Ruth och Astrid

Vi testade plus på stickan både en, två och sju gånger! Ett svagt plus över en vecka innan testdag (bild). Vi snuddade även vid tanken att M skulle testkissa lite på en för att se om han också var gravid! Att dom fungerade. Vi var saligt lyckliga. Inte sådär lyckorus-lyckliga, utan utmattat lyckliga. Lyckligt ovetande...

Min magvolym fullständigt exploderade! Från dag ett. Och vi snuddade ibland vid tanken att där kunde gro två små liv. Det är dock mycket ovanligt att två fäster, om ens ett genom IVF. Vi hade tur. I v 7 bekräftades genom ultraljud två tickande små hjärtan! Jag tror första lyckoruset kom då. Skräckblandade fnissattacker. Hur gör man när man tar upp två barn ur sängen på morgonen? Matar två lika hungriga lika små barn? Hur tar man sig ner- och uppför trappan från tredje våningen? TVÅ! Vi som aldrig har tur.

I samband med inskrivning på mödravården konstaterades att jag hade graviditetsdiabetes. Jag fick hårda restriktioner på vad som fick och inte fick ätas, hur insulinsprutor skulle tas och tider för stick i fingret (för att kolla blodsockernivån).
Jag gjorde det så gärna.

I vecka 14 började de verkliga problemen: konstant illamående, förmodat njurstensanfall, tilltagande sammandragningar och blodblandade flytningar. Dessutom skulle jag äta si och så mycket och många gånger beroende på insulinmängden jag tvingades ta. Kräktes en del! Grät en del! Vi grälade en del! Behöver jag nämna att jag blev sjukskriven? Därtill såg livmodertappen ömsom stängd, ömsom öppen ut och måtten varierade kraftigt. Läkarna uppmuntrade mig och menade att allt detta var SÅ vanligt, och oftast helt ofarligt. Jag skulle gå hem och vara glad för min graviditet! Det såg bra ut.

Vi hade planerat för en resa till Japan under sommaren, men den byttes raskt mot stilla äventyr i soffa, säng och på toa. Jag kikade istället upp på mina billigt fyndade Lars Norrman-litografier, där ovanför soffan, som gestaltar en geishas vardagsliv. Drömde mig bort...
Inte till ett liv som geisha, men till Tokyos skyskrapor, snötäckta vulkaner, kejserliga trädgårdar och ett myllrande galet men vänligt folkliv...

Värst var sammandragningarna som aldrig gick över. De kom i intervaller på 6-7 per timme och gjorde mig orörlig fram till v 20+6. Orörlig i den bemärkelsen att jag ogärna rörde mig. Varje vändning och steg gav ett rysligt obehag och jag vidrörde knappt magen. Det ångrar jag idag. Något var så oändligt fel och paniken var inte längre bort än en smekning över magen.
Jag önskar jag fick klappa en sista gång.

Vi köpte hus veckan innan det fasansfulla. Det var som att jag äntligen förstod det läkarna försökt säga mig: " Slappna av och var glad. Det går inte att motverka ett missfall såhär tidigt. Kommer dom så kommer dom hur mycket du än vilar." Så vi köpte hus, slappnade av, började styla lägenheten inför försäljning, åkte på husbesiktning, var glada och packade i lådor. Det var roligt och jag glömde mig för en stund. Mitt psyke tog semester. Tror jag ångrar det idag...

24/9 I vecka 20+6 fick jag värkar. Två dagar efter besiktningen av vårt fina hus, då med magen i behåll. Jag förstod inte just då att det var riktiga värkar (aldrig varit gravid innan!), och vi var trötta på att åka till akuten på Östra i parti och minut. Dom hittade ju aldrig något och kunde därför aldrig hjälpa mig. Jag höll ut några timmar och ringde sedan. Jag skulle komma in!
Väl där undersöktes jag av 34:e läkaren i rad som även han sa att det såg fint ut. Barnen levde och övade, mycket vatten och livmodertappen såg...väldigt kort ut! Han tog det på allvar och jag blev inlagd. Klockan var då 12.00.

Kl 13.00 fick jag ett rum att dela med tre andra, som till skillnad från mig var höggravida. Jag hann ta ett värkhämmande stolpiller, la mig tillrätta och AJ vilken gigantisk värk! Jag skrek rakt ut att: "Nu är det kört! Nu kommer dom ut!" 13.30 i samma sekund som värken kom gick vattnet. "Gick" är en underdrift. Det bokstavligen sprutade ur mig, och tog aldrig slut! Jag blev snabbt inrullad till förlossningssalen med läkarens ord ringande över huvudet på mig: "Det kommer nog att gå snabbt det här." Vad som sen hände under förlossningen är lite av ett töcken och alla bitar är inte på plats ännu. Jag gråter sällan i samband med att jag berättar om förlossningen. Tror det är chocken jag upplevde som kommer igen när jag påminns.

I min journal har barnmorskan antecknat: "Pat, gråter och är rädd att mista sina barn". Själv kommer jag inte ihåg. Men så var det givetvis. Det sammanfattar egentligen tillståndet under hela min graviditet! Jag ville, som de flesta i samma situation, bli nedsövd och snittad. Jag tänkte inte bidra till att ha ihjäl mina egna barn genom att pressa dom genom kanalen! Någon annan fick ta ansvar för deras oundvikliga död. Nu blev så inte fallet vilket jag idag är glad för.
Jag fick smärtlindring i form av Petidin och lustgas. Jag gavs också BCB med Chirocain (?) och blev tydligen bra smärtlindrad.

19.12 Storasyster Ruth föds, utan livstecken.
19.45 Lilla Astrid föds, med livstecken men utan räddning.

Som att "hälla ur mig en influensa". Så sa jag att det kändes. Allt det sjuka försvann och följdes av en skuldtyngd lättnad. En kroppslig sådan. Den ersattes snabbt av något värre...
Det tydligaste minnet jag har från kvällen är från kl 22.00. Då rullades våra döttrar in till oss och vi fick titta, känna och säga några gråtna ord. När jag slutligen smekte Astrid försiktigt över det lilla låret, och sa "Jag älskar dig", rörde hon sig för sista gången... Det är det minne som är svårast att bära. Min dotter behövde mig men jag, hennes mamma, kunde inget göra! Inget göra... Hon tynade bort tätt intill sin vackra syster, händerna ihop.

Marcus Birro berättar så bra i boken Svarta Vykort, om förlusten efter sitt andra barn "Liten":

"... Jag ville inte först men jag formade händerna till en skopa och höll henne där ett tag. Hon var varm.
Hon var så liten att hon rymdes i en hand. Jag grät. Det regnade ute.

Det är outhärdligt att ta till sig. Sätter man sig ner och tänker på att det är två liv, mina barn, som aldrig fick bli, rämnar tillvaron, rasar nästan allting samman. Men det är bara ett uttryck. Allting viker sig möjligen, med det rasar inte. Kroppen fungerar. Man duschar ibland, går på toaletten. Man låter blicken dröja ett ögonblick när man står vid fönstret. Man bränner sig på det varma kaffet. Man vårdar blåsan med tungspetsen. Naglarna och håret växer. Man rör sig fast man är död.

Hur närmar man sig det oerhörda utan att förlora förståndet? "

(Birro, Marcus. 2007. Svarta Vykort - En bok om tröst. Tre Böcker Förlag)