Efter Ruth och Astrid

Att ta sig igenom de första dagarna och veckorna handlade om överlevnad. Äta, dricka, hålla sig ren, inte glömma att andas. Jag minns att jag ibland kippade efter luft, som vore den en ransonerad vara. Jag gick igenom bit efter bit av det upplevda, liggande eller sittande och hjälplöst stirrande.

Hade jag inte skrivit små lappar hade hela veckor försvunnit för alltid ur mitt minne.

Jag minns att mamma kom och bodde hos oss under den värsta chocken. Hon lagade mat, städade, grät med oss och pratade om allt och inget. Hon fick oss till och med att skatta! Fantastiska lilla mamma! Jag förstår inte hur hon orkade. Det var tvära kast. Gråt blev till skratt, irritation och ilska byttes mot rädslan att bli lämnade ensamma och sedan oändlig tacksamhet. Allra bästa mamma! Jag försvann ofta in till datorn och letade efter liknande öden. Blev sittande i timmar med dessa sorgliga historier. Läste och svarade på inlägg. En och annan post-it blev skriven, fram och bak och till och med på den kassa klisterremsan!

Jag var tvungen att ta mig ut så småningom. Något jag fasade för. Tänk om grannarna såg mig, platt! Jag nästan skämdes. Gick ut när jag visste att alla var på jobbet och undvek att gå i affärer där jag möjligen hade satt min fot som gravid. Jag trodde att hela världen kom ihåg mig och min fina tvillingmage och att jag skulle tvingas ursäkta mig för att jag kom utan. Eller berätta var jag "gömt" barnen. Kanske trodde dom att jag lurats med en kudde under tröjan? Fanns det alls några barn därunder? En känsla av overklighet kom över mig. Hade jag drömt? Var jag inte lite galen ändå?

De första stapplande stegen klarades av. Ett efter ett. En fot efter den andra. Jag mötte grannar som beklagade sorgen, bjöd bror och svägerska på fika, tog emot blomsterbud i dörren, svarade i telefon, ringde jobbet och till och med åkte dit! Träffade en kär vän på ett glas vin, ute! Alla dessa stora steg...