Astrid - ett försvarstal

Idag hade Astrid namnsdag! Asfrid om det hade varit på medeltiden. As (gud), frid (skön). Gudaskön! Liten Astrid, vår andra dotter. Min mormor hette Astrid och jag heter detsamma i andranamn. I magen hette hon Gunnar! På ett av ultraljuden gjorde hon "spiken" (rak och stel som en pinne) så att rummet gungade av skratt. Hon kom så fort efter storasyster att hon helt glömde bort att sluta leva. Hon rörde sig och försökte allt med den lilla kroppen. Det var lönlöst och vi visste, men inte hon. Allt det stora hon lärt ville hon visa. Vi såg bara rött, död och fula sjukhusväggar.

Jag hade velat hålla henne tätt intill innan hon försvann, men jag var rädd och chockad. Pappa M likaså. Jag sa "Jag älskar dig" och hon svarade med den sista vackra rörelsen. Sista för evigt. "För evigt" är ett ohyggligt begrepp som sätter mig i försvars- och fosterställning samtidigt. Jag blir förbannad! Hon krossade mitt hjärta utan att själv ha älskat. Och jag ska spendera min återstående tid till att laga det! Samtidigt ska jag varligt älska henne, villkorslöst på mödrars vis, just för den Astrid hon var. Hon är för alltid förlåten. Jag vet inte vad jag ska göra med den? Tiden. Den enorma mängd tid som ryms i det eviga. Jag kan lappa och laga, men mer?

Den gudasköna var sin pappa lik. Upp i dagen! Som gjuten ur samma form. Det gör ont ibland när jag tittar på M och förstår vilken vacker ung kvinna hon hade blivit. Lite försiktig och skör, med två virvlar på rätt ställe i det bruna raka håret...Händer, fötter, armar och ben fick hon från mig! Breda handflator och formlösa underarmar. Korta små tår och en kraftig häl. Den genetiska likheten barn och föräldrar emellan har aldrig varit betydelsefull för mig. Då har jag tänkt på levande barn. Nu när mina är döda har den likheten blivit viktig. Den ger ett minne till i den lilla samlingen. En samling som tar slut när det inte finns mer att komma ihåg. Det blir inga fler.

För en tid sedan gick vi på Henrik Schyffert's rosade: "The 90's - ett försvarstal". Det var en stand-up som oväntat berörde. Den 30:e spelas den igen på Lorensberg. Gå och se! Den handlar om 90-talet och varför allt blev som det blev. När skratten ebbat ut i andra akten summerar han med Popsicle's "Hey Princess".
Till Astrid...


Storasyster får såklart ett alldeles eget inlägg hon också...