Två ballonger i er himmel

Jag har inte planerat någon hej-dundrande årsdag på torsdag. Inte mer än jag skulle gjort om de vore vid liv. Inget stort tårtkalas med släkt från landets alla hörn. Inget mer än en munter sång tillsammans med de närmaste och lite lyckligt papparsprassel från några presenter inslagna med omsorg och fantasi. I min och kärlekens familj har vi varit lågmälda med firanden. Vi vet inte vad slå på stort är! Närmsta lilla kretsen, födelsedagskort med posten, en present eller två, den traditionella smultrontårtan och ett kärleksfullt hurraaa. Det kan vi. Och det är så vi vill ha det på torsdag. Bortsett från smultrontårtan som inte vill sig göras.

Jag och pappa M vid graven med händerna sammanflätade när vi släpper våra snören. Två glada ballonger skall stiga likt slingrig indianrök mot den gråmulna himlen. Om än motvilligt ska de släppas fria då allt som förknippas med flickorna är mycket svårt att ta avsked ifrån. Två massproducerade heliumballonger inget undantag. Det är svårt att säga hej då för alltid till sina barn, små som stora ingen skillnad. Det är vedervärdigt svårt. Och det är svårt att släppa greppet om saker inköpta till flickorna, saker som är dömda att förfalla och försvinna, aldrig någonsin använda. Pynt och prylar blir i många fall det närmaste vi kommer vad gäller förlorad omvårdnad. De får eget magiskt liv och det lindrar för en stund.

Jag vet inte vad jag förväntas känna på torsdag. Därför är jag lite rädd. Dagarna och timmarna med sorgen pendlar genom tiden som de önskar. Imorgon kan kännas värre än igår eller omvänt, och det finns inga regler för sorgens rätta dagar. Kanske kastas jag tillbaka i tiden eller fortsätter känna det jag känner nu. Ett oförklarligt lugn med framtid i sikte. Kanske undrar jag varför de fick så få födelsedagskort med posten. Och förmodligen undrar jag även på torsdag varför det är så tyst kring döda barn.

Det är bara den dagen, den för ett år sedan, som kan stjälpa mig igen, men den är redan förbi. Andra dagar, söndagar som årsdagar, kan aldrig bli den dagen. Den finns inte mer än i ett smärtsamt minne för ett år sedan. Födelsedagar skall ge glada minnen och sådana skall jag samla på torsdag!

Den stora sorgen syns som ett bensinskimrande spår efter mig, som har slutat droppa. Färgerna är vackra i ljuset. Den finns i allt jag gör och den är oumbärlig, ovärderlig. Den ger kvällstéet en djupare och renare smak. På torsdag ska jag samla på den stora glädjen att ha upplevt flickorna. Den skimrar också. Den är såpbubblor i sensommarkvällen som efter sin luftfärd studsar och landar mjukt över vattenbrynet. Jag ska samla på mina minnen av nyfikna sparkar om morgonen. En bubbla som spricker mot er sten. En ultraljudsbild med en utsräckt liten hand. Några viskningar mot jorden. En modig kamp om liv och död.
Två ballonger i er himmel.

.