När jag passerat kvarterets rödteglade 60-talsvillor och senare det stora trädet med en stam likt ett dinosauriepansar, det som man måste klappa barken på när man passerar, hörde jag den först. Sedan med ansiktet vänt mot den smilande mars-solen, med händerna stödda mot räcket och till ljudet av triangelformade isflak som pratade klick-klock i en djupgående strömvirvel, fångar i en nedåtgående spiral. Där hördes den igen.
Little boxes on the hillside,
Little boxes made of ticky-tacky,
Little boxes, little boxes,
Little boxes, all the same.
There's a green one and a pink one
And a blue one and a yellow one
And they're all made out of ticky-tacky
And they all look just the same...
Om inte annat känner ni säkert igen melodin från Tv-serien Weeds, jag fick den till mig för första gången när jag pluggade engelska på Humanisten i Göteborg. Jag minns samtidigt en flyktig flirt med en 8 år yngre och upptagen kille. Jag var 27 och minst lika upptagen! Jag vet inte varför sången följde mig på vårens första värmande promenad efter en krasslig helg, men där ekade den klar och tydlig efter alla dessa år och skapade minnen längs vägen. Hårdlagrade, ljuva och sådana jag helst ville glömma.
Jag passerade uggleliknande formationer av soldyrkande åldringar tryckta mot de varma huskropparna. De log sina stela leenden. Ville synas i sina skrymslen. Jag tittade som vanligt ned i marken eller åt annat håll där de stoltserade på första parkett. Som om de haft världens tur med platsbiljetterna. Vet inte varför jag alltid gör så eller tänker så? Samma sak med gravida och barnvagnsfolk. De ser så fånigt stolta ut där de måste möta mig med blicken. Jag ignorerar, min avundsjuka trogen.
...And there's doctors and there's lawyers
And business executives,
And they're all made out of ticky-tacky
And they all look just the same...
Jag tog mig fram längs drypande vägar där solen borde få betalt för att torka upp och närmade mig finkvarteren i Puttinuttgränd, alltså slutet på Strömvirvelvägen. Där är samtliga hus vitslammade med svanenmärkt miljögegga och storfamiljerna satt klistrade likt strösslade mjukglassar mot de vackert åldrade bänkarna och lapade Steltons klassiska termoskaffe, termosen med det unika snäpplocket, tillsammans med Muscovadosockrade bakverk från egen ugn. Bara dörrarna vittnade om egna färgval. Jag såg hur melodin hörde hemma där...There's a green one and a pink one, And a blue one and a yellow one, And they're all made out of ticky-tacky, And they all look just the same.
Varje gång jag passerar den perfekta husbyn vill jag bo där, och lika snabbt vill jag därifrån. Idag såg husen ut som folie i solen. Som om de klätts med silverpapper runtom. De mörka fönstergluggarna blev så svarta bakom fasadglansen och jag undrade vad som försiggick där. Skogen bak husen stod i ogästvänlig givakt och allt var kuliss. Förbi passerade en mystisk figur med otäcka ögon. Jag tänkte att han påminde om en seriemördare ur en otäck thriller och planerade snabbt min flykt! När han vände och plockade fram sövningsmedlet om si sådär fem steg, skulle jag hastigt sträcka ut benet i en vig ninja-pos och fälla honom till marken i ett snyggt svep...
...And they all play on the golf-course,
And drink their Martini dry,
And they all have pretty children,
And the children go to school...
När fantasin gjort sitt och min presumtive mördare vänt ansiktet i ett leende mot solen tillsammans med resten av ugglorna, kunde jag inte längre stå emot...från sida till sida spred sig en värme och jag log, något skelettliknande men ett leende! Jag ville möta folk med blicken och förstod att våren skulle skynda att packa upp de snövita boxarna längs vägarna. Vi förstod det allihop: ugglor, Stelton-snobbar, hypotetiska mördare och lyckosökare.
I den milda vårsolen hörde jag isflaken mingla i sin strömvirvel och jag nynnade min melodi. Lutad mot det röda teglet, precis som grannen mot sitt, med ansiktet vänt mot solen, kände jag mig som om jag haft världens tur med platsbiljetten.
...And they all get put in boxes,
Little boxes, all the same...
.
Visar inlägg med etikett Huset. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Huset. Visa alla inlägg
söndag 14 mars 2010
söndag 6 september 2009
Veckans utropstecken!
Jag skaffade nya dyra däck på måndagen, torsdag punktering! Jag kände mig så feminint handfallen där jag stod och inte ens visste var biltillverkarna gömt domkraften! Ynkligt var ordet. Visst borde man klara ett däckbyte när man är bilägare! Regnet det bara öste ned, mobilen slutade fungera, mynttelefonen ur funktion och jag stod utan paraply och jacka. Buss hem. Tomt i kylen.
Lördagstjänstgöring på jobbet. Jag brukar se fram emot dessa dagar då jag låtsas att biblioteket är mitt, låntagarna och alla sköna böcker. Just den här lördagen krånglade datasystemet, jag glömde lösenord och kommunens alla invånare skulle lämna, hämta, ändra, reservera, ha böcker ur magasinet, fax, utskrifter och krångel på samma gång. Det var kö och telefonerna ringde! Jag slängde samtidigt ut en odräglig syskonskara som kallade mig kärringjävel och annat vackert. Kaffet var slut.
En ohämmad geting letade sig ner, under och in och stack mig på höger bröst samtidigt som jag höll en stor mursten i båda armar. Dubbelsmärta! Jag struntade i murbygget och letade istället fram hostande katt som antingen har mask, hårboll eller astma. Just den här kissen vet att vägra medicin och 40 minuter senare stod jag fortfarande med hela dosen maskmedel på fingrarna. Krossa, mosa, gömma, blanda...inget! Tomt i tuben.
Taket på vårt olustiga lusthus passade på att ge vika. Kofot, plocka bort fönsterpartier och löst skrot som lätt hamnar i sådana utrymmen. Kurbitstaket får nu vår välsignade tillåtelse.
Jag har därtill börjat tappa mer än vanligt mycket hår, hängt upp gardiner som bröderna bus ganska genast rev ner, sovit uruselt och haft växtvärks-ont i ena benet trots att det aldrig blir längre...mamma skyller på fullmåne!
Jag har använt mitt nya verktyg: "Det är det oförutsägbara som ger oss liv."
.
Lördagstjänstgöring på jobbet. Jag brukar se fram emot dessa dagar då jag låtsas att biblioteket är mitt, låntagarna och alla sköna böcker. Just den här lördagen krånglade datasystemet, jag glömde lösenord och kommunens alla invånare skulle lämna, hämta, ändra, reservera, ha böcker ur magasinet, fax, utskrifter och krångel på samma gång. Det var kö och telefonerna ringde! Jag slängde samtidigt ut en odräglig syskonskara som kallade mig kärringjävel och annat vackert. Kaffet var slut.
En ohämmad geting letade sig ner, under och in och stack mig på höger bröst samtidigt som jag höll en stor mursten i båda armar. Dubbelsmärta! Jag struntade i murbygget och letade istället fram hostande katt som antingen har mask, hårboll eller astma. Just den här kissen vet att vägra medicin och 40 minuter senare stod jag fortfarande med hela dosen maskmedel på fingrarna. Krossa, mosa, gömma, blanda...inget! Tomt i tuben.
Taket på vårt olustiga lusthus passade på att ge vika. Kofot, plocka bort fönsterpartier och löst skrot som lätt hamnar i sådana utrymmen. Kurbitstaket får nu vår välsignade tillåtelse.
Jag har därtill börjat tappa mer än vanligt mycket hår, hängt upp gardiner som bröderna bus ganska genast rev ner, sovit uruselt och haft växtvärks-ont i ena benet trots att det aldrig blir längre...mamma skyller på fullmåne!
Jag har använt mitt nya verktyg: "Det är det oförutsägbara som ger oss liv."
.
måndag 31 augusti 2009
Dagens utropstecken
Nya fönster och balkongdörrar, nu med glas ända ner, i två rum!
Kissarna är tappra trots instängdhet, toa på fel ställe och vansinnigt, öronskärande kattläskiga ljud!
Dexter, som är gängledare och katt som i Katten kröp liten upp i knät med spinn och ett fång blöta pussar för mig att torka!
De hantverkande hantverkarna ska vara med i vårens avsnitt av Bygglov. Jag har alltså träffat småkändisar innan de blivit upptäckta!
Chefen ringde och meddelade att den kommun jag jobbar inom ska spara astronomiska summor 2010. Nämnden har påpekat att tjänster ska diskuteras och organisationens verksamhet, eller prel. avsaknad av, ska konsekvensbeskrivas. Jag är som vanligt sist in men först ut! Och arbetar som vanligt med sparbetingad kultur!
Jag fick löneförhöjning!
Insåg att mina starta-eget-drömmar kan bli av!
En underlig dam ringde från hemligt nummer och sökte min M. Jag blev svartsjuk i onödan för första gången på länge. Det kändes läskigt uppfriskande!
Jag fann mig ett kompetent verktyg att snida min ångest med!
Ringde Carlanderska för att meddela IVF-behandlings-start om 20 dagar!
Torkat bajs från Charlies tass, sedan sviterna av hans dansanta tassföring i rummet!
Det som är kvar av dagen ska handla om dammsugning, byte av värdelös kattlåda som lovade mer än den höll, visa kissarna nya läskiga fönstren, köpa present till finaste nyförlösta vännen med familj, lämna bil på verkstad, ta rätt buss hem, äta chips, läsa bloggar och bok! Vad är klockan?
Kissarna är tappra trots instängdhet, toa på fel ställe och vansinnigt, öronskärande kattläskiga ljud!
Dexter, som är gängledare och katt som i Katten kröp liten upp i knät med spinn och ett fång blöta pussar för mig att torka!
De hantverkande hantverkarna ska vara med i vårens avsnitt av Bygglov. Jag har alltså träffat småkändisar innan de blivit upptäckta!
Chefen ringde och meddelade att den kommun jag jobbar inom ska spara astronomiska summor 2010. Nämnden har påpekat att tjänster ska diskuteras och organisationens verksamhet, eller prel. avsaknad av, ska konsekvensbeskrivas. Jag är som vanligt sist in men först ut! Och arbetar som vanligt med sparbetingad kultur!
Jag fick löneförhöjning!
Insåg att mina starta-eget-drömmar kan bli av!
En underlig dam ringde från hemligt nummer och sökte min M. Jag blev svartsjuk i onödan för första gången på länge. Det kändes läskigt uppfriskande!
Jag fann mig ett kompetent verktyg att snida min ångest med!
Ringde Carlanderska för att meddela IVF-behandlings-start om 20 dagar!
Torkat bajs från Charlies tass, sedan sviterna av hans dansanta tassföring i rummet!
Det som är kvar av dagen ska handla om dammsugning, byte av värdelös kattlåda som lovade mer än den höll, visa kissarna nya läskiga fönstren, köpa present till finaste nyförlösta vännen med familj, lämna bil på verkstad, ta rätt buss hem, äta chips, läsa bloggar och bok! Vad är klockan?
måndag 20 juli 2009
Inte på samma karta
Vi fick besök under gårdagen. En stor barnfamilj som fick överta en tung trädgårdshare, en metallicglänsande skepnad som såg rätt vansinnig ut. Den har nu flyttat till Mölndal för att bilda parad tillsammans med en ilsken ekorre och enorm luffarsko vi tidigare lämnat ifrån oss. Kvar ligger ett litet rådjur på vakt mellan flickornas träd.
Det var ett trevligt besök av en rolig kollega till M, men allteftersom jag visade frun runt i hus och trädgård växte en irritation fram. Jag tror människor som vändstekts i sorg reagerar starkare på vad andra ser som självklarheter i livet. I alla fall jag.
Först kommenterade hon att det var ett väldigt stort hus, underförstått för två. Jag orkade inte förklara att det fanns två tvillingflickor med när vi köpte huset och att planen var att vi skulle bott här tillsammans. Första rummet tyckte hon skulle vara perfekt till barnkammare, på övervåningen att det vore kul att skapa gömställen in mot smygvindarna (för barn), på toaletten att det vore praktiskt med badkar (för barn). I trappan lade hon märke till hur onötta stegen var och att det hos dem märktes att det sprungit barn i trappan, i trädgården att gräsmattan var perfekt för barnlekar och att den skogiga delen kan användas till kojbyggen. Grannens hus kommenterades också med hänsyn till att det är något mindre och därför lagom för en mycket mindre barnfamilj (underförstått två barnlösa).
Jag slogs av hur naturligt det är för många att köpa hus först när familjen växer. Hur självklar en familj är! Jag slogs av hur lika vi hade tänkt om Ruth och Astrid fått leva, och hur omöjligt det är för oss att någonsin planera in ett levande barn i våra rum. Vi som valde duschhörna framför badkar! Och jag slogs av hur orättvist jag irriterades över de underförstådda toner som börjat eka i mitt huvud. De var min egen kreation. För hur skulle hon veta min avundsjuka för den stora barnfamilj som trängdes på några få kvadratmeter utan trädgård men med djurparad?
Våra världar finns inte på samma karta så hur kan vi hitta?
.
Det var ett trevligt besök av en rolig kollega till M, men allteftersom jag visade frun runt i hus och trädgård växte en irritation fram. Jag tror människor som vändstekts i sorg reagerar starkare på vad andra ser som självklarheter i livet. I alla fall jag.
Först kommenterade hon att det var ett väldigt stort hus, underförstått för två. Jag orkade inte förklara att det fanns två tvillingflickor med när vi köpte huset och att planen var att vi skulle bott här tillsammans. Första rummet tyckte hon skulle vara perfekt till barnkammare, på övervåningen att det vore kul att skapa gömställen in mot smygvindarna (för barn), på toaletten att det vore praktiskt med badkar (för barn). I trappan lade hon märke till hur onötta stegen var och att det hos dem märktes att det sprungit barn i trappan, i trädgården att gräsmattan var perfekt för barnlekar och att den skogiga delen kan användas till kojbyggen. Grannens hus kommenterades också med hänsyn till att det är något mindre och därför lagom för en mycket mindre barnfamilj (underförstått två barnlösa).
Jag slogs av hur naturligt det är för många att köpa hus först när familjen växer. Hur självklar en familj är! Jag slogs av hur lika vi hade tänkt om Ruth och Astrid fått leva, och hur omöjligt det är för oss att någonsin planera in ett levande barn i våra rum. Vi som valde duschhörna framför badkar! Och jag slogs av hur orättvist jag irriterades över de underförstådda toner som börjat eka i mitt huvud. De var min egen kreation. För hur skulle hon veta min avundsjuka för den stora barnfamilj som trängdes på några få kvadratmeter utan trädgård men med djurparad?
Våra världar finns inte på samma karta så hur kan vi hitta?
.
söndag 31 maj 2009
Trädsättning
Efter att vi trillat över de krulliga träden intill flickornas kyrkogård, köptes de på inrådan av det mysiga tvillingpar som äger gravblomsterhandeln. Ett tvillingpar som hade passerat och dessutom kommit ihåg Ruth och Astrids plats! De hade till och med stannat vid stenen efter en promenad längs den nyare delen av den vackra gamla kyrkogården! Våra små döda tvillingar mitt emot ett par som fick leva...jag tycker om den inre synen av mötet. Ödmjukhet och stillhet.
Efter sammanträffandet med tvillingar och träd gjorde jag och flickornas mormor såhär:
1. Luckrade upp, rensade och vände på jorden i en befintlig rosenrabatt, väl synlig från många håll. Gräv djupt!
3. Ställde träden i hinkar med vatten 20 minuter.
4. Grävde större gropar än jordklumpen med rötter.
5. Hällde vatten i groparna och lät sjunka undan. Upprepade.
6. Satte ner plantorna så att översta lagret hamnade i jämnhöjd med övriga rabattytan (inte under), men efter att ha strösslat en näve jord, samlad från flickornas grav, i botten på varje hål.
7. Öste jord med extra näring kring jordklumparna, tryckte till men inte för hårt. Kolla att jorden är av rätt typ för trädsorten!
8. Fyllde med vatten och lät sjunka undan igen.
9. Fyllde helt med jord, utan att trycka till för att underlätta vattning. Det översta jordlagret kom också från graven och ska få spridas i vinden och hamna precis där den vill hamna...
10. Lade stenar runt de späda stammarna samt förstärkte desamma med stöd i form av varsin bambupinne mot blåsten.
11. Vattna ofta den första tiden. Många liter vatten vid torka för att nå rötterna.
Planteringen blev ett kärt minne för två mödrar, en mormor, tre döttrar och två barnbarn.
Efter sammanträffandet med tvillingar och träd gjorde jag och flickornas mormor såhär:
1. Luckrade upp, rensade och vände på jorden i en befintlig rosenrabatt, väl synlig från många håll. Gräv djupt!
3. Ställde träden i hinkar med vatten 20 minuter.
4. Grävde större gropar än jordklumpen med rötter.
5. Hällde vatten i groparna och lät sjunka undan. Upprepade.
6. Satte ner plantorna så att översta lagret hamnade i jämnhöjd med övriga rabattytan (inte under), men efter att ha strösslat en näve jord, samlad från flickornas grav, i botten på varje hål.
7. Öste jord med extra näring kring jordklumparna, tryckte till men inte för hårt. Kolla att jorden är av rätt typ för trädsorten!
8. Fyllde med vatten och lät sjunka undan igen.
9. Fyllde helt med jord, utan att trycka till för att underlätta vattning. Det översta jordlagret kom också från graven och ska få spridas i vinden och hamna precis där den vill hamna...
10. Lade stenar runt de späda stammarna samt förstärkte desamma med stöd i form av varsin bambupinne mot blåsten.
11. Vattna ofta den första tiden. Många liter vatten vid torka för att nå rötterna.
Planteringen blev ett kärt minne för två mödrar, en mormor, tre döttrar och två barnbarn.
lördag 30 maj 2009
Corylus Avellana 'Contorta' x 2
Förr i tiden bodde hustomten eller gårdens vättar under det träd som skulle bära släktens lycka och välgång. Det var ofta stora utmärkande lövträd som utsågs till vårdträd. Ibland planterades ett ungt träd för att fira att ett barn blivit till och trädet skulle ha som uppgift att vaka över barnet under dess livstid.
Våra barns livstid har redan passerat och stora utmärkande träd är det som utgör hela vår trolliga skogsträdgård. Några hustomtar har jag ännu inte skymtat under ett enda av dem. Men vi ville ändå fira att våra döttrar blev till och planterade två stammade Trollhasselträd ( eg. Ormhassel men det står Troldhassel på den danska etiketten och det är ett namn som tilltalar mer) intill den stora trygga granen. Flickornas mormor hjälpte till att vända jorden i det som innan var en bråkig och trist rosenrabatt, utan rosor men med meterlånga rötter i sick-sack under spadtagen. Vi spadade och drog oss svettiga en solig eftermiddag, den då Ruth och Astrid återfördes till min trånande livmoder för ett år sedan.
Flickorna fick ett trollträd var som förhoppningsvis ska trivas och bli 2-3 meter höga och breda med snurriga burriga grenar som försvinner in i varandras. I den vita vintern kommer de vridna grenarna att bilda bruna skojiga snurror mot snön. En bonus är att de blommar med gula hängen i februari, tjejernas beräknade födelsemånad. Tillsammans med de hjärtformade bladens guloranga höstfärger blir hängena ett gyllene tårregn till minne av det som borde ha blivit...kunde, skulle ha blivit!
Jag kan se träden från alla de rum som vetter mot trädgården och allra närmast från sovrummets eviga God Natt. Sedan de planterades har ett större lugn sänkt sig över huset och mamma Johbur. Flickorna känns närmare nu och turerna till den avlägsna graven blir mindre kravfyllda. Ett litet rådjur av obestämt material, kvarlämnat av förra ägarna, ligger och vilar snett bakom träden. Jag har ännu inte vågat lägga den trasiga gravstenen där. Dels är jag rädd att det ska verka kusligt och dels vill jag inte att platsen skall bli gravlik. Flickorna har redan en vacker grav. Nej, platsen skall vara busig och livfull. Den skänker redan hopp och mod i mitt sjungande trollmorshjärta.
Flickorna är numera ägare till två afrikanska träd, förvaltare av en regnskog i Costa Rica och lyckobringare genom två Trollhasselträd hemma hos mamma och pappa Saknad. Hoppas de har tid att leka!
Tårar i Februari
Våra barns livstid har redan passerat och stora utmärkande träd är det som utgör hela vår trolliga skogsträdgård. Några hustomtar har jag ännu inte skymtat under ett enda av dem. Men vi ville ändå fira att våra döttrar blev till och planterade två stammade Trollhasselträd ( eg. Ormhassel men det står Troldhassel på den danska etiketten och det är ett namn som tilltalar mer) intill den stora trygga granen. Flickornas mormor hjälpte till att vända jorden i det som innan var en bråkig och trist rosenrabatt, utan rosor men med meterlånga rötter i sick-sack under spadtagen. Vi spadade och drog oss svettiga en solig eftermiddag, den då Ruth och Astrid återfördes till min trånande livmoder för ett år sedan.
Flickorna fick ett trollträd var som förhoppningsvis ska trivas och bli 2-3 meter höga och breda med snurriga burriga grenar som försvinner in i varandras. I den vita vintern kommer de vridna grenarna att bilda bruna skojiga snurror mot snön. En bonus är att de blommar med gula hängen i februari, tjejernas beräknade födelsemånad. Tillsammans med de hjärtformade bladens guloranga höstfärger blir hängena ett gyllene tårregn till minne av det som borde ha blivit...kunde, skulle ha blivit!
Jag kan se träden från alla de rum som vetter mot trädgården och allra närmast från sovrummets eviga God Natt. Sedan de planterades har ett större lugn sänkt sig över huset och mamma Johbur. Flickorna känns närmare nu och turerna till den avlägsna graven blir mindre kravfyllda. Ett litet rådjur av obestämt material, kvarlämnat av förra ägarna, ligger och vilar snett bakom träden. Jag har ännu inte vågat lägga den trasiga gravstenen där. Dels är jag rädd att det ska verka kusligt och dels vill jag inte att platsen skall bli gravlik. Flickorna har redan en vacker grav. Nej, platsen skall vara busig och livfull. Den skänker redan hopp och mod i mitt sjungande trollmorshjärta.
Flickorna är numera ägare till två afrikanska träd, förvaltare av en regnskog i Costa Rica och lyckobringare genom två Trollhasselträd hemma hos mamma och pappa Saknad. Hoppas de har tid att leka!
Tårar i Februari
tisdag 12 maj 2009
Gulligull
"Jag har saknat honom i två dagar, gått på staden som en vanlig, löjlig man..."
Det läser jag på Birros blogg denna morgon.
Jag väcktes i ottan av de oanmälda bergvärmesnubbarna som i stundens hetta borrar ett 170 meter djupt energihål under den jordiga gräsmattan. Maskiner överallt. Med håret på ända, något slags kläder på kroppen, oborstade tänder och utan att fatta ett ord av vad som sades under en lång stund, fick jag äntligen i mig en svart och rykande kopp kaffe. På morgonen är jag Dr Morgontrötts Mr Hyde. Inget jag gör blir särskilt bra, inget jag säger hänger samman och den som väcker mig abrupt gör det på eget bevåg, för jag kan hur man gör ett monster! Jag surar på de högljudda gubbarna därute men gör mitt yttersta för att komma ihåg att deras närvaro skall skänka mer klirr i kassan.
I väntan på att köra till jobbet hinner jag läsa några bloggrader. Det är Birros nyvunna faderslycka som sticker mig i ögonen i takt med att nästa rykande svarta gör sitt yttersta för att väcka andra kroppshalvan. Jag tänker att både han och främst flickvännens bloggar har blivit rena gulligull-vi har fått barn-och är så lyckliga-bloggar, som om tiden innan inte fanns. Från att känna samhörighet med deras modiga kamp för ett levande barn kan jag inte känna något mer än små irriterande stick. Birro skriver fortfarande oändligt bra men idag gör han att jag känner mig "som en vanlig, löjlig kvinna..." En sådan som fortfarande är utan, en sådan som inte vet, på riktigt, riktigt. Hon som står bakom skynket och verkar patetisk, vanlig och löjlig...
Det svarta giftet har gjort sitt och med Mr Hyde under kontroll inser jag att min egen blogg inte skiljer sig mycket från deras gulligull, min är också gulligull, min handlar också om oändlig kärlek till de barn jag fick. Som om inget annat fanns, som om jag innan gick på stan som en vanlig, löjlig kvinna...För fler av landets morgonmonster sticker det säkert i ögonen och det enda jag kan rekommendera är en andra kopp kaffe till tröst. Ganska ofta orkar jag knappt med min egen "gulligull-vi har fått barn-och är så olyckliga-blogg", jag är många fler nyanser än vad den visar och oftast lika patetisk och löjlig som tiden innan. Men vi drar alla vårt gulligull till stacken och tycker att våra strån är de största. Det är bara bristen på dyra medlemsskap som sticker i ögat och lämnar mig utanför de fräckaste klubbarna.
Men nu är bergvärmen på gång och kanske får jag råd att bli medlem snart!
Det läser jag på Birros blogg denna morgon.
Jag väcktes i ottan av de oanmälda bergvärmesnubbarna som i stundens hetta borrar ett 170 meter djupt energihål under den jordiga gräsmattan. Maskiner överallt. Med håret på ända, något slags kläder på kroppen, oborstade tänder och utan att fatta ett ord av vad som sades under en lång stund, fick jag äntligen i mig en svart och rykande kopp kaffe. På morgonen är jag Dr Morgontrötts Mr Hyde. Inget jag gör blir särskilt bra, inget jag säger hänger samman och den som väcker mig abrupt gör det på eget bevåg, för jag kan hur man gör ett monster! Jag surar på de högljudda gubbarna därute men gör mitt yttersta för att komma ihåg att deras närvaro skall skänka mer klirr i kassan.
I väntan på att köra till jobbet hinner jag läsa några bloggrader. Det är Birros nyvunna faderslycka som sticker mig i ögonen i takt med att nästa rykande svarta gör sitt yttersta för att väcka andra kroppshalvan. Jag tänker att både han och främst flickvännens bloggar har blivit rena gulligull-vi har fått barn-och är så lyckliga-bloggar, som om tiden innan inte fanns. Från att känna samhörighet med deras modiga kamp för ett levande barn kan jag inte känna något mer än små irriterande stick. Birro skriver fortfarande oändligt bra men idag gör han att jag känner mig "som en vanlig, löjlig kvinna..." En sådan som fortfarande är utan, en sådan som inte vet, på riktigt, riktigt. Hon som står bakom skynket och verkar patetisk, vanlig och löjlig...
Det svarta giftet har gjort sitt och med Mr Hyde under kontroll inser jag att min egen blogg inte skiljer sig mycket från deras gulligull, min är också gulligull, min handlar också om oändlig kärlek till de barn jag fick. Som om inget annat fanns, som om jag innan gick på stan som en vanlig, löjlig kvinna...För fler av landets morgonmonster sticker det säkert i ögonen och det enda jag kan rekommendera är en andra kopp kaffe till tröst. Ganska ofta orkar jag knappt med min egen "gulligull-vi har fått barn-och är så olyckliga-blogg", jag är många fler nyanser än vad den visar och oftast lika patetisk och löjlig som tiden innan. Men vi drar alla vårt gulligull till stacken och tycker att våra strån är de största. Det är bara bristen på dyra medlemsskap som sticker i ögat och lämnar mig utanför de fräckaste klubbarna.
Men nu är bergvärmen på gång och kanske får jag råd att bli medlem snart!
söndag 19 april 2009
Mellan raderna
När jag skriver tar oftast Smärtan tag i tangentbordet och börjar trycka febrilt på de svarta krångliga knapparna. Men efter ett tag tar jag över och ser då tydligt vad det är som sker. Jag präntar ur mig en sjuk längtan efter två döda flickor, sorgen efter desamma och sorgen efter ett liv som tog en tvärnit. Mellan raderna av allt det röd-svarta håller något annat på, det där viktiga som jag tyvär sällan har någon behållning av att skriva om. Det som kallas vardagsliv! Jag missar därför lite detaljer som kan vara bra att veta. Vad rör sig egentligen framför Johburs blödande hjärta?
Huset renoveras rum för rum. Det går långsamt för två ledsamma själar kan ni tro. Innan vi ens sagt pensel har vi blivit så utmattade att det är dags för paus! Det gäller att uppskatta det vi gjort för sekunden. Vi ägnar oss åt husets trängsta utrymmen först, annars har vi hört att de aldrig blir av, och vi har hittills förvandlat en sunkig klädkammare till något värdigt bröllopsklänningen. En pyttig hall med bara hörn och dörrar har fått nytt skal. En vindstoalett (!) som förut var rosa överallt har nu blivit av med heltäckningsmattan (!!), fått snyggt stengolv och toaletten för långt fram så att vi numera får backa in med rumpan före (!!!). Ytterligare ett WC samt större badrum förvandlade från topp till tå. Två sovrum har fått nytt skimmer och parkett, bergvärmen är på gång, garagedörr likaså, en fransk arborist har kollat trädens vara eller icke vara, löv från flera år har blivit krattade, samtliga grannar hälsade, tapeter i vardagsrum och "stora hallen" dragna och ikväll skapade Johbur en ny entréhall! En sekund efter den andra.
De där antidepp-tabletterna ni kanske minns att jag talade om, de är oätna. Jag tog en endaste, fick panik och tänkte att det måste finnas bättre sätt att må lite bättre. De fick hoppa tillbaks i medicinlådan med tanken att skulle jag som ett mirakel bli gravid igen och av outgrundlig otur mista även detta barn, då kan de nog behövas. Alla hundra av dem genast!
Jag har efter läkar-, sjuksköterske-, och psykologbesök kommit fram till att bli sjukskriven till 50%. Jobba halvtid tills jag har fått åter något slags driv. Går redan på nya halvtidsschemat och väntar på domen från Försäkringskassan...Såhär innan domen känns det ljuvligt! Jag har både tid att sörja och återhämta mig och överraskar mig och M med spridda skurar av skratt i motsats till robotmotorik och medvetslöshet. Mår redan så mycket bättre. Tid är en bra doktor!
Min diabetes är fortsatt ignorerad, likaså magisteruppsatsen. Måste tydligen bestämma mig! Alla mina beslut tog slut efter att flickornas gravsten kom på plats. Allt därefter har mist sin betydelse och allt som bestäms blir bestämt till hälften. Just nu (s)krattar jag mest åt eländet som i jämförelse med annat inte ens kan räknas som elände. Så blir inga uppsatser gjorda, inte heller en bättre hälsa. Ska fråga en god vän om hon vill fortsätta med den hälft som är kvar när hon är färdig med att vara mammaledig från studierna...har inte vågat fråga än...kanske är nr 3 på väg...Sparveln, om du läser det här, vill du bli min bättre med-hälft när du är redo för en super-spännande analys? Du får liksom hälften på köpet! Tror det kan gå, tror det kan gå, tror det kan gå. Det går!
Adoptionsplanerna är fortfarande avstannade. Vi kontaktade våra utredare för en tid sedan och det visar sig att vi inte behöver gå ytterligare en dyr men obligatorisk adoptiv-föräldrakurs om eller när vi fortsätter. Bra! Det vi måste ha är en ny hälsodeklaration och oturligt nog hamnar då min diabetes i manegen. Dåligt! Detta då flertalet länder söker friska föräldrar för sina adoptivbarn. Det är alltså respektive lands synsätt som gäller även om en livstids sjukdom här inte behöver betyda "sjuk" i den bemärkelsen. Man gör sitt yttersta för att förvissa sig om att barnet inte ska komma till skada. Det är bra att det fungerar så för dessa barn har redan ett förflutet fyllt av brister och traumatiska avsked. Men samtidigt menar jag sarkastisk att vem som helst kan dö imorgon!
IVF. IVF. IVF. Denna vindlande väg mot vad? Tre embryon som inte delar sig? Inget embryo? Återföring? Mens innan testdag? Mens efter testdag? Mens efter plus på stickan? Missfall? Sent missfall? Förlorat barn? Barn som vill andas? Levande mirakel? Mirakel som förtsätter leva och inte dör imorgon? Ändå driver galenskapen och längtan och läkningen åt det hållet. Vi tröstar oss med att det värsta redan hänt, att behandlingen skall genomlidas i det tysta och att den ska få börja efter sommaren. Kanske. Vi får börja när vi vill, bara vi betalar si sådär 60.000. Vi hade redan fått datum för äggplock, nu i april, men vi orkade inte. Vill sörja Ruth och Astrid utan brus på linjen en stund till. I sällskap med anti-depptabletterna i lådan ligger nu reproduktions-medikament som lätt tar död på en häst! Hormonspray, hormonsprutor, hormonvagitorier i storpack...allt för att långsamt förvandla mig till ett dreglande hormonster!
.
Huset renoveras rum för rum. Det går långsamt för två ledsamma själar kan ni tro. Innan vi ens sagt pensel har vi blivit så utmattade att det är dags för paus! Det gäller att uppskatta det vi gjort för sekunden. Vi ägnar oss åt husets trängsta utrymmen först, annars har vi hört att de aldrig blir av, och vi har hittills förvandlat en sunkig klädkammare till något värdigt bröllopsklänningen. En pyttig hall med bara hörn och dörrar har fått nytt skal. En vindstoalett (!) som förut var rosa överallt har nu blivit av med heltäckningsmattan (!!), fått snyggt stengolv och toaletten för långt fram så att vi numera får backa in med rumpan före (!!!). Ytterligare ett WC samt större badrum förvandlade från topp till tå. Två sovrum har fått nytt skimmer och parkett, bergvärmen är på gång, garagedörr likaså, en fransk arborist har kollat trädens vara eller icke vara, löv från flera år har blivit krattade, samtliga grannar hälsade, tapeter i vardagsrum och "stora hallen" dragna och ikväll skapade Johbur en ny entréhall! En sekund efter den andra.
De där antidepp-tabletterna ni kanske minns att jag talade om, de är oätna. Jag tog en endaste, fick panik och tänkte att det måste finnas bättre sätt att må lite bättre. De fick hoppa tillbaks i medicinlådan med tanken att skulle jag som ett mirakel bli gravid igen och av outgrundlig otur mista även detta barn, då kan de nog behövas. Alla hundra av dem genast!
Jag har efter läkar-, sjuksköterske-, och psykologbesök kommit fram till att bli sjukskriven till 50%. Jobba halvtid tills jag har fått åter något slags driv. Går redan på nya halvtidsschemat och väntar på domen från Försäkringskassan...Såhär innan domen känns det ljuvligt! Jag har både tid att sörja och återhämta mig och överraskar mig och M med spridda skurar av skratt i motsats till robotmotorik och medvetslöshet. Mår redan så mycket bättre. Tid är en bra doktor!
Min diabetes är fortsatt ignorerad, likaså magisteruppsatsen. Måste tydligen bestämma mig! Alla mina beslut tog slut efter att flickornas gravsten kom på plats. Allt därefter har mist sin betydelse och allt som bestäms blir bestämt till hälften. Just nu (s)krattar jag mest åt eländet som i jämförelse med annat inte ens kan räknas som elände. Så blir inga uppsatser gjorda, inte heller en bättre hälsa. Ska fråga en god vän om hon vill fortsätta med den hälft som är kvar när hon är färdig med att vara mammaledig från studierna...har inte vågat fråga än...kanske är nr 3 på väg...Sparveln, om du läser det här, vill du bli min bättre med-hälft när du är redo för en super-spännande analys? Du får liksom hälften på köpet! Tror det kan gå, tror det kan gå, tror det kan gå. Det går!
Adoptionsplanerna är fortfarande avstannade. Vi kontaktade våra utredare för en tid sedan och det visar sig att vi inte behöver gå ytterligare en dyr men obligatorisk adoptiv-föräldrakurs om eller när vi fortsätter. Bra! Det vi måste ha är en ny hälsodeklaration och oturligt nog hamnar då min diabetes i manegen. Dåligt! Detta då flertalet länder söker friska föräldrar för sina adoptivbarn. Det är alltså respektive lands synsätt som gäller även om en livstids sjukdom här inte behöver betyda "sjuk" i den bemärkelsen. Man gör sitt yttersta för att förvissa sig om att barnet inte ska komma till skada. Det är bra att det fungerar så för dessa barn har redan ett förflutet fyllt av brister och traumatiska avsked. Men samtidigt menar jag sarkastisk att vem som helst kan dö imorgon!
IVF. IVF. IVF. Denna vindlande väg mot vad? Tre embryon som inte delar sig? Inget embryo? Återföring? Mens innan testdag? Mens efter testdag? Mens efter plus på stickan? Missfall? Sent missfall? Förlorat barn? Barn som vill andas? Levande mirakel? Mirakel som förtsätter leva och inte dör imorgon? Ändå driver galenskapen och längtan och läkningen åt det hållet. Vi tröstar oss med att det värsta redan hänt, att behandlingen skall genomlidas i det tysta och att den ska få börja efter sommaren. Kanske. Vi får börja när vi vill, bara vi betalar si sådär 60.000. Vi hade redan fått datum för äggplock, nu i april, men vi orkade inte. Vill sörja Ruth och Astrid utan brus på linjen en stund till. I sällskap med anti-depptabletterna i lådan ligger nu reproduktions-medikament som lätt tar död på en häst! Hormonspray, hormonsprutor, hormonvagitorier i storpack...allt för att långsamt förvandla mig till ett dreglande hormonster!
.
torsdag 16 april 2009
Ögon och öron
Mumlat av nyfrälst i trädgården:
"När björken har fått musöron är det tydligen dags att klippa rosorna. De ska klippas tredje ögat från förgreningsstället...eller var det femte...får ändå kolla musöronen först."
Hojtat av ofrälst på balkongen:
"...Ögon och öron!!! Vad snackar folk om?
Vi har ju inte ens en björk!
(För protokollet så finns X antal björkar med musöron inklämda mellan tallar, granar, ekar, enar och asp. Rosorna är blinda.)
.
"När björken har fått musöron är det tydligen dags att klippa rosorna. De ska klippas tredje ögat från förgreningsstället...eller var det femte...får ändå kolla musöronen först."
Hojtat av ofrälst på balkongen:
"...Ögon och öron!!! Vad snackar folk om?
Vi har ju inte ens en björk!
(För protokollet så finns X antal björkar med musöron inklämda mellan tallar, granar, ekar, enar och asp. Rosorna är blinda.)
.
tisdag 7 april 2009
Smulor av en familj
Att stå vid tröskeln till mitt nya kök och mötas av okänd mark med dofter av passerad närvaro. Pulverkaffet på bänken har jag köpt. Torrmjölk i skåpet. Inget där verkar passa ihop, är inte riktigt mitt. En doft, en färg ett träslag, alla har de tillhört någon annan, flera andra. Familjer i strävan att nå harmoni med begränsad budget. Det har funkat för ett tag men nu gör tiden det tiden alltid gör, lossar, repar, tar sönder och över. Jag har inte fått välja att inget passar ihop och det stör min eviga morgontrötthet. Vill sälla mig till tiden och rasera. Sätta foten i sandslottet! Men köket är för nytt och de som gjort valen har inte hunnit långt nog, hasar i stegen, vill men kan inte stanna.
Jag stiger över tröskeln som gömmer familjesmulor i springorna. Jag kan känna deras närvaro under mina tofflor, min pansar. Familjer är min oönskade fiende, i synnerhet min egen, den drömda aldrig bortglömda. Precis som tiden blir jag nyfiken och kikar under ytan. Pillar undan den översta spy-grön-gul-gråa våden och möts av blommor på en kvist. En bräcklig sådan med röda hemliga knoppar längs sidorna. Var de lyckliga de som levde här? Tiden håller upp fliken och jag träder in i stillhet och värme. Känner vördnad och längtan, blir ett med blomman och doften av ros. Jag kan känna den! Jag brister snart, men inte i blom. Släpper all iver och står blickstilla, en fot över tröskeln. Tofflorna på. Andas.
Dagen är ny och allt är sömndrucket. Träden utanför rör sig med en suck och sträcker ut. Skakar fram fåglar ur ärmarna. De hamnar förvånat på pinnarna längst ut och burrar fjädrarna tätare omkring sig. Tittar, vänder och vickar. Ivrigt hungriga. De små uppenbarelserna blir till praktfulla rörliga insynsskydd för mitt fönster. Än är det tyst, andäktigt. Så stilla att jag förnimmer en kylig droppe som letar sig nedåt längs kylskåpets eviga ansträngning. Hör den landa.
Solen letar färg och spränger på ett ögonblick fåglarna i sång. Grön-gula körer där sångarna ständigt byter plats för att undgå fjolårets skuggande höstlöv, de få som ännu vägrar släppa sin gren. Jag känner med löven, vill greppa den hösten och stanna där. Men de lyriska körsångarna säger med irriterad ton att jag måste fortsätta någonstans. Vrider och väcker mitt avstannade liv. Jag griper en mugg och häller pulver däri. Min mugg. Mitt kaffe. Mitt främmande kök. Jag undrar om de blev lyckliga här? Jag undrar om vi, och vart? Inget passar längre ihop.
.
Jag stiger över tröskeln som gömmer familjesmulor i springorna. Jag kan känna deras närvaro under mina tofflor, min pansar. Familjer är min oönskade fiende, i synnerhet min egen, den drömda aldrig bortglömda. Precis som tiden blir jag nyfiken och kikar under ytan. Pillar undan den översta spy-grön-gul-gråa våden och möts av blommor på en kvist. En bräcklig sådan med röda hemliga knoppar längs sidorna. Var de lyckliga de som levde här? Tiden håller upp fliken och jag träder in i stillhet och värme. Känner vördnad och längtan, blir ett med blomman och doften av ros. Jag kan känna den! Jag brister snart, men inte i blom. Släpper all iver och står blickstilla, en fot över tröskeln. Tofflorna på. Andas.
Dagen är ny och allt är sömndrucket. Träden utanför rör sig med en suck och sträcker ut. Skakar fram fåglar ur ärmarna. De hamnar förvånat på pinnarna längst ut och burrar fjädrarna tätare omkring sig. Tittar, vänder och vickar. Ivrigt hungriga. De små uppenbarelserna blir till praktfulla rörliga insynsskydd för mitt fönster. Än är det tyst, andäktigt. Så stilla att jag förnimmer en kylig droppe som letar sig nedåt längs kylskåpets eviga ansträngning. Hör den landa.
Solen letar färg och spränger på ett ögonblick fåglarna i sång. Grön-gula körer där sångarna ständigt byter plats för att undgå fjolårets skuggande höstlöv, de få som ännu vägrar släppa sin gren. Jag känner med löven, vill greppa den hösten och stanna där. Men de lyriska körsångarna säger med irriterad ton att jag måste fortsätta någonstans. Vrider och väcker mitt avstannade liv. Jag griper en mugg och häller pulver däri. Min mugg. Mitt kaffe. Mitt främmande kök. Jag undrar om de blev lyckliga här? Jag undrar om vi, och vart? Inget passar längre ihop.
.
söndag 29 mars 2009
I väntan på att färgen torkar
Måla väggar är döda-barn-terapi god som någon. Inte ens den mest innovativa KBT:n kan råda bot på död, eller sorgen efter, men kanske råda bot på det förlamande tillstånd som följer döden och sorgen i spåren. Måla fungerar så för mig. Frigörande. Jag tänker väldigt bra och mycket när jag har flow. Alltså när jag får saker gjorda utan att tänka nämnvärt på den syssla som håller mig upptagen, utan ägnar mig åt att tänka mina tankar. Fri från skräp! Det blir jag när jag målar, städar, krattar, springer, syr, packar paket, promenerar fort, går på loppis och kalas. En här-och-nu känsla utan motstycke. Helgen har bestått av det ena här efter det andra nu.
Ett sjaskigt litet WC har förvandlats från mintgrönt (på modet nu) till varmt vitt och fogarna (som även de var mintgröna och på modet nu) har blivit skrapade och omfogade. Det sistnämnda, aldrig mer! Svett, pulverdamm, kladd, svid, tårar, muskelvärk och jävla skit! Innan söndag blir måndag ska jag silikona i skarven mellan vägg och golv så att Sören rörmokare får en trevlig arbetsmiljö när han placerar holk och handfat. Jag bombarderar våra underbara hantverkare med amatörfrågor så fort jag får en chans och ser ivrigt fram emot morgondagens frågestund. Jag har tre utbildningar, med tre olika inriktningar i ryggen och skulle en fjärde bli aktuell är det målare jag blir. Lokförare som nummer två.
Ett vackert paket blev till i väntan på lördagens 35-års-kalas, packat med hjälp av en antik pappersduk som kostade 2,75 på den tiden! Jag har tidigare packat med tårtpapper, vaxdukar, potatistryckta tyger, stora växtblad, garn, spanska dagstidningar, målningar, tapetrester, färgad bubbelplast...det går att packa av det mesta, och däri ligger det roliga. Just det här passade mina neonfärgade naglar och jag lämnade med viss motvilja ifrån mig grannlåten.
Väggen med flow väntar på att avsluta en fin helg till tonerna av Stevie Wonder's Sir Duke. Många nya tankar innan drömmen tar vid.
"Fugeoverfladerne skal vaere rene, törre og fri for stöv"
.
Ett sjaskigt litet WC har förvandlats från mintgrönt (på modet nu) till varmt vitt och fogarna (som även de var mintgröna och på modet nu) har blivit skrapade och omfogade. Det sistnämnda, aldrig mer! Svett, pulverdamm, kladd, svid, tårar, muskelvärk och jävla skit! Innan söndag blir måndag ska jag silikona i skarven mellan vägg och golv så att Sören rörmokare får en trevlig arbetsmiljö när han placerar holk och handfat. Jag bombarderar våra underbara hantverkare med amatörfrågor så fort jag får en chans och ser ivrigt fram emot morgondagens frågestund. Jag har tre utbildningar, med tre olika inriktningar i ryggen och skulle en fjärde bli aktuell är det målare jag blir. Lokförare som nummer två.
Ett vackert paket blev till i väntan på lördagens 35-års-kalas, packat med hjälp av en antik pappersduk som kostade 2,75 på den tiden! Jag har tidigare packat med tårtpapper, vaxdukar, potatistryckta tyger, stora växtblad, garn, spanska dagstidningar, målningar, tapetrester, färgad bubbelplast...det går att packa av det mesta, och däri ligger det roliga. Just det här passade mina neonfärgade naglar och jag lämnade med viss motvilja ifrån mig grannlåten.
Väggen med flow väntar på att avsluta en fin helg till tonerna av Stevie Wonder's Sir Duke. Många nya tankar innan drömmen tar vid.
"Fugeoverfladerne skal vaere rene, törre og fri for stöv"
.
söndag 8 mars 2009
Några fästliga kvartar
Som noviser i renoveringssammanhang märker vi, allt eftersom helgerna passerar i upptempo, att huset aldrig kommer bli klart! Men vi gör vårt allra bästa de kvartar vi inte sitter eller ligger utmattade under mjuka filtar. List för list, våd för våd. Under tiden lär vi oss ett nytt vokabulär i genren fästelement; gängskärande blindnit, fransk sexkantshövdad träskruv, delgängad passkruv etc. Visste ni att vikbulten är en av de få bultar som både kallas och är en bult!
måndag 26 januari 2009
Dubbelkoll i mörkret
Ensam hemma i ett hus jag inte känner. Hemma! Ensam! Det är lite mörkare än jag är van vid, lite tystare. Det är kallt! Elementen fungerar inte som vi är vana vid och M vill spara på oljan som är dyr. Jag fryser och höjer tempen i smyg. Jag tänder, M släcker, jag fryser, M svettas, jag är morgontrött, M morgonpigg. Vi är vi och nu ska vi bli ett med den nya boningen på 150 kvm och hoppas att byggnaden står på bådas sida.
Kakelsättaren mötte upp i vårt ännu obrukbara badrum och det verkar som vi får tvaga oss när- och därhelst vi finner vatten! Vi väntar uthärdligt för det ser lovande ut. Har torrduschat i smyg på det golvvärmevarma golvet, tittat och dragit mina fingrar över de glatta kakelytorna som växer fram över väggarna. Den kroniska tröttheten har gjort våra kroppar ont, men vi ler ibland och skrattar högt likaså. I ett eget hus ska man ha roligt! Det borde bara kännas mer fantastiskt...bus i trappan! Buset uteblir och vi tar ner det sprudlande skrattet på jorden. Vet inte vad jag förväntade mig? Det irriterar mig att jag blivit så fadd, gnistlös och tråkigt jordnära. Allt kan hända och därför kan jag inte tillåta min naiva sida det utrymme den är värd. Saknar min barnsliga hängivenhet och den lyriska glädje jag haft förmågan att känna. Ge tillbaka genast!
Några skojiga egenheter med huset har upptäckts:
-I fredags skulle det städas på övervåningen där vi tänker sova tills byggarna och deras damm slutat lägga sig i. Jag stack i kontakten och allt svartnade! Moderna apparater slår ut säkringarna och vi måste "säkra upp" för att slippa dammsuga med ficklampa.
-Den 60 år gamla värmepannan låter som ett storkok i ett storkök, och vi blir lika rädda varje gång. I tanken går pannan varm och exploderar! Vi väntar ihärdigt på ok från kommunen för jordvärme.
-Efter att ha hämtat all kyl- och frysmat ser vi att kyl och frys slutat fungera! Trötta och hungriga ställde vi maten i en kartong som vi lämnade på den plusgradiga balkongen. Efter ett desperat samtal med förra ägarna tillsammans med konstaterandet att de är skyldiga att se till att maskinerna fungerar, hoppade vi i säng. När vi vaknade tog vi oss för att dubbelkolla alla säkringar. Vi litade dock inte på att det stod rätt till, åkte och köpte upp varenda säkring i närmaste affär, bytte rubbet och såg till vår glädje att kylen gick igång! Kall mat är bra mat!
Ikväll har jag jagat upp mig. M sover på hotell för att orka ta emot städfirman i lägenheten tidigt på morgonen. Jag är mörkrädd, och har alltid varit. Inte så mycket för mörkret som för vad som kan gömma sig däri! Byggplast täcker öppningen till vissa rum och jag inser att jag darrat till ett par skräckfilmer för mycket! Tänker mig händer som sträcker sig efter mig genom plasten, kladdiga blodstänk och saftiga knivar som hugger på måfå. Skadad! Jag är rädd och måste sluta vara det för att kunna sova. Imorgon ska plasten bort!
.
Kakelsättaren mötte upp i vårt ännu obrukbara badrum och det verkar som vi får tvaga oss när- och därhelst vi finner vatten! Vi väntar uthärdligt för det ser lovande ut. Har torrduschat i smyg på det golvvärmevarma golvet, tittat och dragit mina fingrar över de glatta kakelytorna som växer fram över väggarna. Den kroniska tröttheten har gjort våra kroppar ont, men vi ler ibland och skrattar högt likaså. I ett eget hus ska man ha roligt! Det borde bara kännas mer fantastiskt...bus i trappan! Buset uteblir och vi tar ner det sprudlande skrattet på jorden. Vet inte vad jag förväntade mig? Det irriterar mig att jag blivit så fadd, gnistlös och tråkigt jordnära. Allt kan hända och därför kan jag inte tillåta min naiva sida det utrymme den är värd. Saknar min barnsliga hängivenhet och den lyriska glädje jag haft förmågan att känna. Ge tillbaka genast!
Några skojiga egenheter med huset har upptäckts:
-I fredags skulle det städas på övervåningen där vi tänker sova tills byggarna och deras damm slutat lägga sig i. Jag stack i kontakten och allt svartnade! Moderna apparater slår ut säkringarna och vi måste "säkra upp" för att slippa dammsuga med ficklampa.
-Den 60 år gamla värmepannan låter som ett storkok i ett storkök, och vi blir lika rädda varje gång. I tanken går pannan varm och exploderar! Vi väntar ihärdigt på ok från kommunen för jordvärme.
-Efter att ha hämtat all kyl- och frysmat ser vi att kyl och frys slutat fungera! Trötta och hungriga ställde vi maten i en kartong som vi lämnade på den plusgradiga balkongen. Efter ett desperat samtal med förra ägarna tillsammans med konstaterandet att de är skyldiga att se till att maskinerna fungerar, hoppade vi i säng. När vi vaknade tog vi oss för att dubbelkolla alla säkringar. Vi litade dock inte på att det stod rätt till, åkte och köpte upp varenda säkring i närmaste affär, bytte rubbet och såg till vår glädje att kylen gick igång! Kall mat är bra mat!
Ikväll har jag jagat upp mig. M sover på hotell för att orka ta emot städfirman i lägenheten tidigt på morgonen. Jag är mörkrädd, och har alltid varit. Inte så mycket för mörkret som för vad som kan gömma sig däri! Byggplast täcker öppningen till vissa rum och jag inser att jag darrat till ett par skräckfilmer för mycket! Tänker mig händer som sträcker sig efter mig genom plasten, kladdiga blodstänk och saftiga knivar som hugger på måfå. Skadad! Jag är rädd och måste sluta vara det för att kunna sova. Imorgon ska plasten bort!
.
Det bästa i livet
Som om någon dragit en grå-beige nylonstrumpa över husets alla ytor, ett längtanslager av krossade drömmar och gammalt murbruk som glömde att fästa. Där i dammet hasar jag i skitiga skor och saknar min man och mina barn. Bara jag. Mina barn dog och Kärleken tog in på hotell. Mulen massiv saknad en dag lika grå som havregrynsgröt. Smog över Picadilly Circus.
En flytt är mycket att likna vid en cirkus. Den bjuder både skratt och gråt och ett antal knepiga positioner med akrobatiska inslag för att få alla pinaler på plats. Det är med tillförsikt de nya ytorna bebos och med ett uns vemod de gamla skalas nakna, lager för lager. Jag undrar alltid om det är rimligt att två personer har såhär mycket saker. Får panik och vill ursäkta mitt hamstrande. Har lurat mig att rensa och lämna bort när jag i verkligheten rensat, lämnat och återköpt ännu mer av de saker som andra i sin tur lämnat. Hämtar bara tillbaka andras roliga skit!
Vi anlitade flyttgubbar denna gång. Tre "goa gubbar" som skämtade om saker jag aldrig drömt om kunde vara roliga. "Ska pianot högst upp? Hö, hö, hö..." Ett muntert litet gäng som försäkrade oss om att vi inte hade mycket saker. De lyckades ändå inte stilla min oro då jag har svårt att lita på kroniskt skämtande gubbar som för länge sedan växt ur det charmiga med att titta under lugg. Önskade bara att dagen skulle ta slut, vilket den också gjorde. Med mig och Kärleken i ett fast grepp. Saknade det radband av goda vänner som hjälpt oss vid våra tidigare flyttar, den glättiga stämning som brukade infinna sig, snack om inflyttningsfest och middagar. Fester och middagar som inte alltid blev av i vår desperata jakt efter barn och den utmattning det innebar. Två döda flickebarn senare undrar jag om vi någonsin mer kan få en fest eller middag att bli rolig? Rolig på riktigt!
Vi har flyttat nu, till det hus vi drömt om. Ett alldeles vanligt hus i ett vanligt kvarter i en vanlig stad med vanliga människor där vanliga händelser utspelar sig en vanligt grå-mulen dag i januari. Precis som vi ville. Bara våra drömmar är ovanliga. Den första natten, efter att vi vant oss vid den smärtsamt svarta men vackra tystnaden runt huset, drömde jag om våra flickor för allra första gången! En levande skön dröm som skänkte en känsla av förälskelse. Flickorna såg ut som på kvällen efter förlossning då vi såg dem för första gången ute i världen. Hela, perfekta, vackra. Vi snackade lite om ditt och datt och jag sa till dem att jag älskade dem och önskade livet annorlunda...Minnet sviker och jag vill att drömmen återuppstår i sin helhet igen. Men det bästa i livet händer bara en gång, så även med de vackraste av drömmar. M drömde att vi var spontant gravida och hade fullt upp med att ljuga ihop för anhöriga att vi VISST hade gjort IVF. Allt för att stilla allas konfunderade miner. Men det bästa i livet händer kanske bara en gång?
Vi har flyttat och jag kunde vara gladare, för det bästa i livet har redan hänt.
En flytt är mycket att likna vid en cirkus. Den bjuder både skratt och gråt och ett antal knepiga positioner med akrobatiska inslag för att få alla pinaler på plats. Det är med tillförsikt de nya ytorna bebos och med ett uns vemod de gamla skalas nakna, lager för lager. Jag undrar alltid om det är rimligt att två personer har såhär mycket saker. Får panik och vill ursäkta mitt hamstrande. Har lurat mig att rensa och lämna bort när jag i verkligheten rensat, lämnat och återköpt ännu mer av de saker som andra i sin tur lämnat. Hämtar bara tillbaka andras roliga skit!
Vi anlitade flyttgubbar denna gång. Tre "goa gubbar" som skämtade om saker jag aldrig drömt om kunde vara roliga. "Ska pianot högst upp? Hö, hö, hö..." Ett muntert litet gäng som försäkrade oss om att vi inte hade mycket saker. De lyckades ändå inte stilla min oro då jag har svårt att lita på kroniskt skämtande gubbar som för länge sedan växt ur det charmiga med att titta under lugg. Önskade bara att dagen skulle ta slut, vilket den också gjorde. Med mig och Kärleken i ett fast grepp. Saknade det radband av goda vänner som hjälpt oss vid våra tidigare flyttar, den glättiga stämning som brukade infinna sig, snack om inflyttningsfest och middagar. Fester och middagar som inte alltid blev av i vår desperata jakt efter barn och den utmattning det innebar. Två döda flickebarn senare undrar jag om vi någonsin mer kan få en fest eller middag att bli rolig? Rolig på riktigt!
Vi har flyttat nu, till det hus vi drömt om. Ett alldeles vanligt hus i ett vanligt kvarter i en vanlig stad med vanliga människor där vanliga händelser utspelar sig en vanligt grå-mulen dag i januari. Precis som vi ville. Bara våra drömmar är ovanliga. Den första natten, efter att vi vant oss vid den smärtsamt svarta men vackra tystnaden runt huset, drömde jag om våra flickor för allra första gången! En levande skön dröm som skänkte en känsla av förälskelse. Flickorna såg ut som på kvällen efter förlossning då vi såg dem för första gången ute i världen. Hela, perfekta, vackra. Vi snackade lite om ditt och datt och jag sa till dem att jag älskade dem och önskade livet annorlunda...Minnet sviker och jag vill att drömmen återuppstår i sin helhet igen. Men det bästa i livet händer bara en gång, så även med de vackraste av drömmar. M drömde att vi var spontant gravida och hade fullt upp med att ljuga ihop för anhöriga att vi VISST hade gjort IVF. Allt för att stilla allas konfunderade miner. Men det bästa i livet händer kanske bara en gång?
Vi har flyttat och jag kunde vara gladare, för det bästa i livet har redan hänt.
torsdag 22 januari 2009
Ni kan kalla mig Läckberg
Sitter inklämd bland kartonger och stora gråa råttor av damm försöker nafsa mig i byxlinningen. Jag är trött, så trött! Har sällan varit tröttare. Men jag kisar med mina blå för att lyckas med ett inlägg till innan det är dags för sängen och därefter ett tidigt flyttlass. Tre starka karlar kan vi räkna med imorgon och en lastbil som rymmer 4 rum och kök på 94 kvm. Innehållet i dessa 4 rum tar aldrig slut och jag är så sliten att jag för länge sedan slutat bry mig. Jag skulle till och med känna lättnad om vi blev rånade på vägen! Jag stänger liksom av när stressnivån nått mig upp till hakan, allt för att undvika en sönderkokt hjärna. Den behövs imorgon.
Sitter i köket som totalrenoverades för 2 år sedan till följd av en läcka. Störtflod är mer korrekt! Tom nostalgi. Jag satt och väntade på M för att gå till kiosken och stirrade lite förstrött på diskmaskinen som snart diskat klart. Woooosch, och syndafloden var ett konstaterande! Jag stirrade ett tag till av ren förskräckelse och snart satte försvarsmekaniken på automatläget. Lugn som en filbunke sa jag till M att det sprutar vatten. Jag satt alldeles stilla och följde fascinerad vattnets väg genom stommar och lådor. Vattnet dracks snabbt upp av parketten och på ytan syntes inte ett spår men gick vi på golvet kunde jag ana hur det skulle kännas att timra stockar på älven. Det rörde sig under fötterna!
Vattnet avtog men bytet av golv var ett faktum. Ett "Faktum" fanns det även på IKEA och köket blev väldigt fint. Så pass fint att nya ägarna tänker renovera rubbet! Det verkar så vansinnigt onödigt, men låt gå köket är deras. Sommaren därefter sprang toaletten läck och en hel del avloppsvatten rann efter grannens väggar innan brandkåren sågade loss dörren och fick stopp på eländet. Vi var på semester...
Vad mitt oanade lugn gör för nytta i katastroflägen är jag inte riktigt säker på, men läckor stoppar det inte!
.
Sitter i köket som totalrenoverades för 2 år sedan till följd av en läcka. Störtflod är mer korrekt! Tom nostalgi. Jag satt och väntade på M för att gå till kiosken och stirrade lite förstrött på diskmaskinen som snart diskat klart. Woooosch, och syndafloden var ett konstaterande! Jag stirrade ett tag till av ren förskräckelse och snart satte försvarsmekaniken på automatläget. Lugn som en filbunke sa jag till M att det sprutar vatten. Jag satt alldeles stilla och följde fascinerad vattnets väg genom stommar och lådor. Vattnet dracks snabbt upp av parketten och på ytan syntes inte ett spår men gick vi på golvet kunde jag ana hur det skulle kännas att timra stockar på älven. Det rörde sig under fötterna!
Vattnet avtog men bytet av golv var ett faktum. Ett "Faktum" fanns det även på IKEA och köket blev väldigt fint. Så pass fint att nya ägarna tänker renovera rubbet! Det verkar så vansinnigt onödigt, men låt gå köket är deras. Sommaren därefter sprang toaletten läck och en hel del avloppsvatten rann efter grannens väggar innan brandkåren sågade loss dörren och fick stopp på eländet. Vi var på semester...
Vad mitt oanade lugn gör för nytta i katastroflägen är jag inte riktigt säker på, men läckor stoppar det inte!
.
onsdag 14 januari 2009
Gå till huset med balkong
Man ser det inte från stora vägen, vårt hus. Det ligger inbäddat i grönska och slingriga vägar kantar fasaden uppe på kullen. Vi letade i flera år efter ett sådant, men antingen var Kärleken missnöjd eller jag. Eller så såg vi båda gröna mögelkällare och helöppna planlösningar. Sådana man blåser omkull i! Vi var till och med i samma område dit vi nu flyttar, samma kvarter, på visning för ett par år sedan. Någonstans känns det hemma trots vår obefintliga koppling till staden, och varför gå i motsatt riktning från ett till känslan vinnande koncept?
Den olycksbådande 11 september var visningen, ett datum som hade passerat sitt bäst före datum på många sätt. Räntorna var skyhöga och lågkonjunkturen flåsade i nacken. Bara galna tvillinggravida budar då! Vi såg en chans i allt det mörka att äntligen få vårt drömboende och såg därför till att vinna. Våra barn var på väg att flytta ut, 13 dagar senare. Vi hann aldrig måla in våra flickor där och idag är jag lite glad för att huset bara andas mig och Kärleken. Det är vårt att forma och skapa nya drömmar i, sådana som inte svartnar för våra ögon. Jag anar mig till äventyr och galna upptåg, men framförallt lugn. En liten oas mitt i villakvarteret, som det stod i beskrivningen.
Renoveringar pågår för fullt, och det gamla otäta badrummet håller på att förvandlas till en svan i detta nu. Förhoppningen är att det blir klart till den 23:e när vi flyttar in, trots sena leveranser, trasiga leveranser och ångrade leveranser. Därefter skall 80-talets flärdfulla struktur ångas ned från väggarna och målas i miljövänlig färg. Var inne på äldre tiders linoljefärg tills jag insåg att det behövdes både svinborstpenslar, många tunna lager och en budget bara Knösus Sork förunnad! Bergvärmen är också på gång och under tiden lever vi som de hemlösa, i och bland kartonger...
Det slog mig i helgen när vi "åkte hem" och flanerade i den 1400 kvm stora trädgården, att den vackra granen med mustaschprydda grenar är vår! Och lusthuset, och rosenrabatter och alla andra vackra träd! Jag ser fram emot våren och vad som döljer sig i gömmorna, ser fram emot att rensa takrännor och riva vedskjul. Kanske skaffar vi de katter vi drömt om, eller hönorna Gittan, Odny, Britta och Pia. Plockar ägg, återför embryon, ser livet frodas i några celler och väntar syskon till våra förstfödda...
Kanske.
Den olycksbådande 11 september var visningen, ett datum som hade passerat sitt bäst före datum på många sätt. Räntorna var skyhöga och lågkonjunkturen flåsade i nacken. Bara galna tvillinggravida budar då! Vi såg en chans i allt det mörka att äntligen få vårt drömboende och såg därför till att vinna. Våra barn var på väg att flytta ut, 13 dagar senare. Vi hann aldrig måla in våra flickor där och idag är jag lite glad för att huset bara andas mig och Kärleken. Det är vårt att forma och skapa nya drömmar i, sådana som inte svartnar för våra ögon. Jag anar mig till äventyr och galna upptåg, men framförallt lugn. En liten oas mitt i villakvarteret, som det stod i beskrivningen.
Renoveringar pågår för fullt, och det gamla otäta badrummet håller på att förvandlas till en svan i detta nu. Förhoppningen är att det blir klart till den 23:e när vi flyttar in, trots sena leveranser, trasiga leveranser och ångrade leveranser. Därefter skall 80-talets flärdfulla struktur ångas ned från väggarna och målas i miljövänlig färg. Var inne på äldre tiders linoljefärg tills jag insåg att det behövdes både svinborstpenslar, många tunna lager och en budget bara Knösus Sork förunnad! Bergvärmen är också på gång och under tiden lever vi som de hemlösa, i och bland kartonger...
Det slog mig i helgen när vi "åkte hem" och flanerade i den 1400 kvm stora trädgården, att den vackra granen med mustaschprydda grenar är vår! Och lusthuset, och rosenrabatter och alla andra vackra träd! Jag ser fram emot våren och vad som döljer sig i gömmorna, ser fram emot att rensa takrännor och riva vedskjul. Kanske skaffar vi de katter vi drömt om, eller hönorna Gittan, Odny, Britta och Pia. Plockar ägg, återför embryon, ser livet frodas i några celler och väntar syskon till våra förstfödda...
Kanske.
"...gå till huset med balkong
där järnvägsbommen ringer
under den varma, svarta plåten
har jag lämnat några drömmar
en dag lämnade jag allt
man kunde låta tiden vara
det känns som andra sidan jorden
vi kanske hade alla svaren
jag har kämpat med en dröm
jag ville inga brustna hjärtan
inga slitningar i blodet
jag ville hitta Söndermarken
om jag kommer dit igen
har du en plats där jag kan vila
ett rum där jag kan känna att jag är någonstans ifrån
ett fönster vi kan sitta vid och blicka ut mot ån..."
(Lars Winnerbäck: En tätort på en slätt)
.
Trångt liv
Pilar åt fel håll döljer vägen för världen. Men vi söker oss mot vattnet och drar söderöver, där tallarna möter månen med mustaschprydda gipor. En kulle med ett hus, en boning som ska leda till något nytt. Som när ett liv blir två, blir tre. Jag hoppas drömmen kan bli verklig där under månen.
Det är ett stort liv. Det är stort för det känns trångt. Trångt av något som vill fram, ut, hit, till oss. Vi vet inte vad. Men det är stort och jag häpnar över den maktlösa hoppfullhet som slingrar kring knutarna, upp mot himlarna där ni leker ifred. Fridfulla fräkniga stigar i oceaner av slättlandskap på vingar. Ni flyger allt längre bort. Bort men vänder tillbaka till oss. Hem till hemma i en ny storslagen form. Jag lämnar öppna dubbeldörrar obevakade, där ni kan krypa in obemärkta och hemliga för världen. Ni låter oss veta.
.
Det är ett stort liv. Det är stort för det känns trångt. Trångt av något som vill fram, ut, hit, till oss. Vi vet inte vad. Men det är stort och jag häpnar över den maktlösa hoppfullhet som slingrar kring knutarna, upp mot himlarna där ni leker ifred. Fridfulla fräkniga stigar i oceaner av slättlandskap på vingar. Ni flyger allt längre bort. Bort men vänder tillbaka till oss. Hem till hemma i en ny storslagen form. Jag lämnar öppna dubbeldörrar obevakade, där ni kan krypa in obemärkta och hemliga för världen. Ni låter oss veta.
.
söndag 30 november 2008
Dopad kaffefaster
"Dalslänningar äro trögtänkta och fåordiga, men utrustade med starka armar, ben och rygg, och lämpa sig därför väl till att lyfta tunga saker såsom exempelvis stenar och slaktdjur."
(Arnold Linell, folklivsforskare, 1883-1897)
(Arnold Linell, folklivsforskare, 1883-1897)
Så sade experterna då. Jag skulle vilja lägga till lyft av kylskåp och frysar! Så att forskningen följer sin tid. Vi har varit i den nya lilla staden idag, där huset vi köpt är förankrat. Bror och bästa vän med familjer har redan hittat dit, så vi är i gott sällskap. Då vi är sist ut med renoveringen har vi tur (!) som kan få tips om hantverkare, trädkapare och väggrivare med bra betyg. Vi hakar på.
Varje gång vi besöker vårt blivande hus (nycklar fås 2:e januari) förfäras vi över allt som måste tätas och fästas, öppnas och kaklas. Det såg så färdigt ut på visningen...nu mest förfärligt. Men det blir bra! Och att gå loss med tapetångare och slägga blir nästa form av terapi för arga oss. Om inte huset redan exploderat tills dess, som maken med dystopiska framtidsvisioner tror. Den som lever får väl se, svarar en likgiltig jag.
Ett kalas föranledde oss besöket till lilla staden. Inte vilket kalas som helst utan brors lilla ettårings allra första! Mitt fina brorsbarn som på småtimmarna (sen em) glömmer att hon kan stå, alldeles själv och utan stöd! De krumma små benen har jag nafsat på bäst jag kommit åt. Efter sötchock med blåbärstårta och världens godaste bullar kom jag igång, på oförsiktiga diabetikers vis, och lekte kafferep med 2-åriga brorssonen. Han blev förbryllad då jag roffade åt mig för många minikoppar och smackade högre än tusen kaffemostrar på junta! Han packade bestämt det lilla etuiet med lock och såg på mig med snäv blick. Jag måste sluta med drogerna, för familjens bästa! Gräddtårta för en diabetiker är som vinaren för en alkis.
Sedan bar vi kylskåp, trögtänkta men starka!
.
Varje gång vi besöker vårt blivande hus (nycklar fås 2:e januari) förfäras vi över allt som måste tätas och fästas, öppnas och kaklas. Det såg så färdigt ut på visningen...nu mest förfärligt. Men det blir bra! Och att gå loss med tapetångare och slägga blir nästa form av terapi för arga oss. Om inte huset redan exploderat tills dess, som maken med dystopiska framtidsvisioner tror. Den som lever får väl se, svarar en likgiltig jag.
Ett kalas föranledde oss besöket till lilla staden. Inte vilket kalas som helst utan brors lilla ettårings allra första! Mitt fina brorsbarn som på småtimmarna (sen em) glömmer att hon kan stå, alldeles själv och utan stöd! De krumma små benen har jag nafsat på bäst jag kommit åt. Efter sötchock med blåbärstårta och världens godaste bullar kom jag igång, på oförsiktiga diabetikers vis, och lekte kafferep med 2-åriga brorssonen. Han blev förbryllad då jag roffade åt mig för många minikoppar och smackade högre än tusen kaffemostrar på junta! Han packade bestämt det lilla etuiet med lock och såg på mig med snäv blick. Jag måste sluta med drogerna, för familjens bästa! Gräddtårta för en diabetiker är som vinaren för en alkis.
Sedan bar vi kylskåp, trögtänkta men starka!
.
söndag 23 november 2008
Das Haus
Efter en blixthal färd hem och många idéer tyngre, är vi glada, mätta och åtminstone en av oss lagd för natten. Den andra kan aldrig sova.
Huset var lika fantastiskt som familjen däri! En sakral känsla med stilrena drag och touch á la 60-tal. Jag fick spänna benen runt stolen för att inte gå loss med inspirationen på deras väggar!
Jag har ett eget hus. Ett 60-talshus i rött tegel och vit puts. Kullersten på infarten och en brant stentrappa kantad av "rätta räckena". Naturtomten sträcker sig mot skogen och vilar under höga tallar och granar. Och där, ett litet lusthus...vi är förälskade. Ett villakvarter i ett område utanför stan, där vi båda är lika okända och nya för omgivningen. Där ska vi starta om, som så många gånger förr. Något säger mig att allt blir annorlunda.
Tro
Hopp
Förvandling
Huset var lika fantastiskt som familjen däri! En sakral känsla med stilrena drag och touch á la 60-tal. Jag fick spänna benen runt stolen för att inte gå loss med inspirationen på deras väggar!
Jag har ett eget hus. Ett 60-talshus i rött tegel och vit puts. Kullersten på infarten och en brant stentrappa kantad av "rätta räckena". Naturtomten sträcker sig mot skogen och vilar under höga tallar och granar. Och där, ett litet lusthus...vi är förälskade. Ett villakvarter i ett område utanför stan, där vi båda är lika okända och nya för omgivningen. Där ska vi starta om, som så många gånger förr. Något säger mig att allt blir annorlunda.
Tro
Hopp
Förvandling
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
