I snöfallet vid en bro

Det är svårt att begripa att jorden fortsätter sin bana, att människor skrattar i korridorerna, att någon gnäller över en öm tå, när vi inga barn har kvar! Barnen blev två skal, två mycket vackra men tomma människoskal, i en kyl på en förlossningsavdelning, på ett sjukhus, i en storstad, vid en skog...och vi letar...

Vi letar hela tiden. Efter tecken som ger en skymt av er närvaro. Något att tända hoppet med.

"Att stå i kylan vid en bro och vänta.
Genom tyst fallande snö se bort mot en okänd husfasad.
Och drabbas av den.
Som om all denna vithet skapat ett band mellan då och nu,
mellan det en gång älskade och det ännu främmande.
Som om de vore ett och samma.
Att stå i snöfallet vid en bro
och vänta på någon som en gång gått över den."

(Malin Backström)

Hur fortsätter vi från här? Hur lär vi oss leva med saknaden efter de barn som blev och i samma stund försvann? Sorgen efter det som skulle ha blivit, borde ha blivit, kunde ha blivit. Ett liv med våra döttrar. Lilla Ruth. Lilla Astrid. Vi kämpade modigt tillsammans vi fyra. Det ska vi vara stolta över. Men ni fattas oss och vi skriker efter er frånvaro. Skriker efter er drömda framtid. Skriker av sylvass smärta. Där kommer vi att stå länge. Kroniskt låga. Där i snöfallet vid en bro...