Böner bortskänkes!

Jag är arg! Arg på det där fenomenet som kallas Gud. Förr trodde jag inte att jag trodde på någon Gud. Inte i kristen, eller någon bemärkelse alls för den delen. Som liten gick jag i söndagsskolan, och sjöng i kyrkokören och tyckte att den bästa bok jag läst var Barnens Bibel. Vilken historia! Vilken grym och fantastisk historia som skrivits. Vid flera tillfällen i livet har jag önskat så mycket att det finns en Gud att jag skickat iväg en liten bön, utifall att...ingen hörde mig då heller. Minns att jag skämdes varje gång. Under graviditeten skickade jag ett helt knippe böner varje kväll innan jag somnade. Det kunde ju vara så att jag missat hela Gud-grejen och därför straffades med graviditetskomplikationer. "Jag lovar att bli en (ännu) bättre människa!" Klimatsmart, hjälpsam, aldrig mer missunnsam, skänka bidrag, sluta shoppa, älska alla som mig själv och mig som alla andra...jag övertygade inte. Pedofil-äckel och andra psykopater benådas med barn, och det är givetvis för att dom tror, på riktigt. H*n är god den där Gud som alla pratar om!

Jag och M gifte oss borgerligt. Vi valde en plats i Botaniska Trädgården, Japandalen, och vigdes mellan två vackra björkar. Den vackraste av junidagar då gullregnet stod i full blom. En för övrigt giftig växt! Våra döttrars minnesceremoni höll vi också med Gud på armlängds avstånd. Dock fick vi fantastisk hjälp av en ödmjuk kvinna vid Sjukhuskyrkan, med det praktiska kring ceremoni och gravsättning. Vi hade heller inte tänkt döpa våra flickor. Med allt detta sagt undrar jag fortfarande om jag missat nåt? Kan jag vara så genomrutten att jag ska pinas för alltid i mitt levande liv?
Jag får ju aldrig vila. Och aldrig veta.

Trodde skärselden var för de döda!

Jag älskar mina döttrar till vansinne, och inte skulle jag göra det mindre om dom fått leva! Jag har svårt att tro att flickorna sysslade med dödssynder under sina 20+6 veckor i magen, och på så vis drog sig själva inför döden. Jag väljer att inte tro på något eller någon som lät våra flickor dö och lämnade oss på bara marken, pinade och för alltid döende. Det finns de som säger att vi går starka ur det här. Att det finns en "mening". Som om vi någonsin kommer gå "ur" det *fnys*. Och som om det går att finna en endaste mening *dubbelfnys*. Hur mycket starkare behöver vi bli undrar jag? Jag har aldrig känt mig svag. Vad kommer härnäst som vi ska klara, och som i sin tur ska stärka oss, för att återigen klara...vad? Finns det mer för oss?

Nu vet jag att jag inte tror. Jag ber inte längre. Har lagt bönerna på hyllan för någon annan att plocka med.
Varsågod, ni får mina!