Zulamit och Salami

Vi fick en efterfrågan på jobbet att ta fram en dikt/saga som handlar om två älskande på villovägar i stjärnhimlen. Zulamit och Salami. Den hittades efter lite letande och är skriven av Zacharias Topelius:

"...De klara stjärnor skåda ned i vinternattens glans
så saligt leende som om ej död på jorden fanns.
Förstår du deras tysta språk? Jag vet en saga än
jag har den lärt av stjärnorna och vill du höra den?..."

De älskande två skildes åt av natt, död, sorg och synd och dömdes att bo på stjärnor långt ifrån varann. De tänkte så mycket på varandra, på var sida av skaparens otaliga världar, att de båda började bygga varsin bro av ljus. I tusen år byggde de vad som blev Vintergatan. Keruberna blev förskräckta och skvallrade till skaparen varpå denne svarar med ett leende "Vad kärlek i min värld har byggt det river jag ej ned." Så kunde äntligen Salami och Zulamit springa i varandras famn!

"...Och allt som på den dunkla jord har älskat ömt och glatt
och skildes åt av synd och sorg och kval och död och natt
har det blott makt att bygga sig från värld till värld en bro
var viss det skall sin kärlek nå dess längtan skall få ro."

Vid första anblick är det en vacker och harmlös dikt. Men för mig som aldrig hittat tron på skaparen finns där partier som irriterar. Motsägelser. Sin stora kärlek till trots tvingas de älskande tu att skiljas åt av natt, död, sorg och synd. Och som om det inte var nog döms de att leva i varsin ände av universum! Och sedan säger Gud att: "Vad kärlek i min värld har byggt det river jag ej ned." Det är väl precis vad h*n har gjort från första stund! Rivit ner det kärleken en gång byggt!

Jag ska inte gå in på vidare analyser av Topelius text, men faktum är att jag fortfarande har ett behov av att rikta stark kritik mot den där skaparen som högmodigt rycker på axlarna när arbetsdagen är slut...