Dopad kaffefaster

"Dalslänningar äro trögtänkta och fåordiga, men utrustade med starka armar, ben och rygg, och lämpa sig därför väl till att lyfta tunga saker såsom exempelvis stenar och slaktdjur."
(Arnold Linell, folklivsforskare, 1883-1897)

Så sade experterna då. Jag skulle vilja lägga till lyft av kylskåp och frysar! Så att forskningen följer sin tid. Vi har varit i den nya lilla staden idag, där huset vi köpt är förankrat. Bror och bästa vän med familjer har redan hittat dit, så vi är i gott sällskap. Då vi är sist ut med renoveringen har vi tur (!) som kan få tips om hantverkare, trädkapare och väggrivare med bra betyg. Vi hakar på.

Varje gång vi besöker vårt blivande hus (nycklar fås 2:e januari) förfäras vi över allt som måste tätas och fästas, öppnas och kaklas. Det såg så färdigt ut på visningen...nu mest förfärligt. Men det blir bra! Och att gå loss med tapetångare och slägga blir nästa form av terapi för arga oss. Om inte huset redan exploderat tills dess, som maken med dystopiska framtidsvisioner tror. Den som lever får väl se, svarar en likgiltig jag.

Ett kalas föranledde oss besöket till lilla staden. Inte vilket kalas som helst utan brors lilla ettårings allra första! Mitt fina brorsbarn som på småtimmarna (sen em) glömmer att hon kan stå, alldeles själv och utan stöd! De krumma små benen har jag nafsat på bäst jag kommit åt. Efter sötchock med blåbärstårta och världens godaste bullar kom jag igång, på oförsiktiga diabetikers vis, och lekte kafferep med 2-åriga brorssonen. Han blev förbryllad då jag roffade åt mig för många minikoppar och smackade högre än tusen kaffemostrar på junta! Han packade bestämt det lilla etuiet med lock och såg på mig med snäv blick. Jag måste sluta med drogerna, för familjens bästa! Gräddtårta för en diabetiker är som vinaren för en alkis.

Sedan bar vi kylskåp, trögtänkta men starka!
.