Det finns en gräns för hur mycket man orkar, säger dom. Det finns flera! När den första passerats tar nästa vid. Det finns ingen gräns, säger jag. Gränspatrullen har passerats så många gånger, och aldrig åker vi fast. Jag vill fastna med benet i den taggiga tråden. Och det måste få ett slut!
Vi lever i Ingenmansland där reglerna är till för andra och naturens gång är för oss som haltar. Det är lätt att hoppa på någon som redan kryper! Fram tills för lite sen var det jag som bestämde vardagen, nu bestämmer den mig. Krossar mig. Jag är maktlös, så fullständigt maktlös! Den äter mig till frukost, middag och lunch.
Jag undrar (inte lika) naivt när vår otur tar slut? För den måste ju...kanske...inte alls ta slut! Vår barnlöshet är forever och alla dör ifrån oss forever. Bara vi och Mr Dracula kvar på tebjudningen. Jag är trött på den maktlösa bitterhet som ensamheten ger. Vi är utstötta från alla sammanhang där vi vill finnas och samtidigt hatar vi alla där. Inget går ihop. På barns vis har vi slängt oss på marken och skrikit högt. På troendes vis har vi bett på våra bara knän. Det borde finnas en gräns för såna som vi där någon sätter ner foten!
Nu förstår jag bittra människor. Men jag rättfärdigar dom inte. Ingen kan hjälpa att vi inte blir gravida och ingen kan stå till svars för att våra barn dör. Alla som inser sin lycka förtjänar den. Vi inser inget, för vi finns ingenstans.
Vi tar oss fram, som om vi hade ett val...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar