Sommaren började med ett tydligt välmående kring det brustna hjärtat. Stora bitar av all möjlig krafs föll på plats och mitt hårda slit hos terapeuten gav äntligen utdelning. Jag fick klapp på axeln och ett ögonblick av nåd. Min livsväg blev rakare och jag såg bakom krön och bortom kurvor med mina nya X-Ray Glasses. Det var dags att släppa taget, öppna ögonen och bli stor.
Jag fyllde 35. Och bakade tårtor.
De kunde inte bli många nog och de fylldes till brädden med Lemon Curd. Det blev en sötsur sommar i långväga gästers lag och ett och annat magknip. Jag fick exem i present , brännande och kliande skorpor på ögonlock och läppar som vägrade försvinna. Kanske för att jag levde ganska osunt, utan att det riktigt kändes så. Jag njöt av att hälla i mig kaffe, snusa snusar stora som huggkubbar, sola aningen för länge och dricka det där för myckna glaset vin. Jag glömde bort att tiden skiljer de som älskar varandra åt och att inget varar för evigt.
Jag gjorde slut med min institution, väl medveten om att jag aldrig tar examen. Jag såg grundligt till att raderas ur samtliga register och försäkrade mig om aldrig bli påmind genom att slänga eländet i pappersinsamlingen. Jag tog farväl av sömnlösa nätter över rättstavningsprogram och aldrig sinande hänvisningar till böcker där allt jag försökt förklara redan förklarats 1000 ggr bättre. Farväl magisteruppsats som blivit en vagel i ögat, ett onödigt magsår, ett ogripbart halmstrå, farväl...
Så tog vi några gemensamma beslut Kärleken och jag. Det blev med ens så självklart! För hur länge till skulle vi orka vända skinnet ut och tömmas över golven? Vi tackade nej till vårt kvarvarande skitdyra privata IVF-försök nr 5 och begärde en del av pengarna tillbaka. Lika självklart började vi adoptera. Både i hjärtat och hos kommunen. Lilla livet som vi visste skulle bli. Vi började älska ett barn som rent fysiskt växte utanför oss. Det hade heller aldrig varit viktigt. Jag drömde att jag bar ett tummat passfoto klistrat mot hjärtat, där två bruna ögon kikade på mig i smyg. Hon undrade om hon fick älska mig tillbaka.
Jag läste The Secret och visste inte vad jag skulle tycka. Men en nyfiken bibliotekarie tjuvtestar gärna böcker. Den här behandlade lagen om attraktion. En sorts psykisk bumerang-effekt. Be om, tro på och få! Den var irriterande amerikansk, men slutade med att jag satte upp en symbol för min högsta önskan på kontorsväggen, ifall... En repro-skatt ur kommunens gömmor: Marc Chagalls - Gladiolen. Den föreställer en öm moder med ett barn i famnen, gömda bakom en väldig blombukett. En skyddsängel cirklar över deras huvuden och nedanför galopperar en munter häst. Jag önskade barnet!
Så till receptet. Vissa ingredienser är svåra att få tag på, för att inte säga omöjliga. Det kan dock finnas ersättningsprodukter som jag inte har någon kännedom om. Jag tar inte ansvar för att vissa inte tål eller önskar någon av ingredienserna. Inte heller nämns de specifika köksredskap som krävs för tillagning.
Alltså:
- Sikta ned valfri mängd acceptans i basen av några väl avvägda beslut
- Ta 3 till 5 rejäla nypor kaffe, snus, Lemon-Curd, sol och skorpiga exem
- Adoption tillsätts under kraftig omrörning
- Sätt lagen om attraktion på 200 grader och tro att det räcker
- Rör välvispat välmående försiktigt i smeten
- Grädda mitt i ugnen
Namn på receptet: Hembakad bulle
Tillagningstid: 9 månader
Lagom till midsommar förstod vi att en ny hyresgäst intagit Ruth och Astrids gamla etta. "Mille" som är en på miljonen (!) kom till spontant (!) efter 6 år av sinnessjuk barnlängtan. H´n är idag en 20 veckors (!) individ som älskar att åka bil och ställa till buller sent om kvällarna. Hyresvärden klagar inte. Nej, hon knackar försiktigt i väggen och ber hennom höja volymen.
En tidig profil på vinkande Mille
