Lika plötsligt kom även trösten. Katten Dexter som annars är lite lågmäld i all sin gosighet sprang tätt intill, började spinna för glatta livet och torkade bokstavligen tårarna! Han putsade och slickade och visste inte till sig av oro för konstiga matte. Det har hänt förut när jag varit ledsen att han tittar på mig allvarsamt, som om han gav sin tillåtelse, och snabbt lägger sig tillrätta som ett plåster över bröstet. När gråten är slut, packar han sin väska och smyger iväg...
Jag överraskades av att den ovanliga dagen bjöd på mer av härligt än hemskt. Jag som känt efter i varje por om den stora sorgen skulle slå läger igen...till och med solen sken några uppskattande strålar. Jag hade föreställt mig att veckans tidigare harmoni skulle byta ut mig till en slaskig pöl. Att idag skulle bli den mulnaste på väldigt länge. Men farhågorna var meningslösa. Jag kände mig som vanligt, om än oändligt trött. I kroppen.
Idag var ingen vanlig dag.
2 kommentarer:
Ändå skönt att det blev så! Själv var jag helhypad för att inte känna eller tänka... men det räckte med att mannen åkte till gymmet och att jag blev själv under drygt en timme för att jag skulle bli ikappsprungen... och nu känns allt mest märkligt...
Förstår att det måste vara en märklig och sällsam dag med mycket känslor. Katter är oerhört intuitiva många gånger. Jag har två som är över hela mig när jag mår dåligt och ska gosa och bara vara med mig. Den där Dexter verkar veta vad du behöver.
Varm kram från Liv
Skicka en kommentar