. För det finns heller ingen återvändo för hoppet och kärleken. Ingen ursäkt.

Julen 2008, 4 månader utan nyckel

Felis silvestris catus

Det doftar stearinljus och mandarin...eller clementin, vet ingen skillnad. Och avlopp. Från brunnarna i källaren eller det orensade tvättstället fyllt med katthår. Våra katter älskar vatten! Utanför dörren far en boll som låter pingis fram över nystädade golv, och jag förstår att bröderna som låter skapa ljudet och jakten njuter med full spänning. Jag ser framför mig de svarta sökande pupillerna, svansföringen, de eleganta hoppen och mungiporna som verkar dras uppåt som i små leenden.

Jag har haft djupa konversationer med en av kattbröderna under dagen. Med sina 32 muskler i vardera öra svarar mig Charlie alltid när frågan är rätt vinklad. Jag använder en mängd olika toner, med överdrivet dynamisk accent, när jag önskar en pratstund med min bästis och mest låter det som jag sjunger barnsliga ramsor, med barnförbjudet innehåll. Det har handlat om meningen med julfirande när man för länge sedan slutat tro på Tomten, Gud och Jesus, och inga troende barn har. Bara döda. Det har snackats om vitsen att önska presenter när jag kan köpa, och köper dem själv. Även färgen på årets julkort diskuterades. Jag sa brunt, han sa mrrouitt! Vitt med andra ord.

Bröderna Brothers är en välsignelse, om man tror på sådana. De är mjuka när vi behöver tröst, de är oförutsägbara när vi behöver spänning, de lämnar spår när vi känner oss ensamma och ger oss heltidsarbete vad gäller uppfostran. Där väljer många att bortse från att en katt behöver lika mycket engagemang som en hund! Vi har två, som mycket väl kan bli 20 år gamla om vi sköter dem rätt. I förbigående nämnde jag för Charlie att jag tycker den gamla myten om nio liv borde tas död på en gång för alla, och han svarade vad jag tolkade som "vi behöver ny status, en som låter förstå att vi, liksom barn och hundar, inte klarar att släppas vind för våg i ett allt mindre naturligt samhälle med farliga vägar, djur, fällor, gift, och elaka människor". Jag nickade instämmande och fingrade på ett par av de nyköpta kattböckerna.

Fönster och bord har nos- och tassavtryck som framträder i skenet av ljusstakar och stjärnor och jag tackar mina lyckliga stjärnor för dem. I sängen finner vi rosa lekisar mellan oss när vi vaknar. Det luktar varm nylekt päls och feromoner från hundratals varsamma revirpussar på hakan. Det doftar lim, kattmat, juletid, liv och kärlek.

Felis silvestris catus - tamkatt.


.

Nattugglan bekänner

Nej, jag har inte blivit bättre på att kommentera hemma hos andra sedan sist! Jag läser och begrundar så länge och noggrant att det tillslut blir för sent (om natten) för att svara. Jag läser hos en, kommer inget på...jag läser hos en annan, kommer inget på...och så går kvällar och nätter i sällskap med era fantastiska ord. Jag vill ju skriva något som betyder något, men i min stora pretention går något galet och istället blir det inget alls.

Ska tänka tvärtom nästa gång, för visst är det fantastiskt med bara en liten hälsning! Jag blir i alla fall glad! Det är alltså inte er, utan mig...

Hej så länge!

Kärleksbrunnar

Under en hel adventsvecka har behovet att skriva ersatts med kärlek x två. Minns ni låg- och mellanstadietiden så minns ni även att gatubrunnar med tecknet V betydde vänskap om man beträdde locken (man var givetvis tvungen att tänka på bästisens namn när man stod/gick där om bästisskapet skulle fortsätta eller alls slå in), att gatubrunnar med tecknet A betydde avbruten kärlek och att gatubrunnar med tecknet K betydde kärlek. Gällde även överfart med cykel, och då fick man tänka snabbt!

Under några svarta kvällspromenader i skenet av tindrande månhalvor, stjärnor och ljusslingor, har jag hamnat framför två K-brunnar utan att kunna bestämma mig för ett namn (ett skulle det vara på den tiden). Jag har blivit stående där två av två gånger med 5 olika namn och det tillåter inte reglerna! Jag har gått från den ena till den andra och tänkt att "mina kärlekar" skulle kunna stå som ett samlingsnamn. Det borde väl en regelrätt mellanstadiedomare godkänna? Meningen med K-brunnarna var sådan att den som gick där tillslut skulle få sitt livs kärlek, sin första och största...

Jag kunde bara tänka på kärlek i dubbla enheter: jag och M, Ruth och Astrid, katterna Dexter och Charlie...mina största men inte första kärlekar. Sedan funderade jag lite pinsamt över vitsen att ens stå där, jag som är vuxen nu och som redan uppfyllt livskärleks-kvoten. Kärleksbrunnar! Ju mer jag tänkte på saken insåg jag att varje kärlek uppfattats som "den första och största" i stundens och naivitetens hetta, och ju mer jag tänkte på det insåg jag att det inte måste vara slut på min dos av livskärlekar ännu.

Från ett K till ett annat tänkte jag vacklande tankar om en ny liten kärlek bortom julen, en som kanske komma skall genom ridån av utblåsta adventsljus och nyårets krutrök, en som jag önskar lägga till listan "mina kärlekar". Nr 6 utan inbördes ordning.

På den Lindbergska äppelduken

Mitt livs första adventsstake har funnit sig tillrätta på den röda Lindbergska äppelduken. Inga stakar har innan hållit måttet, eller så har jag inte brytt mig tillräckligt om dem. Ljus har tänts, men inte slaviskt den första, andra, tredje eller fjärde. Jag har slarvat med konventionerna och högtiderna har trillat på mig med blandade reaktioner, allt beroende på dagsform. Och alltid kopplade till vår outtröttliga barnlöshet. Det har saknats anledningar.

När döttrarna föddes fram i den multnande hösten, begravdes under den första snön och sörjdes över golven, då tändes ljus varje dag. Jag jagade ständigt efter de perfekta lyktorna och gav inte upp förrän de återfanns i ett avlägset land, i en by vid en sjö bland snöklädda berg. Jag började samla på lågor och lämpliga behållare.

Till minne av våra barn har ljuständningen fått en ny innebörd. Den är i alla fall viktigare för oss. När lågorna vinkar stannar vi upp och minns, känner in och träder i stillhet. Det är med större sinnesfrid Familjen Saknad startat ny tradition med hjälp av designad ljusstake på maskäten äppelduk, första, andra, tredje, fjärde. Oavsett barnen finns i livet eller dör ifrån oss startar de tankar kring kulturarv och traditioner som förankrar dem och får dem att höra samman, bildar ett kluster.

(Jag hade hellre köpt blöjor för pengarna...)

Dodge City

Det är svårt att i ord förklara livet efter döden. Det är svårt att i vilken annan form som helst förklara det. Enklare då att berätta att det faktiskt fortsätter. Livet slutar inte att vara ömsom snällt ömsom elakt och gamla som nyfunna känslor sveper obarmhärtigt in och ut genom dörrarna. Allt fortsätter utan att man blivit tillfrågad. De där dörrarna är svängdörrar i en västernfilm där jag sitter i ett mörkt hörn och observerar det dammiga tumultet. Utan hölster, utan hatt, utan häst. Men jag lever, och så länge det livet pågår finns det hopp. Varje gång dörren sparkas upp är det med nyfikenhet jag undrar om ökenvindarna fört min hatt över prärien för att äntligen landa på mitt spruckna blodiga bord.

Det är nog tur att vi slipper svara Livet på frågan om vi vill fortsätta. Jag tvingas gilla läget i det dammiga hörn där jag får alla delar av livet serverat på odiskade fat. Jag äter ändå och fokuserar istället på smakupplevelsen. Jag ser hur det vackra ljuset strilar fram i den högljudda lokalen och målar varma linjer på de snidade trädetaljerna, detaljer jag ser som för första gången, och jag har funnit mig tillrätta i skuggorna av samma ljus, blivit ok med det. Vet att det måste stå som kontrast mot det vackra.

Livet det bara fortsätter, på en dammig saloon längs en farlig järnväg. Jag kan inte fly och jag kan inte ta strid så det bästa sättet att förlika mig med djungelns lagar är att ta dem i hand och hoppas på medvind och snabba diligenser. Utan hölster, hatt och häst men med smörjt krås och nyfiken blick. Så länge jag inte blir tillfrågad fortsätter livet, och så länge jag slipper svara lever jag.

.