Jag har inte haft mycket till övers för den dag då alla mammor ska firas. Som liten firade jag glatt min egen mammas mammaroll med handplockade buketter från dikesrenen och tårta. Hon är fantastisk och alltid värd att firas! Men senare, när vår infertilitet gjorde skuggan över mor- och farfirandet lång började jag avsky dessa datum. Inte för att goda mammor och pappor inte är värda att firas, men för att det aldrig handlade om oss. Jag var avundsjuk och spyfärdig. Till och med dåliga mammor ägde dagen! Jag funderade allvarligt på att införa "ofrivilligt barnlösas dag" men visste inte hur jag skulle gå tillväga. Eller vem som skulle fira oss? Läkarkåren på Sahlgrenska? Till och med dåliga ofrivilligt barnlösa skulle äga dagen och jag la ner projektet.
2009 års mammadag passerade nästa utan att jag gav den en enda avundstanke, trots att jag är nybliven mamma till döda barn och bara finns i densamma som en parentes! Familjen Johbur på 8 personer samlades på vår mossiga gräsmatta och smaskade chokladjordgubbstårta, lekte och pysslade. Men innan tårtan ringde änglamamma Melissa och gratulerade på mors dag och jag misstänker att den vackra gesten gjorde dagen till en sådan att minnas. Hon kan verkligen konsten att få änglamammors trasiga moderskap att verka mindre trasigt och allt eftersom timmarna slog sig för bröstet kände jag mig märkligt stolt. Jag tittade på de nyplanterade träden och såg hur de frodades i solglimtarna från farbror Gran.
Jag älskar att vara mamma till våra Ruth och Astrid och känner mig äntligen värd att firas!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Hej!
Jag är nu och då inne i din kloka och ärliga blogg. Tyvärr är jag en av världens dåligaste att kommentera. Men där håller jag på att bli bättre.
Jag tycker att du är en stolt mamma till två vackra små flickor. Dessa små troll visade sig ha så bråttom till himlen att de åkte dit alldeles för tidigt och dessutom före sina föräldrar.
Det gjorde mig så glad när du skrev att du älskar att vara deras mamma och att du är värd att firas. Självklart är du värd att firas lika mycket som alla andra mammor. I det fallet finns ingen som helst skillnad.
Kram från Jämtland,
Katarina "amospersson"
Klart du skall firas! Ojoj, inget snack om saken!
Våra tjejer petar ju på oss dagarna i ända och hade det inte varit för dem så hade vi inte funnit varandra, så nog är de glada att vi hittade varann!:.))
I min morsdagspresent från familjen så stod det ett arabiskt ordspråk -Himlen ligger vid mödrarnas fötter.
Ja, så nära är det.
Så vet jag inte om du fortfarande får kommentarer så att du ser dem, men när jag i nätterna med mitt levande barn läser vill jag många år senare ändå säga något. Och tacka för att du låtit bloggen ligga kvar.
Jag läste med då det begav sig, jag gladdes åt lillebror. Då, när lillebror föddes - väntade jag vår storebror. Han som finns på samma kyrkogård som era små, jag upptäckte förvånad flickornas grav när jag skulle göra den där gravvisningen (som en makaber lägenhetsvisning!). Din blogg var en av dem som gav mig modet att våga sörja rakt och ärligt ett barn som inte fick kallas barn. Men var det, är det, för den som är förälder. I början av din resa vet jag att du ibland ville att någon enda skulle få ut något särskilt. Så fick jag det, fast jag inte visste det då. Jag läste här igen när storebror försvann. Och nu, när jag fått en levande lillasyster, läser jag igen i vaknätterna. Någonting hade satt sig i minnet och fick mig tillbaka till dina ord för sorgen och livet. Jag tyckte om dem då, men de fick än mer djup när storebror kommit och försvunnit.
Jag fastnar just här, för att du fick den där dagen. De ofrivilligt barnlösas dag blev en dag, firad för andra gången i år. Och jag gläder mig att ni nu fått fira både mor och fars dag med också lillebror i familjen.
Men mest vill jag tacka. För att jag fann något här som satt kvar i minnet när jag behövde det. Tack.
Skicka en kommentar