Jag började jobba fem veckor efter Ruth och Astrid. Både förhastat och en räddning. Räddning på så vis att jag återfår en verklighetskänsla och finns i ett sammanhang där jag faktiskt får finnas. Förhastat då jag sällan får tid till det jag vill mest, skriva! Jag blir också mycket tröttare nu än innan och har vissa svårigheter med koncentrationen. Det handlar om att ta de minsta stegen.
Jag är ganska ny på jobbet. Nygammal. Jag började 10 december förra året och har varit sjuk- och sorgeskriven 4 månader däremellan. Jag har fått börja om. Ibland vet jag inte om mina fina kollegor inser vad jag tampas med. Utåt är jag som vanligt, nästan mer! Men inombords blåser stormar som inte viker för något. Jag får panik. Varje gång det händer blir jag bara ännu mer trevlig, ännu mer påhittig. Hemma faller jag sönder. Att ladda för en ny dag är svårt när bitarna ligger spridda på morgnarna.
Mitt jobb är kreativt och variationsrikt, och bygger mycket på egna initiativ och kontaktskapande. Jag vet att jag är bra på det, var bra på det i mitt förra liv. Det därborta i början av 2000-talet. Men ork och förmåga vill inte längre samarbeta och jag får prestationsångest. Jag ser inte längre om jag gör något bra, eller något alls! Allt sedan jobbstart har det mesta av min kreativa sida fått vika sig för utmattningen från IVF-behandlingar, läkarbesök och döda barn. Jag hoppas mina kollegor förstår och hyser hopp om mig. Jag har pratat öppet med alla, men det är lätt att glömma när jag ser ut som vanligt. Ibland glömmer jag själv, för jag ser ju ut som vanligt framför sorgedräkten.
Idag kom en kollega in och sa att hon är så glad för mig, och att jag är tillbaka! Det sydde en mjuk lapp på min trasighet. Samma kollega gav mig tre adjektiv en tid tillbaka: "härlig, klok och hel." Jag ska försöka landa i "härlig, klok och hel".
Försöka...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar