lördag 13 juni 2009

Semesterparadis

Jag och Kärleken lever just nu i en parallellvärld. Under dagarna stiger vi upp i ottan, utför vårt dagsverke och håller oss inom ramarna. Under eftermiddagar och kvällar underhåller vi våra två utländska gäster med vin och middagar, rundvisningar, rena handukar, svåra trespråkiga samtal, skratt och annat som långväga gäster behöver.

Parallellismen uttrycker samma sak fast med andra ord, och vi gör det dessutom på tre olika språk! När vi äter låter det: " det här var gott", "det smakar bra", " det var utsökt"... innebörden i samma företeelse återkommer i tre versioner genom morgon, middag och kväll. Tillsammans, där vi sitter kring matbordet, bildar vi ett lustigt parallellogram vars motsatta sidor är identiska med varandra. Kulturkrocken är ett faktum och om vi är D-sidorna är gästerna A. Vi varierar kraftigt i ålder, ståndpunkt och sätt att vara, tala. Det är inte helt lätt! Men trots det komiskt dråpligt och intressant. Annat som är tre är de stinkande ostar som pryder våra kylskåpshyllor. I mina drömmar vandrar de självmant iväg...

Jag tycker om att pyssla om mina gäster, varav den ene är min svärfar. Den andra är hans nyfunna internet-kärlek och det känns som om vi har två 70-åriga tonåringar i huset, som inte kan slita varandra med blicken. De ska stanna i två veckor till av tre totalt och vi undrar lite försiktigt hur vi ska orka med tanke på hur utmattade och svaga vi var redan innan de kom. Det hade varit en enkel sak om vi kunde förklara vår situation och få förståelse för densamma, men tyvär befinner vi oss kommunikationsmil ifrån gästerna som dessutom har en annan generations sätt att se på det mesta.

Vid middagsbordet igår, när det mesta sagts x 3, kom vi in på laddat område. Våra döttrar som vi sörjer och saknar. Jag gick igång mellan tredje glaset rött och den danska Havarti som luktar ända till Kroppefjäll! Efter en del förklaringar, känslostämningar och funderingar kring vår framtid med ett eventuellt levande barn utbrister svärfars förälskelse: "But J, loosing children is quite normal!!! I know X, Y and Z and they have all lost children, it´s something natural...you should not loose faith because of that..." Sagt av en kärleksfull trebarnsmor med fem barnbarn. Hennes tonfall var allt annat än ingående och gav smak på det jag avskyr, att vår högst verkliga, levda och oförställda sorg bör förminskas. Ruth och Astrid borde sörjas "light".

Jag hoppas, hoppas, hoppas att det var något slags försök till okänslig tröst. Jag hoppas att det jag lite berusat försökte förmedla uppfattades något mildare än det är i verkligheten. Jag hoppas att hon inte var vid sina sinnens fulla bruk. Och jag hoppas att kulturkrocken gjorde sitt i försöken att missförstå. Om inte tvingas jag se henne som mindre upplyst. Tycka synd om. För inte är det "normalt" att mista barn när över 90% föder levande barn efter 12:e graviditetsveckan! Och visst tusan tappar man hoppet när 5 års ofrivillig barnlöshet passerat tillsammans med ett par döda tvillingflickor och ett tidigt missfall!

Hur kan en trebarnsmor tycka att sina barns liv är värda så lite att det blir "normalt" att förlora desamma? Ibland önskar jag elakt att sådana människor miste ett barn så att jag kunde kontra med deras egna uttryck: "Men du, det är normalt att mista barn!"

Det stinker, och i mina drömmar vandrar hon självmant iväg...

.

7 kommentarer:

Vida sa...

Du har all rätt att sörja och i den omfattning du behöver och det är klart att det du har gått igenom är din upplevelse. Vi är ju alla unika och det som är lika på ytan är alltid ens egen upplevelse..

Dessutom är min erfarenhet att det alltid är lättare att uttala sig enkelt om något som man själv inte upplevt eller har erfarenhet av. Livet är klurigare än så och oerhört mångfacceterat...

Men visst kan det handla om kultur och ålderskrockar, jag hoppas faktiskt det för okänslighet är inte det man behöver när man är ledsen, skör och bara försöker sätta den ena foten framför den andra.

Kram från Liv

PS. När jag läser vad jag skrivit så känns det som om ord blir så platta ibland, jag hoppas du förstår åtminstone lite av det jag försöker säga och om något låter konstigt eller okänsligt så är det nog mer en trött hjärna och ord som saknas som ligger bakom DS

Johbur sa...

Vida! Det du säger är allt annat än platt. Du är en fenomenal människa!
Tack!

IVF-Karusell sa...

Kanske var det som du skrev, ett försök att trösta. Även om sådana ord inte hjälper någe vidare.
Efter vårt missed abortion var det många som sa " Det är ju helt normalt att man får missfall "

Ja, måhända att det är så och någonstans vill väl folk väl, att man ska känna att man inte är ensam. Men man är ensam om smärtan, för den kan ingen annan känna. Oavsett om fler har gått igenom samma sak så kan man inte exakt veta hur det kändes eftersom det upplevs olika av alla.

Orchid sa...

Jag hoppas att hon var litet på lyset när hon kom med sina dumma kommentarer. Dessutom har hon inte själv upplevt detta med att förlora barn.
Sorg kan ingen bestämma över. Det tar den tid det tar, olika för olika människor. Sorgen går inte över, bara ändrar form till en del och man "överlever" med sorgen. Man har ju inget val.
Jag hoppas att hon bara uttryckte sig extra dumt med vinet i släptåg.
Kram på dig! Håll huvudet högt!
Ingegerd

Unknown sa...

Herregud... suck... Jag har ett motargument dock som du kan leverera på vilket språk du vill till tantan...

Om någon i hennes närhet skulle dö i en bilolycka, skulle det då kännas bra för henne att få höra: "Ja, men varje år dör det ju så många i trafiken. Jag vet ju han och hon och den och det som dog när de kolliderade med en lastbil. Herregud, inte skall du väl tappa tron på trafiken för det!"

Dummare tröst vet jag inte om jag har hört faktiskt...

Julia sa...

Hur man kan säga något så dumt till tröst förstår jag inte. Att människor gammal som ung dör är visserligen något som händer hela tiden. Men sorgen blir ju inte mindre för det. Och hur ska man kunna lägga band på sin sorg? Den är vad den är och den tar den tid den tar.
Man undrar om samma person är lika kall den dagen hon/han själv drabbas av att någon nära går bort.

Unknown sa...

Hej igen!

Jag säger bara som Ingemar Stenmark sa under sin glans dagar. "Det är inte lätt att förklara för den som inte begriper!". Det tycker jag sammanfattar det mesta.

Du kan väl dricka lite vin, äta lite promenerande ost och på västerbottenmål tala korthugget som Stenmark och sen fritt översätta det till lämpligt språk. Ta sedan kort på hennes min så kan du ha roligt åt det i all evig tid.

Jag hoppas du och kärleken överlever dessa veckor.

Kram från Jämtland,

Katarina "amospersson"