Över haven hem

.
Med stark tro och stora galoscher kan man segla över Atlanten.


.


Det är så det känns när jag håller vår son varsamt mot huden, nuddar hans fjuniga huvud och känner en kall liten fot som sakta halkar ned längs sidan av min mage. Skälver till. Vi har seglat så länge på öppna vatten. Precis över ytan och nått vår strand. Mille suckar med ett lätt kvitter i utandningen och jag svindlar.

Med olyckan måste man tala allvar. Och vi har hunnit snacka en del och så har vi seglat, seglat, seglat...över alla haven och hem.

Det är du som är hemma.
Vi får finnas där för dig.
Och som vi finns!

Kom min son och ta min hand, det finns en värld jag behöver få visa dig.



Mille = en på miljonen (som bara heter Mille ibland och inte för alltid) föddes 2 veckor för tidigt den 10/2-11 kl 11.25 med akut snitt. 2990 g, 46 cm. Frisk, alert och precis sådär vackrast i världen som han är. Jag berättar mer om det hela när Mille tycker det är ok.

Bara en glimt då vi inte frågat Mille om han vill figurera på helbild ute i vida webb-världen, precis som vi inte frågat hans döda storasystrar om de vill synas, precis som Kärleken M inte vill synas...men de både fanns och finns!


Mina största kärlekar.

Vattenavgång

.

Vattenavgång 03.45 den 10:e Februari i ett stilla snöfall.

Vattenavgång. Önskar det fanns ett mjukare ord för Milles sipprande vatten.

Snart får vi möta vår son.

V å r s o n!

Det låter så vackert och jag svävar...

Kärleken gräver fram bilen. Förvirrad men lycklig.



(vid ev snitt dröjer vi på BB några dagar)

Hur glad

Har jag berättat hur glad jag är över att se så många kära läsare kvar här hos mig?

som en lärka om våren
som en våffelstrut fylld till brädden med glass, grädde och jordgubbssylt
som när jag andats heliumballong och sjunger snapsvisor
som ett vågskvalp kring foten
en tidsresa i rymden
som en
som en...gravid i väntan på sin älsklings första skrik

Så glad.

.

Under den vita månen

Jag gråter mig rödögd under den kalla nattmånen.
Det här att vara gravid igen är inte enkelt, det kan Mångubben intyga. Han kan också intyga att min gråt handlar om så många saker. Själv vet jag inte vilken tår som hör hemma var.

Kanske gråter jag inte enbart för att vi bråkar här hemma, utan också för att jag förstår varför vi bråkar. Det handlar om förluster i storlek större, flera stycken och fler än man kan bära, och om att ändå tvingas bära dem. På fyra bräckliga axlar där ingen av oss har plats för den andres tunga last. Vi har inga val, ingen möjlighet att underlätta, inget att gå runt eller hoppa över. Fler klarar vi inte. Och vi bråkar som om våra näsor sträcker sig längre än synen. Rädda.

Min gråt kanske betyder att jag inte orkar kastas bakåt i tiden. Obarmhärtigt är jag där ändå. För två år sedan i ett blödande förlossningsrum. Jag gråter precis som då, i detalj. Hulkar mig genom snåriga minnen av flickorna...den där sista sparken, den första och sista rörelsen utanför livmodern, min skräck och mitt avståndstagande. Vetskapen om hur ont det gör att födas och vilket trauma det innebär. Två flickor som aldrig blev tröstade... De skulle aldrig få bli stora och jag skulle för alltid veta, vara skulden till det! Jag vet fortfarande inte hur jag ska bära dessa minnen.

Min gråt kanske betyder att jag är tacksam men orolig. Med rätta kanske tårarna hör hemma. Väl medveten om det stora i att vara en på miljonen-gravid (gravid alls!) och realistisk nog att inse hur nära tjuvarna rör sig vår stora vinst. Jag kan inte förlora fler barn! Det går inte på något enda sätt! Ändå vet jag att det går, och att jag kan. Vi är i veckor där liv inte går att rädda. Med tidiga sammandragningar och graviditetsdiabetes går jag aldrig fri, mönstren upprepar sig och jag tvivlar på den kropp som sviker när jag behöver den som mest.

Det handlar inte om att inte glädjas, för shit vad tacksam jag är och ibland helt lyrisk över mitt överraskande tillstånd! Jag rörs till tårar över omgivningens uppriktiga glädje. Jag ser inte längre mina fötter och jag fnissar över naveln som blivit en knapp med riktiga syhål (!) från gamla piercings. Och de ljuvliga rörelserna...Min gråt finns även i den lyckan och kanske är det därför mina tårar smakar sött och salt under den vita månen.

.

Receptet

En sorts sammanfattning av min frånvaro känns på sin plats, men också ett recept! Mitt andra i den här bloggen, för en etikett rymmande bara ett recept duger inte. Ni ska få ta del av Rrrrreceptet utan dess like!

Sommaren började med ett tydligt välmående kring det brustna hjärtat. Stora bitar av all möjlig krafs föll på plats och mitt hårda slit hos terapeuten gav äntligen utdelning. Jag fick klapp på axeln och ett ögonblick av nåd. Min livsväg blev rakare och jag såg bakom krön och bortom kurvor med mina nya X-Ray Glasses. Det var dags att släppa taget, öppna ögonen och bli stor.

Jag fyllde 35. Och bakade tårtor.
De kunde inte bli många nog och de fylldes till brädden med Lemon Curd. Det blev en sötsur sommar i långväga gästers lag och ett och annat magknip. Jag fick exem i present , brännande och kliande skorpor på ögonlock och läppar som vägrade försvinna. Kanske för att jag levde ganska osunt, utan att det riktigt kändes så. Jag njöt av att hälla i mig kaffe, snusa snusar stora som huggkubbar, sola aningen för länge och dricka det där för myckna glaset vin. Jag glömde bort att tiden skiljer de som älskar varandra åt och att inget varar för evigt.

Jag gjorde slut med min institution, väl medveten om att jag aldrig tar examen. Jag såg grundligt till att raderas ur samtliga register och försäkrade mig om aldrig bli påmind genom att slänga eländet i pappersinsamlingen. Jag tog farväl av sömnlösa nätter över rättstavningsprogram och aldrig sinande hänvisningar till böcker där allt jag försökt förklara redan förklarats 1000 ggr bättre. Farväl magisteruppsats som blivit en vagel i ögat, ett onödigt magsår, ett ogripbart halmstrå, farväl...

Så tog vi några gemensamma beslut Kärleken och jag. Det blev med ens så självklart! För hur länge till skulle vi orka vända skinnet ut och tömmas över golven? Vi tackade nej till vårt kvarvarande skitdyra privata IVF-försök nr 5 och begärde en del av pengarna tillbaka. Lika självklart började vi adoptera. Både i hjärtat och hos kommunen. Lilla livet som vi visste skulle bli. Vi började älska ett barn som rent fysiskt växte utanför oss. Det hade heller aldrig varit viktigt. Jag drömde att jag bar ett tummat passfoto klistrat mot hjärtat, där två bruna ögon kikade på mig i smyg. Hon undrade om hon fick älska mig tillbaka.

Jag läste The Secret och visste inte vad jag skulle tycka. Men en nyfiken bibliotekarie tjuvtestar gärna böcker. Den här behandlade lagen om attraktion. En sorts psykisk bumerang-effekt. Be om, tro på och få! Den var irriterande amerikansk, men slutade med att jag satte upp en symbol för min högsta önskan på kontorsväggen, ifall... En repro-skatt ur kommunens gömmor: Marc Chagalls - Gladiolen. Den föreställer en öm moder med ett barn i famnen, gömda bakom en väldig blombukett. En skyddsängel cirklar över deras huvuden och nedanför galopperar en munter häst. Jag önskade barnet!

Så till receptet. Vissa ingredienser är svåra att få tag på, för att inte säga omöjliga. Det kan dock finnas ersättningsprodukter som jag inte har någon kännedom om. Jag tar inte ansvar för att vissa inte tål eller önskar någon av ingredienserna. Inte heller nämns de specifika köksredskap som krävs för tillagning.

Alltså:

- Sikta ned valfri mängd acceptans i basen av några väl avvägda beslut
- Ta 3 till 5 rejäla nypor kaffe, snus, Lemon-Curd, sol och skorpiga exem
- Adoption tillsätts under kraftig omrörning
- Sätt lagen om attraktion på 200 grader och tro att det räcker
- Rör välvispat välmående försiktigt i smeten
- Grädda mitt i ugnen

Namn på receptet: Hembakad bulle
Tillagningstid: 9 månader

Lagom till midsommar förstod vi att en ny hyresgäst intagit Ruth och Astrids gamla etta. "Mille" som är en på miljonen (!) kom till spontant (!) efter 6 år av sinnessjuk barnlängtan. H´n är idag en 20 veckors (!) individ som älskar att åka bil och ställa till buller sent om kvällarna. Hyresvärden klagar inte. Nej, hon knackar försiktigt i väggen och ber hennom höja volymen.

En tidig profil på vinkande Mille

Den äkta maken, blixten och svarta skuggan

- Men har du sett! Det blommar ju här, precis just här! Pekar den euforiske äkta maken där en Förgätmigej nästlat sig genom plattorna för att stolt stå i kvällens sista solstrimma. Den lilla ljusblå står mitt framför flickornas trollhasselträd, med de krulliga nyspruckna löven som nyfikna åskådare.

Den äkta maken fortsätter gladlynt mot skogsgläntan där det kraxar förfärligt mellan stammar och nygröna grenar. En svartglansig trygghetssökande kattpojke följer hans steg, och plötsligt dyker den glansige ned bakom en tuva böljande majgräs. Tuggar i sig något med vingar och ser nöjd ut. Ett gult sökande öga mot balkongen och jag blinkar sakta tillbaka min kärlek.

Den äkta maken pinglar och ropar "Godis!", ovetandes om den svarta skuggan som följer, men jag ser. Jag följer dem med blicken från mitt varma hörn, hela vägen mot skogsråets boning bland björkarna. Hon som lockar och pockar, prasslar och viskar farliga härligheter för nyfikna öron. Han finner inte det han söker och förtvivlar. Pratar högt men otydligt. Pinglan ljuder snabbare och kraxandet accelererar. Är hon redan hemma? Den äkta maken och svarta skuggan försvinner till ljudet av mitt oros hjärta.

De nya utemöblerna, faktiskt de första riktiga jag någonsin ägt och förhoppningsvis de sista, är gjorda av "aintwood". Namnet säger en del om dess karaktär. Underhållsfritt, hållbart och kladdvänligt. Jag undrar vem som ska kladda, och om. Ingenting är givet i ett liv som vägrar löften och mitt hopp sträcker sig endast bortom skogsdungen där det låter nyutsläppt ungkatt. Håller huldran kalas? Ska hon locka mina sökare vilse?

En grå blixt far plötsligt genom gräset, och dess svarta skugga. Just som jag hör åskan mullra och ser den äkta maken skymta mellan raderna av fagra björkar. Det slutar kraxa och åskan stillar sig över den modiga Förgätmigejen, kärlekens och vänskapens blomma. Ett leende möter min avtagande oro och jag blinkar sakta tillbaka min kärlek.

.

Då börjar man undra vad som händer inombords

Förvirrad i en vår som bara blir grönare och skönare. Vet inte var jag ska göra av mig eller riktigt hur det är med mig. En dag upp, två dagar ner och när jag befinner mig i antingen eller gör jag det med besked. Jag verkar sakna växlarna emellan. De mellan 1 och 5, om man räknar växlarna på min vackra Skeppshultare. Har ni försökt cykla en långtur med bara den tyngsta och den lättaste växeln någon gång? Man blir trött.

Våren gör sådär med människor har jag förstått. Förvirrar och ställer till det. Tröttar ut. Många får depressioner. Jag förstod aldrig det där. Jag blev alltid kär! Då, när vårarna var glädjen och hoppet och allt det nya som doftade fägring. Mina brukar bjuda på långa kvällsvarma leenden, men inte den här. Visst ser jag sipporna i backarna stå och känner värmen, ser ljuset. Visst spritter det i benen ibland, men snart är förvirringen där. Det känns inte som förr, men å andra sidan hur skulle det...

Pre psy kos.

"Att vara prepsykotisk innebär att man har svårare att tolka och förstå upplevelser. Alla känslor blir starkare. Man får ett ändrat tankeflöde och man får ett nytt sätt att finna ord. Då börjar man undra vad som händer inombords. Den kan gå över snabbt men kan också pågå i flera veckor." (Om Schizofreni)

Jag kom att tänka på termen för det är lite så jag känner, tillsammans med en hjärtklappande ångest , och lite framtidstro. Visste ni att alla som varit förälskade varit prepsykotiska! Det och mycket mer fick jag lära mig under en bemötande-kurs på Göteborgs Stadsmuseum för en tid sedan.

Samtidigt som min vår förvirrar och bjuder nya sätt att finna ord och vägar, ställer den till med fest! Jag var en ung Ingmar Bergman, som svor "för faan" omkring sig, och Kärleken var Borat på en skön maskeradfest med tema film. Förvirrad som jag var förstod jag inte att jag tackat ja till festen, än mindre klätt ut mig, och inte till Bergman! Om jag var Bergman, för det var jag tydligen med födelsemärket, baskern och gubbkläderna, borde väl maken svidat om till Döden i Sjunde Inseglet , för faan! Vi skrattade åt saken men gav döden ledigt för en stund. Festen hade väckt liv i något av mitt gamla jag och jag började inse vad som egentligen händer inombords.

Jag skulle tillfriskna, nu såg jag det tydligt, bara jag överlevde den vackra förvirrande vårkvällen...

Detalj från min lätt psykotiske bordsgranne, "Samuel L. Jackson", som berättade att han fått IVF-tvillingar, men inte utan problem...

Bergman lever vidare...

(ingmarbergman.se)

Längs Strömvirvelvägen

När jag passerat kvarterets rödteglade 60-talsvillor och senare det stora trädet med en stam likt ett dinosauriepansar, det som man måste klappa barken på när man passerar, hörde jag den först. Sedan med ansiktet vänt mot den smilande mars-solen, med händerna stödda mot räcket och till ljudet av triangelformade isflak som pratade klick-klock i en djupgående strömvirvel, fångar i en nedåtgående spiral. Där hördes den igen.

Little boxes on the hillside,
Little boxes made of ticky-tacky,
Little boxes, little boxes,
Little boxes, all the same.

There's a green one and a pink one
And a blue one and a yellow one
And they're all made out of ticky-tacky
And they all look just the same...

Om inte annat känner ni säkert igen melodin från Tv-serien Weeds, jag fick den till mig för första gången när jag pluggade engelska på Humanisten i Göteborg. Jag minns samtidigt en flyktig flirt med en 8 år yngre och upptagen kille. Jag var 27 och minst lika upptagen! Jag vet inte varför sången följde mig på vårens första värmande promenad efter en krasslig helg, men där ekade den klar och tydlig efter alla dessa år och skapade minnen längs vägen. Hårdlagrade, ljuva och sådana jag helst ville glömma.

Jag passerade uggleliknande formationer av soldyrkande åldringar tryckta mot de varma huskropparna. De log sina stela leenden. Ville synas i sina skrymslen. Jag tittade som vanligt ned i marken eller åt annat håll där de stoltserade på första parkett. Som om de haft världens tur med platsbiljetterna. Vet inte varför jag alltid gör så eller tänker så? Samma sak med gravida och barnvagnsfolk. De ser så fånigt stolta ut där de måste möta mig med blicken. Jag ignorerar, min avundsjuka trogen.

...And there's doctors and there's lawyers
And business executives,
And they're all made out of ticky-tacky
And they all look just the same...

Jag tog mig fram längs drypande vägar där solen borde få betalt för att torka upp och närmade mig finkvarteren i Puttinuttgränd, alltså slutet på Strömvirvelvägen. Där är samtliga hus vitslammade med svanenmärkt miljögegga och storfamiljerna satt klistrade likt strösslade mjukglassar mot de vackert åldrade bänkarna och lapade Steltons klassiska termoskaffe, termosen med det unika snäpplocket, tillsammans med Muscovadosockrade bakverk från egen ugn. Bara dörrarna vittnade om egna färgval. Jag såg hur melodin hörde hemma där...There's a green one and a pink one, And a blue one and a yellow one, And they're all made out of ticky-tacky, And they all look just the same.

Varje gång jag passerar den perfekta husbyn vill jag bo där, och lika snabbt vill jag därifrån. Idag såg husen ut som folie i solen. Som om de klätts med silverpapper runtom. De mörka fönstergluggarna blev så svarta bakom fasadglansen och jag undrade vad som försiggick där. Skogen bak husen stod i ogästvänlig givakt och allt var kuliss. Förbi passerade en mystisk figur med otäcka ögon. Jag tänkte att han påminde om en seriemördare ur en otäck thriller och planerade snabbt min flykt! När han vände och plockade fram sövningsmedlet om si sådär fem steg, skulle jag hastigt sträcka ut benet i en vig ninja-pos och fälla honom till marken i ett snyggt svep...

...And they all play on the golf-course,
And drink their Martini dry,
And they all have pretty children,
And the children go to school...

När fantasin gjort sitt och min presumtive mördare vänt ansiktet i ett leende mot solen tillsammans med resten av ugglorna, kunde jag inte längre stå emot...från sida till sida spred sig en värme och jag log, något skelettliknande men ett leende! Jag ville möta folk med blicken och förstod att våren skulle skynda att packa upp de snövita boxarna längs vägarna. Vi förstod det allihop: ugglor, Stelton-snobbar, hypotetiska mördare och lyckosökare.

I den milda vårsolen hörde jag isflaken mingla i sin strömvirvel och jag nynnade min melodi. Lutad mot det röda teglet, precis som grannen mot sitt, med ansiktet vänt mot solen, kände jag mig som om jag haft världens tur med platsbiljetten.

...And they all get put in boxes,
Little boxes, all the same...

.

Lika gott eller bättre

Ett bättre nytt år, önskar jag er som behöver ett! Annars får ni ha ett lika gott...

Felis silvestris catus

Det doftar stearinljus och mandarin...eller clementin, vet ingen skillnad. Och avlopp. Från brunnarna i källaren eller det orensade tvättstället fyllt med katthår. Våra katter älskar vatten! Utanför dörren far en boll som låter pingis fram över nystädade golv, och jag förstår att bröderna som låter skapa ljudet och jakten njuter med full spänning. Jag ser framför mig de svarta sökande pupillerna, svansföringen, de eleganta hoppen och mungiporna som verkar dras uppåt som i små leenden.

Jag har haft djupa konversationer med en av kattbröderna under dagen. Med sina 32 muskler i vardera öra svarar mig Charlie alltid när frågan är rätt vinklad. Jag använder en mängd olika toner, med överdrivet dynamisk accent, när jag önskar en pratstund med min bästis och mest låter det som jag sjunger barnsliga ramsor, med barnförbjudet innehåll. Det har handlat om meningen med julfirande när man för länge sedan slutat tro på Tomten, Gud och Jesus, och inga troende barn har. Bara döda. Det har snackats om vitsen att önska presenter när jag kan köpa, och köper dem själv. Även färgen på årets julkort diskuterades. Jag sa brunt, han sa mrrouitt! Vitt med andra ord.

Bröderna Brothers är en välsignelse, om man tror på sådana. De är mjuka när vi behöver tröst, de är oförutsägbara när vi behöver spänning, de lämnar spår när vi känner oss ensamma och ger oss heltidsarbete vad gäller uppfostran. Där väljer många att bortse från att en katt behöver lika mycket engagemang som en hund! Vi har två, som mycket väl kan bli 20 år gamla om vi sköter dem rätt. I förbigående nämnde jag för Charlie att jag tycker den gamla myten om nio liv borde tas död på en gång för alla, och han svarade vad jag tolkade som "vi behöver ny status, en som låter förstå att vi, liksom barn och hundar, inte klarar att släppas vind för våg i ett allt mindre naturligt samhälle med farliga vägar, djur, fällor, gift, och elaka människor". Jag nickade instämmande och fingrade på ett par av de nyköpta kattböckerna.

Fönster och bord har nos- och tassavtryck som framträder i skenet av ljusstakar och stjärnor och jag tackar mina lyckliga stjärnor för dem. I sängen finner vi rosa lekisar mellan oss när vi vaknar. Det luktar varm nylekt päls och feromoner från hundratals varsamma revirpussar på hakan. Det doftar lim, kattmat, juletid, liv och kärlek.

Felis silvestris catus - tamkatt.


.

Jag skyller på Gud

Min lilla bärbara har legat medvetslös och under tiden har den stationära krånglat, då blir inte mycket skrivet...istället har jag dansat!

Inte så många vet att det bor en disco-diva i mig, som älskar att dansa och spexa så länge saknaden efter Ruth och Astrid hålls armen. Tror jag har dansat och showat sedan jag föddes, med och utan ficklampor och blinkande örhängen på föräldrarnas grantiljor, fritidsgolvets plastfogar och skolans hemmasnickrade scengolv. Komplicerade nummer de där... Då var det Herreys, Lili & Susie och Carola med 80-talets givna rörelsemönster. Ni vet, med utspridda fingrar framför ansiktet som en solnedgång och långa sidosteg med tvära vändningar och ett och annat golv-move.

Härom dagen fick jag och katterna ryck. De gick på tvären med kutiga ryggar och jag dansade moonwalk samtidigt som jag drog ett luftgitarr-riff framför Kärleken. Kommer inte ihåg vad som triggade det hela. Moonwalk i sig är svårt, men den som tränar med neonfärgade sockar hon lär! Att samtidigt spela luftgitarr är att sätta ribban väl högt. Jag blev minst lika förvånad som Kärleken och vi skrattade giporna ur oss! Det är uppfriskande att fortfarande överraska den man älskat i snart 8 år...

Ikväll fick jag ryck till Calvin Harris techno-electro-house-progressive-trance-låt (pju!): "I'm not alone". Jag kände mig plötsligt lite gammal, men svarade tillslut "ja" på Harris text: "Can you stay up for the weekend? And blame God for looking too old..."

Annat som får Johburs fötter att ta överraskande steg och se nödig ut:

Moloko: The time is now

Franz and Shape: Acceleration

A-HA: The sun always shines on Tv

The Knife: Silent shout

Silverbullit: Star

Pet Shop Boys: West and girls

Och ni?

Glottis

Vi har haft kissfest i en vecka med avslutning idag!

Tre av fyra tillförlitliga graviditetstest har visat plus, först svagt, sen starkare och nu starkast.

För sju dagar sedan var jag mer än vanligt uttråkad av morgonbestyren och tänkte "what the heck, jag testar"! Inget ovanligt i rutan, men spännande så länge morgonvätskan tog sig tiden att genomsyra resultatfönstret. Dagen efter syntes det blå strecket, det vertikala, just det streck man vill se när man längtar barn! Jag fick vinkla och vrida i samspel med ljuset för att upptäcka linjen som snart blev starkare. Jag tänkte att ett plus är ett plus är ett plus och idag ska jag vara glad.

Jag har nog vetat om graviditeten sedan natten efter återföring. Jag vaknade kl tre och kände mig sjuk. Riktigt sjuk. Jag hostade långt ned i lungorna, var febrig och tänkte att "svininfluensan har kommit för att ta mig..." På morgonen vaknade jag mer eller mindre kry! Jag kom ihåg att läkaren vid återföring nämnde att blastocysten, om den ville fästa, skulle göra det inom det närmsta dygnet. Jag minns också min lusläsartid inne på Familjeliv, med stora ögon på trådar som handlade om tidiga graviditetstecken. Där läste jag om några vars första symptom var en överväldigande sjukdomskänsla som gick över lika snabbt som den kom över dem, och att det hände sig i infästningsstadiet.

Dagen därpå svullnade magen. Jeansen gick, och går ännu, inte att knäppa. Precis som med Ruth och Astrid och en gång innan dess, före ett mycket tidigt missfall. Den blir som fylld med en extra uppsättning tarmar som bubblar runt och spänner. Lika obehagligt som det låter. Och humöret det arma! Min ilska och irritation har gått över gränsen till det uthärdliga. Även det ett sorts tecken. Annars som vanligt.

Rabies + svininfluensa + extra uppsättning tarmar
= gravid Johbur!

Nu vill jag varna för starka bilder. Ni som av humana anledningar har svårt att glädjas åt andras graviditeter. Ni som avundsjukt tycker jag kommit lätt undan då ni väntat och kämpat längre, precis som jag har känt ibland. Ni som avskyr bilder på andras plusstickor och gravidmagar, precis som jag. Ni bör sluta här!

Jag publicerar dem då jag ångrar alla uteblivna foton från tiden med Ruth och Astrid i magen, från en graviditet vars symptom gjorde mig orörlig och därför osynlig för omvärlden. Jag vill att min växande glädje ska få synas, för om den slutar växa skulle jag ångra alla osynliga bevis för omvärlden på dess magiska existens.

Vi kallar hennom Glottis!

Plus nr 1, test nr 2 den 27/10









Plus nr 2, test nr 3 den 31/10









Plus nr 3, test nr 4, officiell testdag 1/11









Innehåll: Glottis












Vilken resa! Glad, trött och rädd.

Att ta sig ett tillstånd

Här om dagen bestämde jag mig för något nytt, eller något jag åtminstone inte klarat efter Ruth och Astrids dramatiska tillkomst.

Solen stod på himlen som en förgylld höstgud och allt som böjde sig under den snälla guden blev till gnistrande skatter. Som om världen betroddes med ett tunt lager bladguld som guden försiktigt penslat fast. En fantastisk dag! Jag har alltid känt mig hemma i hösten, men trodde att flickornas öde för alltid skulle förstöra min älskade hemvist. Hösten kom och till min förvåning visade det sig att känslan för hösten bara förstärktes! Dofterna blev fylligare, den höga luften tog min andning till nya dimensioner och ljuset blev magi mellan glesa grenar och över flammande vatten...återigen våra flickors förtjänst.

Tillbaka till "här om dagen", den 27/10. Efter några vanliga, och andra mindre vanliga, morgonbestyr bestämde jag mig för att vara glad hela dagen. En glad dag skulle jag nog orka. En glad dag kunde väl inte skada? En glad dag betyder lagom många glada timmar och hade jag dessutom lite tur kunde jag lyckas! Jag gjorde därför glädjen till min och såg noga till att den skulle räcka hela vägen fram till 24.00. Dagen blev mindre prestigefylld när jag tänkte att jag dagen därpå kunde bestämma mig för att må annorlunda om jag ville. Knäpp, ledsen, elak, fobisk, fnittrig...jag kunde tillåta mig vad jag ville resten av dagarna för att uppnå variation. Men glad idag.

Det kändes som ett spel jag fattade tycke för. En utmaning att hålla fast vid dag för dag. Den 27/10 blev en glad dag för att jag bestämde mig för den glädjen. Inga oförutsedda händelser skakade om mina grundvalar och jag omgavs av många härliga människor. Och vet ni! Där alla de där härliga människorna jag saknat befann sig just den där glada dagen, där fann jag en hemlig läsare av min blogg! Det var häftigt konstigt att veta att hon vet så mycket om mig och jag så lite om henne. Men jag passade på att förhöra mig och bad henne om en liten kommentar, som bevis på att jag inte drömt det hela. Vilken grej! Glädjen sprang galopp och den bästa dagen på länge tog slut i en tidig, trött och skön dröm...

.

Doft av snöänglar

Snö är nederbörd iklädd iskristaller, som faller från ett moln. Snöfall kallas de på sin gemensamma nedfärd och glittret som färdas där är snöstjärnor. Snöstjärnor...ett av de vackraste av ord och ett av de vackraste av naturfenomen. I timmar kan jag stå i mörkret och blicka mot flingorna som dalar i vinterns första snöfallsnatt. Känna den kalla doften av mjuk is innanför tjocktröjans hals.

Idag snöade det på vår färd mot sjukhuset. Den allra första snön. Inget mjukt dalande som får giporna att förhoppningsfullt dras uppåt i ansiktet, som dan innan dan i en oskyldig barndom, men i form av ett regn. Det var Kärleken som stannade upp i stressen, lyfte ansiktet mot skyn och sa att det snöade. Jag svarade att det regnade. För vi samman våra nederbörder blir det snöblandat regn, och det hände sig idag.


















Jag vet inte om snöregn kan betyda något bortom isblandad nederbörd och vått, men en vän påminde mig om morgonens snöfall och att det måste bringa tur...och visst måste det! Det snöade och det betyder himmelsk kraft, en sådan som bara snöänglar skapar. Kraft som faller från ett moln. Det där jag trodde var regn har blivit snöblandat regn, har blivit snöfall med iskristaller, har blivit glittrande snöstjärnor, har blivit kraft och tur. En förnimmelse, en hint.

Jag bestämmer mig för att tro på den snön, och andas mjuk doft av snöänglar under min tjocka filt...

.

En livs levande lillebror

Grattis MammaMelissa med familj!

.

Familjen Saknads hjärta

Ni är många som tänkt på oss idag! På flickorna som skulle fyllt ett och på deras föräldrar som ville torka smultrontårta. Några bara i tankarna, vilket är vackert nog, och andra mer påtagligt.

Vi har fått de vackraste av ord genom lyxtelegram, velourhjärtan, blogginlägg, kommentarer och utstansade kort. Fina meddelanden på diverse telefoner och överraskningar vid graven. En present i form av ett vackert änglamamme-smycke letade sig snabbt runt min handled och många ljus har tänts. Alla unika ord och handlingar varsamt beundrade.

För Ruth. För Astrid.
Från er som minns vid vår sida.

Tacksamhet är hjärtats minne, och Familjen Saknads hjärta växer sig allt större.

.

Happy birthday på spanska 24/9-09

Vid kalasgraven sken solen i det ständigt blåsiga Göteborg. Vi hade småpresenter, storballonger och vanliga såpbubbleflaskor i en påse. Jag hade under dagen funderat över en passande sång, men insåg att alla var allt annat än passande. I alla fall de svenska..."uti hundrade år". Jag försökte tillverka en egen variant som lät mindre "Ja må dom leva" men fann inte orden. Jag fann däremot en skatt i min språkgömma, "Happy Birthday" på spanska! Jag sjöng och Kärleken nynnade vacker rappakalja, en för Astrid, en för Ruth.

Cumpleaños feliz
Cumpleaños feliz
Te deseamos todos
Cumpleaños feliz

Lite fnissiga i vinden som blåste bus i ballongerna, torkade vi fågelbajs från stenen. Det förefaller vara en och samma fågel som bajsar på samma bokstäver. Alltid! Vid varje besök samma, samma. Vi putsar, den bajsar. Stenen glittrade snart ikapp med glitterkulan (en sån man skakar) innehållande hundratals flytande små silverhjärtan och ballongerna som sprakade kitschigt i solen.

Höjdpunkten blev ballongsläppet. När vinden mojnade för en bråkdels sekund, släppte vi "Happy Birthday" och "Hello Kitty" i luften. De kunde knappt bärga sig innan de var högt och långt borta! Det var så vackert och lyckligt just då, vid döttrarnas glittriga grav.

Jag spanade efter de två blänkande ballongprickarna i den höga, blå, kvällsluften och märkte att de styrde riktning sjukhus. Vårt sjukhus! Jag önskade ballongerna mot de dystraste av salar för att sakta sväva förbi någon i behov av ett minne att greppa. Någon i vår situation, någon som precis förlorat sina drömmar. Jag hoppades att Ruth och Astrids "Happy birthday" och "Hello Kitty", med sina svansar av snören och etiketter med vackra ord, kunde gro ett hoppfullt minne i någon annans svarta jord. Att minnas som magi en födelsedag om ett år där sången kan bli "Happy birthday" på ett passande språk...

Ingen vanlig dag

Idag ville kroppen inte vakna. Den sov som efter ett kvällen-innan-rus där konstiga scener skramlar förbi i drömmen och kroppen slingrar sig under det på tok för varma täcket. Klockan blev elva, den kände på sig att idag var ingen vanlig dag. En plötslig gråt vällde ur mig där jag gick mellan kissarnas vattenskålar och den puttrande äggröran. Den kom plötsligt för jag var inte ledsen när jag vaknade trots dagens tema.

Lika plötsligt kom även trösten. Katten Dexter som annars är lite lågmäld i all sin gosighet sprang tätt intill, började spinna för glatta livet och torkade bokstavligen tårarna! Han putsade och slickade och visste inte till sig av oro för konstiga matte. Det har hänt förut när jag varit ledsen att han tittar på mig allvarsamt, som om han gav sin tillåtelse, och snabbt lägger sig tillrätta som ett plåster över bröstet. När gråten är slut, packar han sin väska och smyger iväg...

Jag överraskades av att den ovanliga dagen bjöd på mer av härligt än hemskt. Jag som känt efter i varje por om den stora sorgen skulle slå läger igen...till och med solen sken några uppskattande strålar. Jag hade föreställt mig att veckans tidigare harmoni skulle byta ut mig till en slaskig pöl. Att idag skulle bli den mulnaste på väldigt länge. Men farhågorna var meningslösa. Jag kände mig som vanligt, om än oändligt trött. I kroppen.

Idag var ingen vanlig dag.

Två ballonger i er himmel

Jag har inte planerat någon hej-dundrande årsdag på torsdag. Inte mer än jag skulle gjort om de vore vid liv. Inget stort tårtkalas med släkt från landets alla hörn. Inget mer än en munter sång tillsammans med de närmaste och lite lyckligt papparsprassel från några presenter inslagna med omsorg och fantasi. I min och kärlekens familj har vi varit lågmälda med firanden. Vi vet inte vad slå på stort är! Närmsta lilla kretsen, födelsedagskort med posten, en present eller två, den traditionella smultrontårtan och ett kärleksfullt hurraaa. Det kan vi. Och det är så vi vill ha det på torsdag. Bortsett från smultrontårtan som inte vill sig göras.

Jag och pappa M vid graven med händerna sammanflätade när vi släpper våra snören. Två glada ballonger skall stiga likt slingrig indianrök mot den gråmulna himlen. Om än motvilligt ska de släppas fria då allt som förknippas med flickorna är mycket svårt att ta avsked ifrån. Två massproducerade heliumballonger inget undantag. Det är svårt att säga hej då för alltid till sina barn, små som stora ingen skillnad. Det är vedervärdigt svårt. Och det är svårt att släppa greppet om saker inköpta till flickorna, saker som är dömda att förfalla och försvinna, aldrig någonsin använda. Pynt och prylar blir i många fall det närmaste vi kommer vad gäller förlorad omvårdnad. De får eget magiskt liv och det lindrar för en stund.

Jag vet inte vad jag förväntas känna på torsdag. Därför är jag lite rädd. Dagarna och timmarna med sorgen pendlar genom tiden som de önskar. Imorgon kan kännas värre än igår eller omvänt, och det finns inga regler för sorgens rätta dagar. Kanske kastas jag tillbaka i tiden eller fortsätter känna det jag känner nu. Ett oförklarligt lugn med framtid i sikte. Kanske undrar jag varför de fick så få födelsedagskort med posten. Och förmodligen undrar jag även på torsdag varför det är så tyst kring döda barn.

Det är bara den dagen, den för ett år sedan, som kan stjälpa mig igen, men den är redan förbi. Andra dagar, söndagar som årsdagar, kan aldrig bli den dagen. Den finns inte mer än i ett smärtsamt minne för ett år sedan. Födelsedagar skall ge glada minnen och sådana skall jag samla på torsdag!

Den stora sorgen syns som ett bensinskimrande spår efter mig, som har slutat droppa. Färgerna är vackra i ljuset. Den finns i allt jag gör och den är oumbärlig, ovärderlig. Den ger kvällstéet en djupare och renare smak. På torsdag ska jag samla på den stora glädjen att ha upplevt flickorna. Den skimrar också. Den är såpbubblor i sensommarkvällen som efter sin luftfärd studsar och landar mjukt över vattenbrynet. Jag ska samla på mina minnen av nyfikna sparkar om morgonen. En bubbla som spricker mot er sten. En ultraljudsbild med en utsräckt liten hand. Några viskningar mot jorden. En modig kamp om liv och död.
Två ballonger i er himmel.

.

Lyxproblem

Jag har lagt mig till med lyx! Då pratar jag inte om kryssningar på ett azurblått hav bland öar som vita knappar kring fartygskroppen. Jag pratar inte heller om ansiktsbehandling under peelande aromacrémer. Min lyx handlar om vaxning. Från knät och ned.

När jag flyttade till nya småstaden och den mest tärande sorgen dragit in klorna insåg jag att min kropp börjat förfalla. Jag såg plötsligt vad som spirade nedanför kanten på de kjolar jag äntligen fick lust att bära. För första gången i mitt liv bokade jag tid på skönhetssalong (heter de så nu för tiden?). Jag förväntade mig en überkäck och ytlig dermatolog som skulle propsa på den ena behandlingen efter den andra, men fann två djupa, ärliga ögon bakom en människa jag förstod hade lärt känna livet.

I fredags var det dags igen och av någon anledning kom barn på tal. Jag berättade om vår långa väg till Ruth och Astrid och om den avgrundsdjupa tiden efter deras död. Hon höll upp med tortyren, drog efter andan och berättade att de varit i samma land som vi. Med IVF och salta tårar men att de efter 5 års väntan fått barnbesked och snart hämtar en gosse. En pojke med blåsljud på hjärtat. En pojke från Peking. Håren som var kvar ställde sig på ända. Det var så vackert och hon var så självklart lycklig. Jag sa att jag önskar vi var där men att vi först måste vinna ett krig...

15 minuter senare och fri från mina gycklare, hamnade jag bakom disken och fick möta ansiktet på den vackraste av pojkar. Vi grät några samfällda tårar, hon av längtan och glädje, jag av längtan och saknad. Jag nästan dansade till bilen i höstsolen och tittade hoppfullt upp i den klara höga luften. Jag kände en glädje jag inte mött på länge. Glädjen över hennes lycka och den över mitt svårfångade hopp. Ett hjärta med blåsljud som pumpar liv, en gosse från fjärran...en dröm som kan bli sann bakom molnen! Jag drömde flygresor, överlämnande och kramar av bruna armar... i en korsning blev jag stående för länge. 15 sekunder för länge tutade bilen bakom om.

Men vad är 15 sekunder i en korsning? 15 minuter av tortyr? 5 veckors IVF behandling? 5 års längtan efter en pojke från Peking som snart får komma hem? Vad är väntan om inte ett steg närmare.

.