Dödsmaskinen

Jag hade länge amputationsångest. Efter magen den stora och runda. Fortfarande får jag stort obehag när magen bubblar och jag skyndar av ren rexlex dit med händerna. Ingen där. Jag blev platt redan dagen efter förlossning och spåren var röjda för gott. Två piller som hävde mjölkproduktionen, så var det tomt i skafferiet! Tomt, tomt, tomt... I flera veckor rörde jag mig i sängen som om jag fortfarande var gravid, med kudde mellan benen för foglossningen och fantomsmärtor i magen vid minsta rörelse. Jag vare sig kunde eller ville förstå och kroppen lyssnade på dåren inuti. Jag tittade i taket när jag duschade då fötterna plötsligt syntes och jag undvek magtvätt in i det längsta. Speglarna saknade min fåfänga och jag funderade en och flera gånger på att skicka dom på tippen. Jag skulle aldrig mer behöva spegla mig, ville inte bry mig eller finnas! Gravidkläder packades ihop och skänktes tillbaka till respektive utlånare och de två mammaklänningar jag köpt dagarna innan packades i påse med dragkedja. Jag ville inte riskera att få syn på dom, och gå tillbaka till en affär där jag satt min fot som gravid, aldrig!

Morgnarna var värst. Då hade jag under natten glömt vad som hänt och tvingades återuppleva tragedin, varje ny dag. Vi låg och tittade på varandra med händerna ihop, likt flickorna där de låg. Syster intill syster, hand i varsin hand. Ord behövdes inte på länge och vi förde dialog på pantomimartisters vis, kropp och mimik men utan trikåer. Stora tröjor inhandlades då jag inte ville veta av mig smal. Stort, säckigt och svart. På sin höjd grått. Mamma kom och tvingade oss prata, i alla fall med henne. Och tvingade oss äta, med henne. Det var svårt. Vi fick lära på nytt och rutinerna blev en räddning. Aldrig har en potatis skalats med sådan koncentration!

Kroppen var jag länge arg på och förlåten är den inte än. Att bete sig så svagt och fegt inför våra barn! Lämna in och pressa ut. En dödsmaskin som går på bly och bensin...