Att befinna sig ofrivilligt barnlös är en svår tillvaro för de allra flesta, ibland så svår att både familj och vänskaper tar stryk och slutar fungera. Jag har varit där, och finns där fortfarande på ett sätt. Ruth och Astrid, de fanns och finns i våra hjärtan och bilder. Men jag står ändå där, som "ofrivilligt levande-barnlös". Känslan innan flickorna, skiljer sig från den att vara ofrivilligt levande-barnlös. Nu har ett lugn lagt sig över barnlängtan och jag misstänker att den handlar om att jag trots allt fick bli en sorts mamma tillslut. Jag blev tvåbarnsmor och det kan inte ens döden ändra på! Jag kan aldrig vara barnlös mer!
Kanske är det därför jag nu reagerar mildare på den många gånger oförstående omgivningen och kanske är det därför jag traskar igenom IVF nr 4 utan att drunkna med huvudet högre. Inget spelar längre så stor roll då mycket jag tidigare kunde reagera på ter sig som rena bagateller. Sorgen över alla drömda obarn, tiden innan flickorna, var mer segdragen. Den hade ingen riktig början eller synligt slut, den befann sig i ett limbo med bitterhet som piska. Det var tärande att känna den där bittra avundsjukan gentemot andra familjer, som de inte var skyldiga till men som ingen kunde rädda sig undan. Jag visste aldrig vilket ben jag skulle stå på eller vilka grenar att luta mig mot, om de skulle ge vika.
Men jag är säkrare nu. På mig och min förmåga att leva under hot och ändå röra mig framåt, på de härliga vänner som stannat kvar trots min ständiga frånvaro. Jag är säkrare på kärleken inom mig och var jag ska ödsla den. Det är fantastiskt vad två döda barn kan hjälpa till med! Ruth och Astrid har visat mig ett mer påtagligt sätt att sörja och leva vidare. Jag ser bättre! Innan fanns bara ovisshet, bitterhet och den svartaste avundsjukan. Blind och galen. Vad skulle jag sörja? Drömmar om hundratals obarn? Vilket skulle jag välja? Tiden innan flickorna var som ett smaklöst tuggumi som tuggades månad efter månad. Den gjorde mig till någon jag inte ville vara. Nu vill jag!
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Åh, det glädjer mig att du kan känna så nu!:.)) Ibland läser jag igenom våra gamla mail och inser vad mycket som har hänt med oss sedan de där första dagarna, veckorna, månaderna... och det här inlägget är det yttersta beviset:.))
Du får styrka i ryggen av dina små flickor att gå vidare och ta dig igenom den fjärde omgången! Dom är med dig hela tiden! I hjärtat! Det är det du känner!
Kram!
Ingegerd
Är för första gången inne på din blogg. Tack för besöket!
Jag tyckte mycket om namnen på era flickor!
Skicka en kommentar