Vi bearbetar olika jag och min M.
Jag ältar, samlar och stannar. Han blir arg, vill ut och blickar framåt. Vi respekterar våra sätt och möts genom kramar, blickar och såklart ord när det behövs. Men smärtan har ett dåligt ordförråd och kramen blir en trygg filt att huka inunder. M har större erfarenhet av sorg än jag, och visste att han skulle klara sig igenom. Jag trodde att "nu är livet slut". Han har hjälpt mig på ett sätt som jag önskar att jag hade gjort, för honom, en gång för länge sedan...jag visste inte då min älskade M.
Jag har funnit mycket tröst i att skapa minnen kring flickorna. Under flera tillfällen åkte vi till sjukhuset för att ta fotografier på varje liten utsökt detalj av deras kalla kroppar. I samband med det tog vi promenader i omgivningarna och tog kort på hösten som överrumplat oss. Löven blev gula natten den 24/9! Jag skrev om solen som inte ville sluta lysa de första veckorna, och skapade små vackra sammanhang i eländet. Jag ordnade också mycket praktiskt kring flickornas död. En klarröd kista skulle dom få att vila i. Vackra häften till minnesstunden, med dikter och musiktexter. Jag köpte små örngott att bädda dom i och samlade minnessaker från mig och M att lägga i kistan. Funderade kring gravdekor, sten, blommor och ljuslyktor...
Ljuslyktorna ja. De stod och lyste i grupper om två överallt i lägenheten. De står där fortfarande och lyser. Två levande lågor som vinkar i mörkret...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar