Sjätte dagen blev inte fullt så tokig efter att den tårögda, något bortgjorda, besvikelsen lagt sig tillrätta bakom en fasad av frukost, arbete, en mörk ruta choklad och några kärleksfulla "det visste vi ju" sms.
Inte tokig alls.
Gabrielle och Antonias mamma kom in på kontoret efter att kollegan meddelat mig att " det har kommit besök till dig, med en låda jordgubbar, som är gravid...ja, inte jordgubbarna! Ungefär så presenterades mitt besök och vi skrattade.
Jag och den gravida jordgubbsasken fortsatte skratta under besöket som spred ljuvligt röda dofter omkring sig.
Röd dag.
Röda bär.
Vi borde fira våra missar lite oftare!
.
söndag 28 juni 2009
På sjätte dagen
Jag var självklart inte gravid, men ändå så självklart gravid! 5 dagar hoppade menstruationen över och när jag satt där med det dyrköpta graviditetstestet i handen en kissenödig morgon på sjätte dagen, då kom den! Någon gång mellan det prassliga ytterhöljet och de första nödiga dropparna.
Det konstiga är inte att den dök upp utan att jag verkligen trodde, lååångt därinne, att jag var gravid! Att jag likt heliga Maria benådats med en gudomlig graviditet och att jag skulle tvingas bli troende för att lyckas uppfostra 'den gode' som på miraklers vis kommit till oss. Att just VI vunnit högvinsten av en miljon spelare. För folk vinner ju ibland. Det kan väl lika gärna bli vi!
Men det kan det inte.
På den sjätte dagen skapade gud människan.
Jag skapade syndafloden.
.
Det konstiga är inte att den dök upp utan att jag verkligen trodde, lååångt därinne, att jag var gravid! Att jag likt heliga Maria benådats med en gudomlig graviditet och att jag skulle tvingas bli troende för att lyckas uppfostra 'den gode' som på miraklers vis kommit till oss. Att just VI vunnit högvinsten av en miljon spelare. För folk vinner ju ibland. Det kan väl lika gärna bli vi!
Men det kan det inte.
På den sjätte dagen skapade gud människan.
Jag skapade syndafloden.
.
Hemliga mammans bekännelse 1
Jag berättade här att ett par-tre magiska saker är på gång. Ja, magiska för mig eftersom nio alldeles operfekt omagiska månader passerat och allt som gör mig lite glad är ren magi. Det första som ger lite glädje i mitt bubblande skräckslagna inre är att vi beslutat oss!
Jag och Kärleken stod vid diskbänken över ett glas vin med disklödder till armbågarna, en helt vanlig helgkväll. Vi hade med hjälp av min psykolog förstått att vi måste sätta ett datum för det stora beslutet och däremellan bara leva. Ett specifikt datum för att vi båda aktivt måste ta beslutet, ingen kan säga att det inte spelar någon roll och ingen kan slingra sig undan det svåra, utan ja eller nej. Vi hade kommit så långt som att förstå att det där datumet var viktigt och varför, men själva datumet fattades. Någon gång i juni var det sagt.
Så någon gång i juni beslutades det på några oförberedda sekunder, genom sten, sax, påse och ett "va´f-n!", att vi ska göra ett försök till. Eller tre! Vi köper ett trepack IVF-försök á 60.000 lånade kronor och vi startar i slutet av juli. 5 veckor och 5 dagar skall försök nr 1 ta om det lyckas. Ni kan säkert gissa ironin kring ordet 'lyckas'... 5 veckor tar behandlingen och i 5 dagar skall cellerna (om det blir några sådana) odlas för att öka chanserna till 50% att det fäster (om det fäster) och fortsätter växa (om det växer). Tidigare har de odlats 2 dagar innan återföring och givit ca 30% chans till graviditet.
Beslutet är stort och tankarna snuddar vid galenskap.
Överstimulering?
Dyrt!
Var tog den självklara adoptionen vägen?
Adoption är enkelt i jämförelse.
Adoption = barn!
Blastocyst istället för morula?
Jag älskar den där blastocysten!
Hur länge vill blastocysten bo kvar?
Diabetes och insulin?
Sammandragningar?
Förändringar i livmoderhalsen?
Ständiga besök hos specialistmödravården?
Njurstensanfall?
Oförstående vårdpersonal.
Gråt och panik!
Apati?
V 20 + 6.
Namn?
Färg på kistan?
Orkar vi?
Orkar vi?
Orkar vi?
Jag älskar den där blastocysten!
.
Jag och Kärleken stod vid diskbänken över ett glas vin med disklödder till armbågarna, en helt vanlig helgkväll. Vi hade med hjälp av min psykolog förstått att vi måste sätta ett datum för det stora beslutet och däremellan bara leva. Ett specifikt datum för att vi båda aktivt måste ta beslutet, ingen kan säga att det inte spelar någon roll och ingen kan slingra sig undan det svåra, utan ja eller nej. Vi hade kommit så långt som att förstå att det där datumet var viktigt och varför, men själva datumet fattades. Någon gång i juni var det sagt.
Så någon gång i juni beslutades det på några oförberedda sekunder, genom sten, sax, påse och ett "va´f-n!", att vi ska göra ett försök till. Eller tre! Vi köper ett trepack IVF-försök á 60.000 lånade kronor och vi startar i slutet av juli. 5 veckor och 5 dagar skall försök nr 1 ta om det lyckas. Ni kan säkert gissa ironin kring ordet 'lyckas'... 5 veckor tar behandlingen och i 5 dagar skall cellerna (om det blir några sådana) odlas för att öka chanserna till 50% att det fäster (om det fäster) och fortsätter växa (om det växer). Tidigare har de odlats 2 dagar innan återföring och givit ca 30% chans till graviditet.
Beslutet är stort och tankarna snuddar vid galenskap.
Överstimulering?
Dyrt!
Var tog den självklara adoptionen vägen?
Adoption är enkelt i jämförelse.
Adoption = barn!
Blastocyst istället för morula?
Jag älskar den där blastocysten!
Hur länge vill blastocysten bo kvar?
Diabetes och insulin?
Sammandragningar?
Förändringar i livmoderhalsen?
Ständiga besök hos specialistmödravården?
Njurstensanfall?
Oförstående vårdpersonal.
Gråt och panik!
Apati?
V 20 + 6.
Namn?
Färg på kistan?
Orkar vi?
Orkar vi?
Orkar vi?
Jag älskar den där blastocysten!
.
Sökandet fortgår
Jag ville älska er levande
Jag ville älska er leende
Jag ville älska och jag älskar
letande
.
Jag ville älska er leende
Jag ville älska och jag älskar
letande
.
lördag 27 juni 2009
Att andas liv
Solarplexus, egentligen plexus solaris, numera ganglia celiaca, är en samling nervceller i bakre bukhåleväggen i höjd med mellangärdet bakom bukspottskörteln. Punkten är lokaliserad i höjd med bröstet, strax under platsen där revbenen går samman. Ett slag mot punkten leder till stor smärta och ibland andningssvårigheter. (Wikipedia)
Sedan våra döttrar dog har jag levt med stor smärta just där, i det känsliga nervnystanet rakt under revbenen. Varje morgon och en stor del av den nya dagen har känts som ett slag mot punkten och andningssvårigheterna har varit ett faktum. Jag har andats nätt och jämt. Likt ett barn som simmar själv för första gången, utan muffar och simdyna, efter den stränga simlärarens instruktioner och med näsan precis ovanför den kalla och blåsiga ytan.
Att andas sådär, snabbt i övre delen av bröstet, kan inte vara hälsosamt. Jag har tänkt den tanken ofta men fortsatt att kippa över ytan. Rätt andning kan säkert hjälpa kroppen att läka eftersom den styr nästan alla funktioner i kroppen, eller påverkar desamma i någon sorts viktig och positiv anda. Alldeles säkert reglerar djupandning stress- och smärtnivåer i kroppen på ett effektivt sätt. Jag har saknat den lika länge som jag saknat mina döttrar.
Jag kunde konsten att andas mig rätt innan. Inte minst vid de omtalade äggplocken efter en IVF-behandling, där en mycket lång och ganska kraftig nål sticks in genom livmodertappens vägg för att sedan perforera äggstockar och nå äggblåsornas innehåll. Jag har andats mig igenom tre sådana plock och bara anat smärtan vid lokalbedövningens fyra stick runt livmodertappen. Andra har berättat hur de skrikit rakt ut. Jag andades.
Förlossningen andades jag mig också igenom och uppfattade den inte alls så fysiskt smärtsam som jag hade trott. Barnmorskan menade att den förslossningssmärta jag upplevde inte skilde sig från någon som föder i fullgången tid. Värkarna har inget med barnets storlek att göra även om krystningsvärkarna givetvis blir mer utdragna när barnet är större. I efterhand har jag förvånats över hur väl min kropp visste vad den skulle göra vid uppdrag 'föda barn till döden'. Jag hade knappast hunnit närvara vid en profylaxkurs! Ingen kurs alls om vi bortser från adoptionskursen. Men den visste. Jag säger 'den', för det var helt och hållet mitt skals förtjänst att flickorna föddes, själen sa nej. Nej, nej, nej alla 9 vedervärdiga timmar i det vit-blodiga förlossningsrummet.
Att andas blev svårt när minnen av liv gick förlorat. Det behövs liv för att andas och mitt eget försvann i den salen, det rummet. Det stannade när blodet frös till is och det blev vinter. Snabbt vinter. Hösten var förmultnad och över när minnesstunden och sista blicken lagts på flickorna, innan skruvarna på det röda kistlocket sade stopp. Nu får ni aldrig se era döttrar igen...
Jag önskar att vår Astrid, som andades tappert efter sitt snabba intåg i världen, hade fått chansen att få lite andningsgymnastik. Det hade ökat lungvolymen och motverkat att det som hände henne, att lungblåsorna föll samman och klibbade ihop, aldrig hade hänt. Hon hade levt med intubation och andningsgymnastik. Precis som sin mor hade hon levt om det fanns hopp om liv.
.
Sedan våra döttrar dog har jag levt med stor smärta just där, i det känsliga nervnystanet rakt under revbenen. Varje morgon och en stor del av den nya dagen har känts som ett slag mot punkten och andningssvårigheterna har varit ett faktum. Jag har andats nätt och jämt. Likt ett barn som simmar själv för första gången, utan muffar och simdyna, efter den stränga simlärarens instruktioner och med näsan precis ovanför den kalla och blåsiga ytan.
Att andas sådär, snabbt i övre delen av bröstet, kan inte vara hälsosamt. Jag har tänkt den tanken ofta men fortsatt att kippa över ytan. Rätt andning kan säkert hjälpa kroppen att läka eftersom den styr nästan alla funktioner i kroppen, eller påverkar desamma i någon sorts viktig och positiv anda. Alldeles säkert reglerar djupandning stress- och smärtnivåer i kroppen på ett effektivt sätt. Jag har saknat den lika länge som jag saknat mina döttrar.
Jag kunde konsten att andas mig rätt innan. Inte minst vid de omtalade äggplocken efter en IVF-behandling, där en mycket lång och ganska kraftig nål sticks in genom livmodertappens vägg för att sedan perforera äggstockar och nå äggblåsornas innehåll. Jag har andats mig igenom tre sådana plock och bara anat smärtan vid lokalbedövningens fyra stick runt livmodertappen. Andra har berättat hur de skrikit rakt ut. Jag andades.
Förlossningen andades jag mig också igenom och uppfattade den inte alls så fysiskt smärtsam som jag hade trott. Barnmorskan menade att den förslossningssmärta jag upplevde inte skilde sig från någon som föder i fullgången tid. Värkarna har inget med barnets storlek att göra även om krystningsvärkarna givetvis blir mer utdragna när barnet är större. I efterhand har jag förvånats över hur väl min kropp visste vad den skulle göra vid uppdrag 'föda barn till döden'. Jag hade knappast hunnit närvara vid en profylaxkurs! Ingen kurs alls om vi bortser från adoptionskursen. Men den visste. Jag säger 'den', för det var helt och hållet mitt skals förtjänst att flickorna föddes, själen sa nej. Nej, nej, nej alla 9 vedervärdiga timmar i det vit-blodiga förlossningsrummet.
Att andas blev svårt när minnen av liv gick förlorat. Det behövs liv för att andas och mitt eget försvann i den salen, det rummet. Det stannade när blodet frös till is och det blev vinter. Snabbt vinter. Hösten var förmultnad och över när minnesstunden och sista blicken lagts på flickorna, innan skruvarna på det röda kistlocket sade stopp. Nu får ni aldrig se era döttrar igen...
Jag önskar att vår Astrid, som andades tappert efter sitt snabba intåg i världen, hade fått chansen att få lite andningsgymnastik. Det hade ökat lungvolymen och motverkat att det som hände henne, att lungblåsorna föll samman och klibbade ihop, aldrig hade hänt. Hon hade levt med intubation och andningsgymnastik. Precis som sin mor hade hon levt om det fanns hopp om liv.
.
måndag 22 juni 2009
Uppercut för ingenting
Jaha. Då var jag gravid igen! Precis som varje månad då min menstruation behagar leka kurragömma i mina skrymslen! Den får gärna sluta leka nu för när den kommer, och den kommer, så ska jag läxa upp den rejält. En uppercut mitt i solarplexus är straffet för dess ovärdiga lek.
Varje oregelbunden månad samma visa.
Varje oregelbunden månad samma dyra graviditetstest.
Varje oregelbunden månad samma pirrande obehag.
Varje oregelbunden månad lika lurad.
Varje oregelbunden månad...ingenting.
Varje oregelbunden månad samma visa.
Varje oregelbunden månad samma dyra graviditetstest.
Varje oregelbunden månad samma pirrande obehag.
Varje oregelbunden månad lika lurad.
Varje oregelbunden månad...ingenting.
söndag 21 juni 2009
Bukspottkörteln och jag
Även om jag aldrig varit överviktig eller särskilt ohälsosam smög sig fru Diabetes på under graviditeten med Ruth och Astrid, som en extra krydda på den redan sköra graviditeten. Risken att drabbas är ganska liten, precis lika liten som alla de komplikationer vi förärades av och det dödliga utfallet. Förutom att diabetes betyder för hög sockerhalt i blodet, där bukspottkörteln inte orkar producera tillräckligt med insulin, innebär sjukdomen ökad risk för skador i blodkärl, hjärtinfarkt, stroke, ögon - och njurskador, förändringar i nervfunktioner och inte minst skador hos fostret vid graviditet. Alla gravida får ett ökat insulinbehov under graviditeten och ibland tippar det över.
Jag fångades snabbt upp av diabetesteamet på specialistmödravården och fick genast behandling. Behandlad utgör sjukdomen ingen påverkan på fostret och jag kände mig ganska lugn med min medicin, goda matkontroll och de ständiga uppföljningarna. Stick i fingrar, mage och lår innan och efter alla måltider blev tillslut lika vanligt som tandborstning. Jag levde på armlängds avstånd till små etuier innehållande nålar, medicin och mätinstrument. Såhär såg vännerna ut:
De klassiska tecknen på diabetes är: trötthet, törstighet, du kissar mycket och går ner i vikt. Av symptomen märkte jag mest av viktnedgången då jag upplevde de tre första symptomen som givna graviditetssymptom. Jag gick sammanlagt upp ynka 2 kg med flickorna trots att magmåttet i v 20 + 6 mätte som en enlingsgravid i v 26! Efter förlossning rullade, och rullar det fotsatt nedåt på vågskålen. Och jag äter! Men undviker raffinerade kolhydrater (allt som är vitt och lättuggat) och pusslar numera bra med tallrikens innehåll, utan medicin.
Motion och grov mat tillsammans med insulinsprutor utgjorde min medicin, men det blev allt annat än enkelt! Dels var jag konstant illamående med många kräkningar per dag, vilket gjorde mig liggande och dels var Pumpernickel till frukost det första som letade sig upp. Jag var på väg mot insulinkoma (lågt blodsocker á 1 mmol/l) en eftermiddag i kräkningarnas tecken. Jag blev vansinnigt irriterad, sedan kallsvettig, blek, förvirrad, darrig, omtöcknad och illamående. Allt på samma gång. Jag mätte 3 mmol/l. Druvsocker, macka och juice blev min räddning.
Efter graviditetsdiabetes blir blodsockernivåerna normala igen, men nio månader låter för mig som en lång tillbakagång! Jag är inte frisk än men läkarna tror att det ändå rör sig om sviterna från vår graviditet och att jag kan bli frisk. Jag löper dessvärre stor risk att drabbas igen vid ny graviditet samt att få sjukdomen med posten i takt med pensionspengarna.
Jag gissar att min diabetes rör sig jämte sorgens styrka och avtar i takt med att jag åter hör mitt hjärta slå.
Jag hör det ibland!
.
Jag fångades snabbt upp av diabetesteamet på specialistmödravården och fick genast behandling. Behandlad utgör sjukdomen ingen påverkan på fostret och jag kände mig ganska lugn med min medicin, goda matkontroll och de ständiga uppföljningarna. Stick i fingrar, mage och lår innan och efter alla måltider blev tillslut lika vanligt som tandborstning. Jag levde på armlängds avstånd till små etuier innehållande nålar, medicin och mätinstrument. Såhär såg vännerna ut:
De klassiska tecknen på diabetes är: trötthet, törstighet, du kissar mycket och går ner i vikt. Av symptomen märkte jag mest av viktnedgången då jag upplevde de tre första symptomen som givna graviditetssymptom. Jag gick sammanlagt upp ynka 2 kg med flickorna trots att magmåttet i v 20 + 6 mätte som en enlingsgravid i v 26! Efter förlossning rullade, och rullar det fotsatt nedåt på vågskålen. Och jag äter! Men undviker raffinerade kolhydrater (allt som är vitt och lättuggat) och pusslar numera bra med tallrikens innehåll, utan medicin.
Motion och grov mat tillsammans med insulinsprutor utgjorde min medicin, men det blev allt annat än enkelt! Dels var jag konstant illamående med många kräkningar per dag, vilket gjorde mig liggande och dels var Pumpernickel till frukost det första som letade sig upp. Jag var på väg mot insulinkoma (lågt blodsocker á 1 mmol/l) en eftermiddag i kräkningarnas tecken. Jag blev vansinnigt irriterad, sedan kallsvettig, blek, förvirrad, darrig, omtöcknad och illamående. Allt på samma gång. Jag mätte 3 mmol/l. Druvsocker, macka och juice blev min räddning.
Efter graviditetsdiabetes blir blodsockernivåerna normala igen, men nio månader låter för mig som en lång tillbakagång! Jag är inte frisk än men läkarna tror att det ändå rör sig om sviterna från vår graviditet och att jag kan bli frisk. Jag löper dessvärre stor risk att drabbas igen vid ny graviditet samt att få sjukdomen med posten i takt med pensionspengarna.
Jag gissar att min diabetes rör sig jämte sorgens styrka och avtar i takt med att jag åter hör mitt hjärta slå.
Jag hör det ibland!
.
lördag 20 juni 2009
På honungsludna ben
Det blev en underlig midsommar även detta år. Med sill, snaps, röda bär, blommor där blommor kan fästas, blåst, regn och sol. Det mest underliga med just denna midsommar var nog kvällen innan. Jag och svärfars nya kärlek hamnade ensamma i den sena soffan med vinglas storlek större i våra fnissiga händer. Efter tjatter och lära-kännande sade hon allvarligt att hon inte hade insett hur långt gångna vi var när vi miste Ruth och Astrid. Jag berättade hur stora de var och hur vi såg Astrids försök att fortsätta andas och leva intill sin livlösa storasyster. Svärfars kärlek upprepade bara "Oh, i did not know...I really did not know...Oh...
Hon blev förlåten och jag blev bakfull! Jag låtsades som om det regnade. Midsommar vid Läckö slott passerade i ett töcken och det var kanske bra för där vimlade av små "Rutor" och "Astridar" med för stora kransar som hasade ner i pannan. Jag tror yrseln och dimsynen gjorde mig mer avväpnad och mottaglig för alla andras små levande underverk. Annat underligt var SVT:s sändning på plats. Det svävade kameror överallt och gjordes oändliga omtagningar. Till och med midsommarstången fick resas två gånger! Den var inte liten och de som bar den såg mindre muntra ut vid andra tagningen.
Jag vimlade snubblande omkring bland sladdar, kameramän, Triple & Touch, Jessica Andersson (?), medeltida tält och folkdräkter från alla landskap. Imorgon, lördag, kl 12 visas reprisen på 1:an om någon är intresserad av en underlig midsommarrepris. Jag skymtar på några ställen i folkmassan, rödklädd och vimsig, men svärfar dessdå mer med kameran riktad mot dansen.
Hon blev förlåten och jag blev bakfull! Jag låtsades som om det regnade. Midsommar vid Läckö slott passerade i ett töcken och det var kanske bra för där vimlade av små "Rutor" och "Astridar" med för stora kransar som hasade ner i pannan. Jag tror yrseln och dimsynen gjorde mig mer avväpnad och mottaglig för alla andras små levande underverk. Annat underligt var SVT:s sändning på plats. Det svävade kameror överallt och gjordes oändliga omtagningar. Till och med midsommarstången fick resas två gånger! Den var inte liten och de som bar den såg mindre muntra ut vid andra tagningen.
Jag vimlade snubblande omkring bland sladdar, kameramän, Triple & Touch, Jessica Andersson (?), medeltida tält och folkdräkter från alla landskap. Imorgon, lördag, kl 12 visas reprisen på 1:an om någon är intresserad av en underlig midsommarrepris. Jag skymtar på några ställen i folkmassan, rödklädd och vimsig, men svärfar dessdå mer med kameran riktad mot dansen.
Och bien komma surrande på honungsludna ben
och det är sång och hurrande kring stånkorna av en.
.
och det är sång och hurrande kring stånkorna av en.
.fredag 19 juni 2009
När saknaden blir någon att hålla i hand
Skrapar jag lite på dödens yta finner jag en undervärld av nyanser jag aldrig tidigare mött. Jag finner nya färggranna vänner och nygamla som överraskar i godhet och pålitlighet. Jag finner att jag övergivit mindre smickrande sidor hos mig själv precis som jag övergivit vänner som aldrig riktigt var några sådana. Och jag är tacksam! Där under översta lagret död finner jag mer av värme och tacksamhet än den bittra smärta som genomsyrade livet länge efter döttrarnas födelse- och dödsdag.
Jag finner ett trauma som jag överlevt och blivit ett med. Traumat har förvandlats till en erfarenhet jag bär med stolthet. Även med dimmig blick kan jag sträcka på axlarna och känna mamman i mig, se omvärlden på ett sätt som bara Ruth och Astrids tillblivelse kunnat visa mig och jag häpnar varje dag. Jag finner även att det blir enklare att leva med de dubbla nyanserna av allt. Två döda döttrar och en sorg som sträcker sig förbi jordens blå himlar, en sorg jag aldrig önskade, och samtidigt har jag lärt och blivit något och någon jag aldrig vill vara utan! Som att tilldelas en upplevelse kantad av glas och lyckas slipa de vassa eggarna till len, gnistrande mosaik. Den vackraste jag sett!
Jag märker att jag slängt mycket av min stolthet. Jag har redan förlorat allt, sovit skavfötter med det värsta. Längre kan jag inte sjunka och det finns något befriande i det. När allt förlorats är vara det enda man kan. Varandet är märkligt och stort. Jag jagar inte till eller från, jag bryr mig inte längre om ovesäntligheter eller att passa in, för in passar jag inte! Jag slutade passa in redan för fem år sedan när IVF-försöken startades och nu har jag slutat ens försöka. Två döda barn har hjälpt mig med det. En ofrivillig börda har släppt sitt grepp och kanske har det att göra med att jag faktiskt fick bli mamma. En ovanlig variant av tvåbarnsmor och ibland, i mina bästa stunder, kan jag tycka att det är lite häftigt. Aldrig deras död, men allt som blivit och formats genom flickorna.
Saknaden har blivit någon att hålla i hand.
.
Jag finner ett trauma som jag överlevt och blivit ett med. Traumat har förvandlats till en erfarenhet jag bär med stolthet. Även med dimmig blick kan jag sträcka på axlarna och känna mamman i mig, se omvärlden på ett sätt som bara Ruth och Astrids tillblivelse kunnat visa mig och jag häpnar varje dag. Jag finner även att det blir enklare att leva med de dubbla nyanserna av allt. Två döda döttrar och en sorg som sträcker sig förbi jordens blå himlar, en sorg jag aldrig önskade, och samtidigt har jag lärt och blivit något och någon jag aldrig vill vara utan! Som att tilldelas en upplevelse kantad av glas och lyckas slipa de vassa eggarna till len, gnistrande mosaik. Den vackraste jag sett!
Jag märker att jag slängt mycket av min stolthet. Jag har redan förlorat allt, sovit skavfötter med det värsta. Längre kan jag inte sjunka och det finns något befriande i det. När allt förlorats är vara det enda man kan. Varandet är märkligt och stort. Jag jagar inte till eller från, jag bryr mig inte längre om ovesäntligheter eller att passa in, för in passar jag inte! Jag slutade passa in redan för fem år sedan när IVF-försöken startades och nu har jag slutat ens försöka. Två döda barn har hjälpt mig med det. En ofrivillig börda har släppt sitt grepp och kanske har det att göra med att jag faktiskt fick bli mamma. En ovanlig variant av tvåbarnsmor och ibland, i mina bästa stunder, kan jag tycka att det är lite häftigt. Aldrig deras död, men allt som blivit och formats genom flickorna.
Saknaden har blivit någon att hålla i hand.
.
lördag 13 juni 2009
Another saturday in paradise
Vi köpte två dansande älvor i papper på tre olika språk:
Dancing fairies
Fées dansantes
Tanzende feen
Vackert presenttips till någon som förlorat en liten, finns här.
Efter favoritrestaurangen i Göteborg, Ma Cuisine, blev jag en gnutta Parisisk. Basker till vintern!
Belåten änglamor efter sniglar i vitlökssmör, gösfilé a l'antiboise och ostbricka.
Dancing fairies
Fées dansantes
Tanzende feen
Vackert presenttips till någon som förlorat en liten, finns här.
Efter favoritrestaurangen i Göteborg, Ma Cuisine, blev jag en gnutta Parisisk. Basker till vintern!
Belåten änglamor efter sniglar i vitlökssmör, gösfilé a l'antiboise och ostbricka.Semesterparadis
Jag och Kärleken lever just nu i en parallellvärld. Under dagarna stiger vi upp i ottan, utför vårt dagsverke och håller oss inom ramarna. Under eftermiddagar och kvällar underhåller vi våra två utländska gäster med vin och middagar, rundvisningar, rena handukar, svåra trespråkiga samtal, skratt och annat som långväga gäster behöver.
Parallellismen uttrycker samma sak fast med andra ord, och vi gör det dessutom på tre olika språk! När vi äter låter det: " det här var gott", "det smakar bra", " det var utsökt"... innebörden i samma företeelse återkommer i tre versioner genom morgon, middag och kväll. Tillsammans, där vi sitter kring matbordet, bildar vi ett lustigt parallellogram vars motsatta sidor är identiska med varandra. Kulturkrocken är ett faktum och om vi är D-sidorna är gästerna A. Vi varierar kraftigt i ålder, ståndpunkt och sätt att vara, tala. Det är inte helt lätt! Men trots det komiskt dråpligt och intressant. Annat som är tre är de stinkande ostar som pryder våra kylskåpshyllor. I mina drömmar vandrar de självmant iväg...
Jag tycker om att pyssla om mina gäster, varav den ene är min svärfar. Den andra är hans nyfunna internet-kärlek och det känns som om vi har två 70-åriga tonåringar i huset, som inte kan slita varandra med blicken. De ska stanna i två veckor till av tre totalt och vi undrar lite försiktigt hur vi ska orka med tanke på hur utmattade och svaga vi var redan innan de kom. Det hade varit en enkel sak om vi kunde förklara vår situation och få förståelse för densamma, men tyvär befinner vi oss kommunikationsmil ifrån gästerna som dessutom har en annan generations sätt att se på det mesta.
Vid middagsbordet igår, när det mesta sagts x 3, kom vi in på laddat område. Våra döttrar som vi sörjer och saknar. Jag gick igång mellan tredje glaset rött och den danska Havarti som luktar ända till Kroppefjäll! Efter en del förklaringar, känslostämningar och funderingar kring vår framtid med ett eventuellt levande barn utbrister svärfars förälskelse: "But J, loosing children is quite normal!!! I know X, Y and Z and they have all lost children, it´s something natural...you should not loose faith because of that..." Sagt av en kärleksfull trebarnsmor med fem barnbarn. Hennes tonfall var allt annat än ingående och gav smak på det jag avskyr, att vår högst verkliga, levda och oförställda sorg bör förminskas. Ruth och Astrid borde sörjas "light".
Jag hoppas, hoppas, hoppas att det var något slags försök till okänslig tröst. Jag hoppas att det jag lite berusat försökte förmedla uppfattades något mildare än det är i verkligheten. Jag hoppas att hon inte var vid sina sinnens fulla bruk. Och jag hoppas att kulturkrocken gjorde sitt i försöken att missförstå. Om inte tvingas jag se henne som mindre upplyst. Tycka synd om. För inte är det "normalt" att mista barn när över 90% föder levande barn efter 12:e graviditetsveckan! Och visst tusan tappar man hoppet när 5 års ofrivillig barnlöshet passerat tillsammans med ett par döda tvillingflickor och ett tidigt missfall!
Hur kan en trebarnsmor tycka att sina barns liv är värda så lite att det blir "normalt" att förlora desamma? Ibland önskar jag elakt att sådana människor miste ett barn så att jag kunde kontra med deras egna uttryck: "Men du, det är normalt att mista barn!"
Det stinker, och i mina drömmar vandrar hon självmant iväg...
.
Parallellismen uttrycker samma sak fast med andra ord, och vi gör det dessutom på tre olika språk! När vi äter låter det: " det här var gott", "det smakar bra", " det var utsökt"... innebörden i samma företeelse återkommer i tre versioner genom morgon, middag och kväll. Tillsammans, där vi sitter kring matbordet, bildar vi ett lustigt parallellogram vars motsatta sidor är identiska med varandra. Kulturkrocken är ett faktum och om vi är D-sidorna är gästerna A. Vi varierar kraftigt i ålder, ståndpunkt och sätt att vara, tala. Det är inte helt lätt! Men trots det komiskt dråpligt och intressant. Annat som är tre är de stinkande ostar som pryder våra kylskåpshyllor. I mina drömmar vandrar de självmant iväg...
Jag tycker om att pyssla om mina gäster, varav den ene är min svärfar. Den andra är hans nyfunna internet-kärlek och det känns som om vi har två 70-åriga tonåringar i huset, som inte kan slita varandra med blicken. De ska stanna i två veckor till av tre totalt och vi undrar lite försiktigt hur vi ska orka med tanke på hur utmattade och svaga vi var redan innan de kom. Det hade varit en enkel sak om vi kunde förklara vår situation och få förståelse för densamma, men tyvär befinner vi oss kommunikationsmil ifrån gästerna som dessutom har en annan generations sätt att se på det mesta.
Vid middagsbordet igår, när det mesta sagts x 3, kom vi in på laddat område. Våra döttrar som vi sörjer och saknar. Jag gick igång mellan tredje glaset rött och den danska Havarti som luktar ända till Kroppefjäll! Efter en del förklaringar, känslostämningar och funderingar kring vår framtid med ett eventuellt levande barn utbrister svärfars förälskelse: "But J, loosing children is quite normal!!! I know X, Y and Z and they have all lost children, it´s something natural...you should not loose faith because of that..." Sagt av en kärleksfull trebarnsmor med fem barnbarn. Hennes tonfall var allt annat än ingående och gav smak på det jag avskyr, att vår högst verkliga, levda och oförställda sorg bör förminskas. Ruth och Astrid borde sörjas "light".
Jag hoppas, hoppas, hoppas att det var något slags försök till okänslig tröst. Jag hoppas att det jag lite berusat försökte förmedla uppfattades något mildare än det är i verkligheten. Jag hoppas att hon inte var vid sina sinnens fulla bruk. Och jag hoppas att kulturkrocken gjorde sitt i försöken att missförstå. Om inte tvingas jag se henne som mindre upplyst. Tycka synd om. För inte är det "normalt" att mista barn när över 90% föder levande barn efter 12:e graviditetsveckan! Och visst tusan tappar man hoppet när 5 års ofrivillig barnlöshet passerat tillsammans med ett par döda tvillingflickor och ett tidigt missfall!
Hur kan en trebarnsmor tycka att sina barns liv är värda så lite att det blir "normalt" att förlora desamma? Ibland önskar jag elakt att sådana människor miste ett barn så att jag kunde kontra med deras egna uttryck: "Men du, det är normalt att mista barn!"
Det stinker, och i mina drömmar vandrar hon självmant iväg...
.
söndag 7 juni 2009
Look fine all nine
I den tröstlösa sörjan packade jag upp den sista kartongen med kläder och tyger från det avlägsna flyttlasset. Jag visste mycket väl vad som lurade däri. I mitten, varsamt inklämd mellan roliga loppistyger och en bunt mjuka sjalar, låg påsen med mammakläder. Jag vibrerade när jag plockade fram jeansen, snyggtröjan, festblåsan, linnena, tightsen...alla med mammaetiketter och tomma tygmagar. Den oöppnade förpackningen med tights blev för mycket.
Jag drog mig länge från att vistas bland mammor och blivande diton i butiker avsedda för desamma. Jag såg det som ett dåligt omen och lite kaxigt av mig att finnas där, för hur skulle jag veta att de där kläderna skulle komma till användning? Med mina komplikationer dessutom! Magvolymen gjorde det tillslut nödvändigt att beträda de förbjudna zonerna och jag fann mig närmast lyrisk efter det första köpet. Ett par baggy-jeans som satt snyggare än alla brallor i den befintliga garderoben! Jag kunde inte sluta och gick så långt som att köpa en snygg svart nyårsblåsa (i augusti!) för extra stor tvillingmage.
I efterhand, när allt blev svart på vitt och kläderna varsamt hopvikta i en liten våt hög, kunde jag tänka att jag inte borde rört mig så mycket, skulle inte böjt mig så mycket, skulle inte köpt den där festklänningen...vad hade hänt om jag bara legat still? Vad hade hänt...Jag har äntligen slutat tänka maniskt på vad som hade kunnat ske annorlunda om jag istället gjort si eller så. Det spelar ingen roll och jag får aldrig veta. Jag köpte de där kläderna för mammor och var lycklig, då och där.
Nu och här har jag lagt en vacker mammatröja i toppen av tröjhögen som fyller mittersta garderobshyllan. Det är en töjbar prickig variant som jag kan bära utan mage. Etiketten är det enda som avslöjar dess härkomst. Men tänker man på saken är jag faktiskt mamma, och tröjan är ju för mammor. Den ska användas! Har jag sett ut som ett spöke de senaste nio månaderna kan jag gott ta skepnad av ett småprickigt sådant de månader som följer. Och kanske, bara kanske, kan ett blivande frö få växa sig stort och starkt under de töjbara cirklarna.
Jag drog mig länge från att vistas bland mammor och blivande diton i butiker avsedda för desamma. Jag såg det som ett dåligt omen och lite kaxigt av mig att finnas där, för hur skulle jag veta att de där kläderna skulle komma till användning? Med mina komplikationer dessutom! Magvolymen gjorde det tillslut nödvändigt att beträda de förbjudna zonerna och jag fann mig närmast lyrisk efter det första köpet. Ett par baggy-jeans som satt snyggare än alla brallor i den befintliga garderoben! Jag kunde inte sluta och gick så långt som att köpa en snygg svart nyårsblåsa (i augusti!) för extra stor tvillingmage.
I efterhand, när allt blev svart på vitt och kläderna varsamt hopvikta i en liten våt hög, kunde jag tänka att jag inte borde rört mig så mycket, skulle inte böjt mig så mycket, skulle inte köpt den där festklänningen...vad hade hänt om jag bara legat still? Vad hade hänt...Jag har äntligen slutat tänka maniskt på vad som hade kunnat ske annorlunda om jag istället gjort si eller så. Det spelar ingen roll och jag får aldrig veta. Jag köpte de där kläderna för mammor och var lycklig, då och där.
Nu och här har jag lagt en vacker mammatröja i toppen av tröjhögen som fyller mittersta garderobshyllan. Det är en töjbar prickig variant som jag kan bära utan mage. Etiketten är det enda som avslöjar dess härkomst. Men tänker man på saken är jag faktiskt mamma, och tröjan är ju för mammor. Den ska användas! Har jag sett ut som ett spöke de senaste nio månaderna kan jag gott ta skepnad av ett småprickigt sådant de månader som följer. Och kanske, bara kanske, kan ett blivande frö få växa sig stort och starkt under de töjbara cirklarna.
Tröstebrödet
Den 4:e juni kl 5.28 föddes våra vänners dotter, vars liv berövats dagarna innan.
En liten som tvingades lämna här och nu alldeles för tidigt. Jämte sorgen för våra vänner, för den lilla vi aldrig fick lära känna, smög sig sorgen från vår egen olycka fram i säker och tilltagande styrka. Två sorger i samma skål gjorde smet av Johbur och jag har jäst över kanten en och flera gånger. Det blev kladdigt och har tagit tid att skrubba rent.
Det är förbanne mig inte rättvist i min del av världen! Säkert inte i andra delar av densamma heller, men min sorg begränsar mig i mitt vidseende och jag ser och känner alldeles tillräckligt av det som sker i min närhet. Mer får inte plats. Jag har inte orkat mycket dessa dagar, mer än torka upp tårarna jag lämnat i pölar kring fötterna.
Jag önskar jag kunde göra något mer påtagligt för våra vänner i nöd, mer än bara finnas där om de skulle behöva mig och Kärleken. Men allt blir så futtigt och banalt i tankarna. Inget förutom den tickande tiden hjälper ju egentligen. Jag minns väldigt väl den tröstfyllda kladdkakan de smög in i vår trappuppgång efter våra flickors för tidiga födsel. Det var på den tiden vi var i fullständig chock och pendlade mellan gråt, förtvivlan, ilska och tomgång. Vi pendlade också till och från sjukhuset för att hålla, pussa och viska kärlek i våra döda döttrars färdiga öron. Varje morgon blev ett blodigt slagfält och jag minns hur jag avskydde att vakna till den bistra sanningen morgon efter morgon efter morgon...
Deras kladdkaka värmde mer än jag kunde föreställa mig där vi fann den efter ett av de otaliga sjukhusbesöken, och den gjorde att vi inte kände oss fullt så ensamma i vår ensliga vrå. Vi hade plötsligt något som faktiskt smakade något (!) att bjuda våra förkrossade besökare på. Den gav oss också annat att tänka på och prata kring än döden x 2.
Jag hoppas de fått och får samma goda hjälp och stöd som vi. Kurator Marie, bästa Gudrun vid Sjukhuskyrkan, Doktor Sporrong... Jag hoppas de slipper gå hem med den värkande klumpen till hjärta utan uppföljning och mycket stöd, utan ödmjuka nära och kära. Jag tror inte det men jag oroar mig trots allt, för när det kommer till mänskliga förluster sker inte sällan mänskliga fel. I utsatta lägen är det svårt för de som drabbas att ta dessa brister, vi halkar bara längre ner och plattas till alternativt förvandlas till rabiata drakar som vill bränna allt i vår väg. Men det är också mänskligt.
Vi finns här och tar deras sorg precis för vad den är. På blodigt allvar och deras att styra riktningen på. Men vi väntar en stund. Kanske kan vår egen tröstlösa smet snart förvandlas till något ätbart, tröstande, eller bara till något annat att prata om. Jag jäser vidare, för våra vänner och liten som inte fick fortsätta bli.
.
En liten som tvingades lämna här och nu alldeles för tidigt. Jämte sorgen för våra vänner, för den lilla vi aldrig fick lära känna, smög sig sorgen från vår egen olycka fram i säker och tilltagande styrka. Två sorger i samma skål gjorde smet av Johbur och jag har jäst över kanten en och flera gånger. Det blev kladdigt och har tagit tid att skrubba rent.
Det är förbanne mig inte rättvist i min del av världen! Säkert inte i andra delar av densamma heller, men min sorg begränsar mig i mitt vidseende och jag ser och känner alldeles tillräckligt av det som sker i min närhet. Mer får inte plats. Jag har inte orkat mycket dessa dagar, mer än torka upp tårarna jag lämnat i pölar kring fötterna.
Jag önskar jag kunde göra något mer påtagligt för våra vänner i nöd, mer än bara finnas där om de skulle behöva mig och Kärleken. Men allt blir så futtigt och banalt i tankarna. Inget förutom den tickande tiden hjälper ju egentligen. Jag minns väldigt väl den tröstfyllda kladdkakan de smög in i vår trappuppgång efter våra flickors för tidiga födsel. Det var på den tiden vi var i fullständig chock och pendlade mellan gråt, förtvivlan, ilska och tomgång. Vi pendlade också till och från sjukhuset för att hålla, pussa och viska kärlek i våra döda döttrars färdiga öron. Varje morgon blev ett blodigt slagfält och jag minns hur jag avskydde att vakna till den bistra sanningen morgon efter morgon efter morgon...
Deras kladdkaka värmde mer än jag kunde föreställa mig där vi fann den efter ett av de otaliga sjukhusbesöken, och den gjorde att vi inte kände oss fullt så ensamma i vår ensliga vrå. Vi hade plötsligt något som faktiskt smakade något (!) att bjuda våra förkrossade besökare på. Den gav oss också annat att tänka på och prata kring än döden x 2.
Jag hoppas de fått och får samma goda hjälp och stöd som vi. Kurator Marie, bästa Gudrun vid Sjukhuskyrkan, Doktor Sporrong... Jag hoppas de slipper gå hem med den värkande klumpen till hjärta utan uppföljning och mycket stöd, utan ödmjuka nära och kära. Jag tror inte det men jag oroar mig trots allt, för när det kommer till mänskliga förluster sker inte sällan mänskliga fel. I utsatta lägen är det svårt för de som drabbas att ta dessa brister, vi halkar bara längre ner och plattas till alternativt förvandlas till rabiata drakar som vill bränna allt i vår väg. Men det är också mänskligt.
Vi finns här och tar deras sorg precis för vad den är. På blodigt allvar och deras att styra riktningen på. Men vi väntar en stund. Kanske kan vår egen tröstlösa smet snart förvandlas till något ätbart, tröstande, eller bara till något annat att prata om. Jag jäser vidare, för våra vänner och liten som inte fick fortsätta bli.
.
torsdag 4 juni 2009
Hemliga mamman
Mitt i allt det svarta händer det rosa! Och känslorna kastar lasso omkring sig...
Jag fick nyss ett festligt meddelande, och därefter ett hemligt samtal. Om en månad skall något magiskt ske som jag får lov att uppleva nära, med bleck i pennan. Men det är ytterst hemligt och jag viskar ner dessa ord med mjuka fingerslag.
Annat magiskt är också i görning...och något litet till!
(Ni kan sluta tänka graviditet...det är för mig mer än magi, det är trolleri!)
.
Jag fick nyss ett festligt meddelande, och därefter ett hemligt samtal. Om en månad skall något magiskt ske som jag får lov att uppleva nära, med bleck i pennan. Men det är ytterst hemligt och jag viskar ner dessa ord med mjuka fingerslag.
Annat magiskt är också i görning...och något litet till!
(Ni kan sluta tänka graviditet...det är för mig mer än magi, det är trolleri!)
.
De förlorade barnens stad
Ett låga lyser alltjämt för våra vänner som ännu ej förlöst sitt barn. Sin skatt. Vi väntar med dem...i minnet ligger vi i samma salar där de nu befinner sig. I samma salar där Döden härjar pirat och stjäl allt guld. Samma salar. Samma rum? Vi låg där för snart nio månader sedan, eller var det ikväll? Jag känner hur vattnet går, hur fötter slutar sparka.
Våra minnen svävar osaligt i Östras korridorer och hemsöker allt oförstånd, smeker goda hjälpare och jagar efter pirater som stjäl av livets glitter. I natten lyser sig fullmånen stark, det är den dödspiraterna borde tråna. Det är den de borde vilja ha! Men dödspiraters kompasser visar alltid fel, med spetsen mot de förlorade barnens stad.
.
Våra minnen svävar osaligt i Östras korridorer och hemsöker allt oförstånd, smeker goda hjälpare och jagar efter pirater som stjäl av livets glitter. I natten lyser sig fullmånen stark, det är den dödspiraterna borde tråna. Det är den de borde vilja ha! Men dödspiraters kompasser visar alltid fel, med spetsen mot de förlorade barnens stad.
.
Dit jag orkar, inte dit jag vill
Nyblivna vänner därute! Om jag svarat dåligt på kommentarer eller om det var länge sedan jag gjorde avtryck hemma hos er är det inte för att jag försummar er med vilje! Jag läser, känner och delar. Ni är viktiga för mig!
Men sorgen är sådan att den tar mig dit jag orkar,
inte dit jag vill.
Vackra vänner i min närhet! Om jag ringer dåligt på era telefoner eller håller mig mycket för mig själv är det inte för att ni inte är betydelsefulla. Ni är min luft, och jag andas inte utan! Behöver ni själva nytt syre kryper jag tveklöst ur min hydda till förmån för era lungor.
För sorgen är sådan att den tar mig dit jag behövs.
Jag finns mitt ibland er även om jag är ljudlös i mina smygande steg och tysta rop. Precis som två förlorade barn finns tätt intill oss i vår undanstoppade vardag. Döda barns närvaro skiljer sig inte mycket från vår egen. De sörjandes. Vi är ljudlöst nära i vår frånvaro, och mitt ibland er!
Sorgen är sådan.
"Pat har blivit något starkare, minskad ångest, ngt bättre sömn. Friskskrivning efter sjukskrivningens utgång." (läses på försäkringskassans underlag till förlängd sjukskrivning juni ut, efter måndagens besök hos läkaren)
För livet är sådant att det ofattbart läker!
.
Men sorgen är sådan att den tar mig dit jag orkar,
inte dit jag vill.
Vackra vänner i min närhet! Om jag ringer dåligt på era telefoner eller håller mig mycket för mig själv är det inte för att ni inte är betydelsefulla. Ni är min luft, och jag andas inte utan! Behöver ni själva nytt syre kryper jag tveklöst ur min hydda till förmån för era lungor.
För sorgen är sådan att den tar mig dit jag behövs.
Jag finns mitt ibland er även om jag är ljudlös i mina smygande steg och tysta rop. Precis som två förlorade barn finns tätt intill oss i vår undanstoppade vardag. Döda barns närvaro skiljer sig inte mycket från vår egen. De sörjandes. Vi är ljudlöst nära i vår frånvaro, och mitt ibland er!
Sorgen är sådan.
"Pat har blivit något starkare, minskad ångest, ngt bättre sömn. Friskskrivning efter sjukskrivningens utgång." (läses på försäkringskassans underlag till förlängd sjukskrivning juni ut, efter måndagens besök hos läkaren)
För livet är sådant att det ofattbart läker!
.
tisdag 2 juni 2009
Sommarstorm
Det stormar och träden vrider sig i smärta. De gör allt för att hindra den pinande sommarvinden från att rasa. Men vindens framfart är grym och sanslös.
Idag höll en tvåårig pojke på att blåsa ner från en bro,
bort från sin mamma.
Idag skulle ett barn födas till världen,
bort från sin mamma.
Bort från sin pappa.
Bort från sin syster.
Bort händer alltid i samma dystra salar.
Ett barn som föds i sommarstorm.
En ängel som får ofrivillig luft under vingarna.
Upp, bort, och ändå här.
Aldrig, aldrig ensam.
.
Idag höll en tvåårig pojke på att blåsa ner från en bro,
bort från sin mamma.
Idag skulle ett barn födas till världen,
bort från sin mamma.
Bort från sin pappa.
Bort från sin syster.
Bort händer alltid i samma dystra salar.
Ett barn som föds i sommarstorm.
En ängel som får ofrivillig luft under vingarna.
Upp, bort, och ändå här.
Aldrig, aldrig ensam.
.
Hål i verkligheten
Kl 08.18 i morse hade M:s bästa vän jobbat natten färdig och undrade om han ville ses i veckan, efterföljt av en sms-smiley.
Kl 11.22 samma morgon meddelade samme vän att nu var de i samma sits som vi.
Samma sits som vi...
Imorgon, tisdag den 2:e juni 2009, kommer ett efterlängtat barn att förlösas...det dog för några dagar sedan i en vacker mammas mage. 37 veckor gammal. Mamman och pappan kommer aldrig bli desamma igen. Aldrig.
Vi finns där för våra vänner, vi finns där för storasyster, vi finns där för liten som snart skall födas. Vi finns där, precis som de för oss...och oavsett...
Verkligheten skapar hål som aldrig någonsin kan lagas.
Kl 11.22 samma morgon meddelade samme vän att nu var de i samma sits som vi.
Samma sits som vi...
Imorgon, tisdag den 2:e juni 2009, kommer ett efterlängtat barn att förlösas...det dog för några dagar sedan i en vacker mammas mage. 37 veckor gammal. Mamman och pappan kommer aldrig bli desamma igen. Aldrig.
Vi finns där för våra vänner, vi finns där för storasyster, vi finns där för liten som snart skall födas. Vi finns där, precis som de för oss...och oavsett...
Verkligheten skapar hål som aldrig någonsin kan lagas.
måndag 1 juni 2009
Kolmonoxid, nikotin och ilska
På uppföljning hos min diabetesläkare skulle bilen parkeras. Jag fann en sval plats undan de 27 sommarplusgraderna och kände mig nöjd och glad. Nöjd för skuggan då jag avskyr stark sol och glad för att det efter otaliga prover verkar som om min diabetes inte är av annan sort än en kvardröjande graviditetsdiabetes.
När jag pustade fram mot parkeringsautomaten skymtade en gravidmage fram mellan bilarna. Sådana registreras alltjämt med varierande känslosvallning. Den sysslade med något som jag anade var förbjudet. Jag tittade bort och låtsades att hon som bar magen hade plockat maskrosor. Men jag blev märkbart arg för att hon plockade maskrosor, jag blev märkligt arg av vad jag inte ville se. Hon rökte! Drog stora bloss på en fet cigarett! När hon och familjen på flera barn passerade mig, där jag stod och fullkomligt blängde, log hon sitt allra största skuldmedvetna leende mot mig och svassade undan med sitt förbjudna begär.
Jag stod kvar och stirrade tills ilskan hade genomsyrat varje por på min kropp. Jag blev så arg att jag hade svårt att behärska mig. Jag släppte alla mynt ur plånboken i automaten med följden att jag hade kunnat stå på parkeringen i ett dygn! Jag var så arg att jag svor så att förbipasserande stirrade på mig! Men jag, jag stirrade bara på henne...släppte henne inte ur blicken tills hon plötsligt vred sig obekvämt.
Hur i h-vete kunde hon med att röka med en så dyrbar last? Hur i h-vete kunde hennes graviditeter ändå gå vägen? Hur i h-vete kunde världen vara så grym att jag önskar henne mitt öde? Hur i h-vete kunde jag stå och bara se på? Och hur i h-vete oläglig var hennes passage framför just mig?
Oläget var ett faktum och jag minns alla de standardfrågor i början av graviditeten som rörde nikotin. Hur farligt det var och hur onödigt dess intag så självklart blev. Varför är inte ett växande barn motivation nog för vissa? Hur mycket är ett liv värt?
Jag blev så djävulusiskt provocerad av den galna mamman att det positiva diabetesbeskedet, att jag möjligen kan bli helt frisk, blev en piss i havet.
När jag pustade fram mot parkeringsautomaten skymtade en gravidmage fram mellan bilarna. Sådana registreras alltjämt med varierande känslosvallning. Den sysslade med något som jag anade var förbjudet. Jag tittade bort och låtsades att hon som bar magen hade plockat maskrosor. Men jag blev märkbart arg för att hon plockade maskrosor, jag blev märkligt arg av vad jag inte ville se. Hon rökte! Drog stora bloss på en fet cigarett! När hon och familjen på flera barn passerade mig, där jag stod och fullkomligt blängde, log hon sitt allra största skuldmedvetna leende mot mig och svassade undan med sitt förbjudna begär.
Jag stod kvar och stirrade tills ilskan hade genomsyrat varje por på min kropp. Jag blev så arg att jag hade svårt att behärska mig. Jag släppte alla mynt ur plånboken i automaten med följden att jag hade kunnat stå på parkeringen i ett dygn! Jag var så arg att jag svor så att förbipasserande stirrade på mig! Men jag, jag stirrade bara på henne...släppte henne inte ur blicken tills hon plötsligt vred sig obekvämt.
Hur i h-vete kunde hon med att röka med en så dyrbar last? Hur i h-vete kunde hennes graviditeter ändå gå vägen? Hur i h-vete kunde världen vara så grym att jag önskar henne mitt öde? Hur i h-vete kunde jag stå och bara se på? Och hur i h-vete oläglig var hennes passage framför just mig?
Oläget var ett faktum och jag minns alla de standardfrågor i början av graviditeten som rörde nikotin. Hur farligt det var och hur onödigt dess intag så självklart blev. Varför är inte ett växande barn motivation nog för vissa? Hur mycket är ett liv värt?
Jag blev så djävulusiskt provocerad av den galna mamman att det positiva diabetesbeskedet, att jag möjligen kan bli helt frisk, blev en piss i havet.
Mammornas dag
Jag har inte haft mycket till övers för den dag då alla mammor ska firas. Som liten firade jag glatt min egen mammas mammaroll med handplockade buketter från dikesrenen och tårta. Hon är fantastisk och alltid värd att firas! Men senare, när vår infertilitet gjorde skuggan över mor- och farfirandet lång började jag avsky dessa datum. Inte för att goda mammor och pappor inte är värda att firas, men för att det aldrig handlade om oss. Jag var avundsjuk och spyfärdig. Till och med dåliga mammor ägde dagen! Jag funderade allvarligt på att införa "ofrivilligt barnlösas dag" men visste inte hur jag skulle gå tillväga. Eller vem som skulle fira oss? Läkarkåren på Sahlgrenska? Till och med dåliga ofrivilligt barnlösa skulle äga dagen och jag la ner projektet.
2009 års mammadag passerade nästa utan att jag gav den en enda avundstanke, trots att jag är nybliven mamma till döda barn och bara finns i densamma som en parentes! Familjen Johbur på 8 personer samlades på vår mossiga gräsmatta och smaskade chokladjordgubbstårta, lekte och pysslade. Men innan tårtan ringde änglamamma Melissa och gratulerade på mors dag och jag misstänker att den vackra gesten gjorde dagen till en sådan att minnas. Hon kan verkligen konsten att få änglamammors trasiga moderskap att verka mindre trasigt och allt eftersom timmarna slog sig för bröstet kände jag mig märkligt stolt. Jag tittade på de nyplanterade träden och såg hur de frodades i solglimtarna från farbror Gran.
Jag älskar att vara mamma till våra Ruth och Astrid och känner mig äntligen värd att firas!
2009 års mammadag passerade nästa utan att jag gav den en enda avundstanke, trots att jag är nybliven mamma till döda barn och bara finns i densamma som en parentes! Familjen Johbur på 8 personer samlades på vår mossiga gräsmatta och smaskade chokladjordgubbstårta, lekte och pysslade. Men innan tårtan ringde änglamamma Melissa och gratulerade på mors dag och jag misstänker att den vackra gesten gjorde dagen till en sådan att minnas. Hon kan verkligen konsten att få änglamammors trasiga moderskap att verka mindre trasigt och allt eftersom timmarna slog sig för bröstet kände jag mig märkligt stolt. Jag tittade på de nyplanterade träden och såg hur de frodades i solglimtarna från farbror Gran.
Jag älskar att vara mamma till våra Ruth och Astrid och känner mig äntligen värd att firas!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
