När Ruth och Astrid försvann (då hade de på sin höjd försvunnit, inte dött) blev texter otroligt viktiga. Nästan övernaturligt viktiga. Var texterna bra kunde de dämpa den värsta ångesten när jag höll mig koncentrerad mitt i ett livgivande stycke ordkonst. Så fort jag slutade läsa eller skriva var det över mig igen...mitt undermedvetnas försök att få mig att förstå att jag aldrig skulle uppleva mina döttrar igen. Inte ens deras död! Så jag samlade citat, artiklar, böcker, dikter, musiktexter, medicinska rapporter och forum-inlägg...som jag intog istället för att skära mig, istället för tabletter.
Idag fann jag några av dem i en mapp på lilla "knähunden". En övergiven mapp innehållandes mängder av vällagrade citat ur mitt hjärtas svarta arkiv. Lappar lades på högar i skåp och under, på fönsterbrädor och i kuddvar, på olika datorer och med pilar till nya citat och egna förvirrade tillägg och tankefragment. Kanske samlade jag minnen. Kanske förträngde jag. Kanske var raderna det enda som fanns kvar efter att jag dött av sorg. För jag var verkligen död och mina döttrar försvunna, så mycket visste jag, och att jag hamnat i helvetet.
Ur textsamlingen finner jag några rader som fascinerade mig, och jag minns precis vad jag såg, precis hur jag tänkte och precis hur det kändes i mörkret omkring mig...
---
Elliott: "-Vi förlorade ett barn förra hösten. I elfte veckan. Man kan inte begripa vart det tar vägen. Ibland får jag en känsla av att det sitter på mina axlar här, men jag kan inte se det. Det är som en pytteliten tyngd strax bakom nacken, som en doft jag känner igen."
Mitt ansikte är uttryckslöst, det stämmer inte med kaoset inuti. Det borde ha stora sår och blåmärken, det borde blöda. Det borde se betydligt äldre ut.
(Ur En himmel för Elliott av Katarina Danielson)
---
" Det finns människor som har nycklar till oss själva. Som kan låsa upp rum som vi alltid burit inom oss, men där vi inte varit tidigare."
"Det var dessutom mareld i vattnet, så att jag kunde sitta på bryggans badtrappa och sparka glitter ur det mörka vattnet under mig, samtidigt som jag hade stjärnornas glitter och universums svarta ocean över mig."
(Ur Musselstranden av Marie Hermanson)
---
"Kanske är den här världen en annan planets helvete". (Aldous Huxley)
---
”Tiden läker alla sår” är ett exempel på en myt som får oss att tro att vi kommer att må bättre bara vi låter tiden gå. Vi känner till människor som väntade i 20-30 år eller längre utan att må bättre. Tvärtom fördjupades deras smärta."
"Omgivningens reaktioner kan ofta sammanfattas i följande punkter:
* De vet inte vad de ska säga
* De är rädda för våra känslor
* De intellektualiserar och ger svårföljda råd
* De lyssnar inte på oss
* De försöker byta samtalsämne
* De vill inte tala om döden"
(Svenska Institutet för Sorgbearbetning)
---
"minnen
två fingrar
stoppade i livets
mun"
(Valzhyna Mort: Tårarnas fabrik)
---
Och innan jag fann mappen idag ringde jag kommunen för att påbörja vår adoptionsutredning!
Visar inlägg med etikett Adoption. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Adoption. Visa alla inlägg
tisdag 20 april 2010
måndag 1 mars 2010
1 år 5 månader och 4 dagar senare
Morgontrött: Det blev ingen riktig morgon. Om man räknar bort den trötta halvminut under vilken jag önskade Kärleken en fin resa till landet långt därborta, där en bouppteckning ska upprättas och fördelas mellan sorgsen bror och syster under veckan.
Sedan sov jag fram till lunch som i tidiga tonåren, när hormoner och växtvärk band mig vid sängen. Denna sena morgon berodde på gårdagsnattens konståkning. Som liten tränade jag och pappa konståkning på svarta tjärnet i skogen vid "Kulan". Det var minuterna innan kylan krympte fötterna och smärtan från trånga fjolårsskridskor gjorde sig påminda. Jag sadlade snabbt om till dockhus-byggare.
Våthjärtad: Vid lunch åt jag frukost och stirrade på fågelholken utan botten, som vore den på skämt från Buttericks. Jag motade bort de äggsugna kattbröderna och blev plötsligt och väldigt ledsen. Jag blir sådär våthjärtad när jag är ensam och kanske behövs det. Jag tänkte på Ruth. Jag tänkte på Astrid. På hur vi skulle ha pekat på fåglarna...Jag mindes bilder från förlossningen, eller snarare känslor, för när vattnet gick blev allt svart. Nästan 8 timmar tog förlossningen, som slutade med två människors död.
Två människor...De kunde blivit den där blonda pojkens blyga grannar, sämst i Schack, längst i klassen, flickvänner till en prins och en vapenvägrare, datahackers, fetknoppar, utbytesstudenter, läkare utan gränser eller de vars extrapris-fulla vagnar du stöter till i kaffe-te-marmelad-avdelningen på ICA.
Jag undrade varför mina älsklingsmänniskors död ibland förminskas?
Jag minns inte gärna de timmar som slog sönder allt liv och alla drömmar. Jag låter gärna bli, men minnena av den dagen kan fortfarande drabba mig ursinnigt. Som att slitas sönder i höjd med bröstkorgen, tömmas på allt innehåll, få inälvorna omvridna som en sur trasa och slutligen fasthäftade med spikpistol i det infekterade hålet från mitt tappade hjärta. En underdrift, men det närmaste en förklaring jag kan komma.
Hello Kitty: Lång och slaskblöt promenad i kvarteren. Såg ett hus med nya karmar vars färg skulle passa perfekt mot vår fasad. Äntligen! Ska knacka på. Funderar på att göra allvar av mina sluta-blogga-funderingar. Inläggen lyser med sin frånvaro och innehållet är ofta blasé. Jag tror jag har förmedlat färdigt min förunderliga sorg till många, tröstat några, och inte minst har jag fått livsnödvändiga vänner, perspektiv och bekräftelse i mitt eget elände. Inte för att sorgen någonsin försvinner men nu behöver jag inte bekräftelsen på samma sätt och tiden behöver helhjärtat ägnas åt annat, men det är svårt att sluta...
Grannpojkarna ringde på för en kattkoll. Dexter blev lekig och Charlie stack under säng. 5-åringen rev sig på en oklippt kattklo och blev ledsen med darr på läppen. Jag tröstade med rosa Hello Kitty-plåster och visade i vilken riktning man klappar kattrygg. Framifrån och bak. Alla, utom Charlie, blev glada!
Bagare Bengtsson: Med tanke på morgondagens ledighet unnade jag mig den sista slatten kvarlämnat lördagsvin under kvällen. Två små glas. Jag blev söndagsfull! Jag förvånades än en gång över hur lite jag tål (efter graviditeten) och vilken ångest ett glas för mycket brukar ge (efter graviditeten). Jag undrade varför jag skämdes över veckodagen i kombination med vinet? Tänkte skit samma. En dusch och en kladdig lerinpackning senare var jag skinande ny.
Charlie däremot, som brukar vara svart, var plötsligt vit! Som om han badat i mjöl. Jag fick snart förklaringen till nya looken: upp på köksbänk, balansgång på smala delen av spisfläkten, några tasstag i kryddhyllan och så ryggsim över störtmysiga aldrig-dammade-köksskåpen. Jag blev rädd för heta plattor...
Några dammtrasor senare kom jag på att jag inte får glömma...att berätta för min terapeut imorgon att vi börjat längta...kanske bestämt oss...samtidigt och självklart...
En ganska vanlig söndag i sällskap med sorgen.
Sedan sov jag fram till lunch som i tidiga tonåren, när hormoner och växtvärk band mig vid sängen. Denna sena morgon berodde på gårdagsnattens konståkning. Som liten tränade jag och pappa konståkning på svarta tjärnet i skogen vid "Kulan". Det var minuterna innan kylan krympte fötterna och smärtan från trånga fjolårsskridskor gjorde sig påminda. Jag sadlade snabbt om till dockhus-byggare.
Våthjärtad: Vid lunch åt jag frukost och stirrade på fågelholken utan botten, som vore den på skämt från Buttericks. Jag motade bort de äggsugna kattbröderna och blev plötsligt och väldigt ledsen. Jag blir sådär våthjärtad när jag är ensam och kanske behövs det. Jag tänkte på Ruth. Jag tänkte på Astrid. På hur vi skulle ha pekat på fåglarna...Jag mindes bilder från förlossningen, eller snarare känslor, för när vattnet gick blev allt svart. Nästan 8 timmar tog förlossningen, som slutade med två människors död.
Två människor...De kunde blivit den där blonda pojkens blyga grannar, sämst i Schack, längst i klassen, flickvänner till en prins och en vapenvägrare, datahackers, fetknoppar, utbytesstudenter, läkare utan gränser eller de vars extrapris-fulla vagnar du stöter till i kaffe-te-marmelad-avdelningen på ICA.
Jag undrade varför mina älsklingsmänniskors död ibland förminskas?
Jag minns inte gärna de timmar som slog sönder allt liv och alla drömmar. Jag låter gärna bli, men minnena av den dagen kan fortfarande drabba mig ursinnigt. Som att slitas sönder i höjd med bröstkorgen, tömmas på allt innehåll, få inälvorna omvridna som en sur trasa och slutligen fasthäftade med spikpistol i det infekterade hålet från mitt tappade hjärta. En underdrift, men det närmaste en förklaring jag kan komma.
Hello Kitty: Lång och slaskblöt promenad i kvarteren. Såg ett hus med nya karmar vars färg skulle passa perfekt mot vår fasad. Äntligen! Ska knacka på. Funderar på att göra allvar av mina sluta-blogga-funderingar. Inläggen lyser med sin frånvaro och innehållet är ofta blasé. Jag tror jag har förmedlat färdigt min förunderliga sorg till många, tröstat några, och inte minst har jag fått livsnödvändiga vänner, perspektiv och bekräftelse i mitt eget elände. Inte för att sorgen någonsin försvinner men nu behöver jag inte bekräftelsen på samma sätt och tiden behöver helhjärtat ägnas åt annat, men det är svårt att sluta...
Grannpojkarna ringde på för en kattkoll. Dexter blev lekig och Charlie stack under säng. 5-åringen rev sig på en oklippt kattklo och blev ledsen med darr på läppen. Jag tröstade med rosa Hello Kitty-plåster och visade i vilken riktning man klappar kattrygg. Framifrån och bak. Alla, utom Charlie, blev glada!
Bagare Bengtsson: Med tanke på morgondagens ledighet unnade jag mig den sista slatten kvarlämnat lördagsvin under kvällen. Två små glas. Jag blev söndagsfull! Jag förvånades än en gång över hur lite jag tål (efter graviditeten) och vilken ångest ett glas för mycket brukar ge (efter graviditeten). Jag undrade varför jag skämdes över veckodagen i kombination med vinet? Tänkte skit samma. En dusch och en kladdig lerinpackning senare var jag skinande ny.
Charlie däremot, som brukar vara svart, var plötsligt vit! Som om han badat i mjöl. Jag fick snart förklaringen till nya looken: upp på köksbänk, balansgång på smala delen av spisfläkten, några tasstag i kryddhyllan och så ryggsim över störtmysiga aldrig-dammade-köksskåpen. Jag blev rädd för heta plattor...
Några dammtrasor senare kom jag på att jag inte får glömma...att berätta för min terapeut imorgon att vi börjat längta...kanske bestämt oss...samtidigt och självklart...
En ganska vanlig söndag i sällskap med sorgen.
tisdag 23 februari 2010
Tänk om
Jag funderar ofta på när det är dags att ta farväl av drömmen och hur jag avskedar den? När vi ska få, eller ta oss ro och skapa en verklig värld som åtminstone är trevlig att vistas i till hälften. Jag funderar ofta på det.
Vår värld är allt annat än verklig och inte heller särskilt trevlig. Den har blivit så tunn och andlös. Jag ser den som på håll där jag sitter och iakttar paret i soffan. Paret som med hjärtformade pupiller ville och skulle adoptera, såg en framtid med kladdiga blöjbyten och mjuka, bruna skratt. Ett barn som var sig själv nog utan att behöva liknas vid än den ena och än den andra.
Men det var innan djävulen sprang lös.
Innan honom var allt väldigt självklart och enkelt. På den tiden smygbad jag till Gud, utifall att...jag menar, tänk om...tänk om! Tänk om har präglat mig alldeles för länge och jag går nu i psykoterapi för att lära mig förstå och behärska mitt ego igen. Mitt liv som det ska fortsätta levas med beslutsklubban i egen hand. Det kan inte ske mellan hopp och förtvivlan, i en tänk-om-dröm, för där finns inget annat!
Nej, det är oerhört svårt att förklara den besatthet kring fortsatta IVF:er och önskegraviditeter som tog plats efter Ruth och Astrids död. Handlar det om att vinna över döden för en stund? Läka? Passa in i mallar? Förenkla tillvaron? Gener/ biologiska drifter? Försonas med en svekfull kropp? Få en levande glimt av flickorna?
Tja. Det är som att allt som en gång varit naturligt nu blivit förbjudet, farligt och okänt. Nej, jag kan inte förklara riktigt än, men jag återkommer till det.
Inte minst för att jag måste.
Tänka om.
.
Vår värld är allt annat än verklig och inte heller särskilt trevlig. Den har blivit så tunn och andlös. Jag ser den som på håll där jag sitter och iakttar paret i soffan. Paret som med hjärtformade pupiller ville och skulle adoptera, såg en framtid med kladdiga blöjbyten och mjuka, bruna skratt. Ett barn som var sig själv nog utan att behöva liknas vid än den ena och än den andra.
Men det var innan djävulen sprang lös.
Innan honom var allt väldigt självklart och enkelt. På den tiden smygbad jag till Gud, utifall att...jag menar, tänk om...tänk om! Tänk om har präglat mig alldeles för länge och jag går nu i psykoterapi för att lära mig förstå och behärska mitt ego igen. Mitt liv som det ska fortsätta levas med beslutsklubban i egen hand. Det kan inte ske mellan hopp och förtvivlan, i en tänk-om-dröm, för där finns inget annat!
Nej, det är oerhört svårt att förklara den besatthet kring fortsatta IVF:er och önskegraviditeter som tog plats efter Ruth och Astrids död. Handlar det om att vinna över döden för en stund? Läka? Passa in i mallar? Förenkla tillvaron? Gener/ biologiska drifter? Försonas med en svekfull kropp? Få en levande glimt av flickorna?
Tja. Det är som att allt som en gång varit naturligt nu blivit förbjudet, farligt och okänt. Nej, jag kan inte förklara riktigt än, men jag återkommer till det.
Inte minst för att jag måste.
Tänka om.
.
söndag 15 november 2009
En självisk dunk i ryggen
Det talas ibland om föräldrakärlek som vore den en osjälvisk kärlek. Jag håller inte riktigt med. Jag tror barnen är en förlängning av oss själva; en bit av vårt agerande, sätt att tala, röra oss, och när det kommer till utseende ofta en spegling av föräldrarna. Kärleken till ett barn, när den bekräftas och återgäldas, ger därtill föräldern en stor portion självbekräftelse. Inget fel i det.
Men kan man gå så långt som att likställa föräldrakärlek med egenkärlek?
Jag undrar appropå ett årsgammalt inlägg hos Helga som behandlade problematiken kring julkort på andras barn när man själv finner sig barnlös, och som följdes av funderingar kring egenkärlek i samband med kärleken till ett barn...
Det hörs förtjusta kommentarer om vem den nya bebisen är lik, eller hur sonen är hjulbent som sin far eller att dottern har samma vackra stämma som sin mor. Inte sällan sagt av barnets egna föräldrar och inte sällan med en glimt av stolthet i ögonvrån. Jag har kommit på mig själv mer än en gång att kommentera detsamma! En gest av oförtänkt vänlighet kanske? Det är så snacket går kring nya människor. Jag har också vittnat om hur en mor som fick höra att sonen var lik fadern, slog bakut och förnärmat påpekade likheten med sig själv och sin far.
Vid ett tillfälle fick jag se bilden på en kinesisk pojke som snart skulle få svenska föräldrar. Jag slogs direkt över hur han och adoptivmammans mun och ögonbryn var i det närmaste identiska och fnittrade förtjust, precis som hon. Jag undrade också om vårt fantiserade adoptivbarn skulle komma att likna oss till utseende och rörelsemönster, om barnhemspersonalen tar hänsyn till yttre drag när föräldrar utses?
Bibeln lär de troende att "älska din nästa så som dig själv", och omvänt men samma: älska dig själv så som din nästa. Självhjälpsböckerna uppmanar till att skriva listor på bra och vackra saker om oss själva. Törnblom & Co mässar om långa och många sessioner framför spegeln där man ska ge sig själv kärlek inför bilden av sig själv.
Kanske är det ändå så att barnlängtan i sig, och senare föräldrakärleken, delvis springer ur en stark böjelse för självbespegling, yttre som inre. Som en nedärvd harmlös skada. Inte till Narcissus överdrift men ändå en sorts självisk dunk i ryggen. Egenkärlek verkar vara något att eftersträva i vår moderna tid, så varför inte se sig i "den nya lilla spegeln" och vara glad för det man ser!
När jag såg hur Astrids små händer och fötter liknade mina log jag för första gången mellan tårarna, jag kunde se hur hennes fingrar skulle komma att röra sig...mina, hennes, våra. Jag tänker att det gjorde vi bra och klappar mig själv på axeln.
.
Men kan man gå så långt som att likställa föräldrakärlek med egenkärlek?
Jag undrar appropå ett årsgammalt inlägg hos Helga som behandlade problematiken kring julkort på andras barn när man själv finner sig barnlös, och som följdes av funderingar kring egenkärlek i samband med kärleken till ett barn...
Det hörs förtjusta kommentarer om vem den nya bebisen är lik, eller hur sonen är hjulbent som sin far eller att dottern har samma vackra stämma som sin mor. Inte sällan sagt av barnets egna föräldrar och inte sällan med en glimt av stolthet i ögonvrån. Jag har kommit på mig själv mer än en gång att kommentera detsamma! En gest av oförtänkt vänlighet kanske? Det är så snacket går kring nya människor. Jag har också vittnat om hur en mor som fick höra att sonen var lik fadern, slog bakut och förnärmat påpekade likheten med sig själv och sin far.
Vid ett tillfälle fick jag se bilden på en kinesisk pojke som snart skulle få svenska föräldrar. Jag slogs direkt över hur han och adoptivmammans mun och ögonbryn var i det närmaste identiska och fnittrade förtjust, precis som hon. Jag undrade också om vårt fantiserade adoptivbarn skulle komma att likna oss till utseende och rörelsemönster, om barnhemspersonalen tar hänsyn till yttre drag när föräldrar utses?
Bibeln lär de troende att "älska din nästa så som dig själv", och omvänt men samma: älska dig själv så som din nästa. Självhjälpsböckerna uppmanar till att skriva listor på bra och vackra saker om oss själva. Törnblom & Co mässar om långa och många sessioner framför spegeln där man ska ge sig själv kärlek inför bilden av sig själv.
Kanske är det ändå så att barnlängtan i sig, och senare föräldrakärleken, delvis springer ur en stark böjelse för självbespegling, yttre som inre. Som en nedärvd harmlös skada. Inte till Narcissus överdrift men ändå en sorts självisk dunk i ryggen. Egenkärlek verkar vara något att eftersträva i vår moderna tid, så varför inte se sig i "den nya lilla spegeln" och vara glad för det man ser!
När jag såg hur Astrids små händer och fötter liknade mina log jag för första gången mellan tårarna, jag kunde se hur hennes fingrar skulle komma att röra sig...mina, hennes, våra. Jag tänker att det gjorde vi bra och klappar mig själv på axeln.
.
söndag 13 september 2009
Lyxproblem
Jag har lagt mig till med lyx! Då pratar jag inte om kryssningar på ett azurblått hav bland öar som vita knappar kring fartygskroppen. Jag pratar inte heller om ansiktsbehandling under peelande aromacrémer. Min lyx handlar om vaxning. Från knät och ned.
När jag flyttade till nya småstaden och den mest tärande sorgen dragit in klorna insåg jag att min kropp börjat förfalla. Jag såg plötsligt vad som spirade nedanför kanten på de kjolar jag äntligen fick lust att bära. För första gången i mitt liv bokade jag tid på skönhetssalong (heter de så nu för tiden?). Jag förväntade mig en überkäck och ytlig dermatolog som skulle propsa på den ena behandlingen efter den andra, men fann två djupa, ärliga ögon bakom en människa jag förstod hade lärt känna livet.
I fredags var det dags igen och av någon anledning kom barn på tal. Jag berättade om vår långa väg till Ruth och Astrid och om den avgrundsdjupa tiden efter deras död. Hon höll upp med tortyren, drog efter andan och berättade att de varit i samma land som vi. Med IVF och salta tårar men att de efter 5 års väntan fått barnbesked och snart hämtar en gosse. En pojke med blåsljud på hjärtat. En pojke från Peking. Håren som var kvar ställde sig på ända. Det var så vackert och hon var så självklart lycklig. Jag sa att jag önskar vi var där men att vi först måste vinna ett krig...
15 minuter senare och fri från mina gycklare, hamnade jag bakom disken och fick möta ansiktet på den vackraste av pojkar. Vi grät några samfällda tårar, hon av längtan och glädje, jag av längtan och saknad. Jag nästan dansade till bilen i höstsolen och tittade hoppfullt upp i den klara höga luften. Jag kände en glädje jag inte mött på länge. Glädjen över hennes lycka och den över mitt svårfångade hopp. Ett hjärta med blåsljud som pumpar liv, en gosse från fjärran...en dröm som kan bli sann bakom molnen! Jag drömde flygresor, överlämnande och kramar av bruna armar... i en korsning blev jag stående för länge. 15 sekunder för länge tutade bilen bakom om.
Men vad är 15 sekunder i en korsning? 15 minuter av tortyr? 5 veckors IVF behandling? 5 års längtan efter en pojke från Peking som snart får komma hem? Vad är väntan om inte ett steg närmare.
.
När jag flyttade till nya småstaden och den mest tärande sorgen dragit in klorna insåg jag att min kropp börjat förfalla. Jag såg plötsligt vad som spirade nedanför kanten på de kjolar jag äntligen fick lust att bära. För första gången i mitt liv bokade jag tid på skönhetssalong (heter de så nu för tiden?). Jag förväntade mig en überkäck och ytlig dermatolog som skulle propsa på den ena behandlingen efter den andra, men fann två djupa, ärliga ögon bakom en människa jag förstod hade lärt känna livet.
I fredags var det dags igen och av någon anledning kom barn på tal. Jag berättade om vår långa väg till Ruth och Astrid och om den avgrundsdjupa tiden efter deras död. Hon höll upp med tortyren, drog efter andan och berättade att de varit i samma land som vi. Med IVF och salta tårar men att de efter 5 års väntan fått barnbesked och snart hämtar en gosse. En pojke med blåsljud på hjärtat. En pojke från Peking. Håren som var kvar ställde sig på ända. Det var så vackert och hon var så självklart lycklig. Jag sa att jag önskar vi var där men att vi först måste vinna ett krig...
15 minuter senare och fri från mina gycklare, hamnade jag bakom disken och fick möta ansiktet på den vackraste av pojkar. Vi grät några samfällda tårar, hon av längtan och glädje, jag av längtan och saknad. Jag nästan dansade till bilen i höstsolen och tittade hoppfullt upp i den klara höga luften. Jag kände en glädje jag inte mött på länge. Glädjen över hennes lycka och den över mitt svårfångade hopp. Ett hjärta med blåsljud som pumpar liv, en gosse från fjärran...en dröm som kan bli sann bakom molnen! Jag drömde flygresor, överlämnande och kramar av bruna armar... i en korsning blev jag stående för länge. 15 sekunder för länge tutade bilen bakom om.
Men vad är 15 sekunder i en korsning? 15 minuter av tortyr? 5 veckors IVF behandling? 5 års längtan efter en pojke från Peking som snart får komma hem? Vad är väntan om inte ett steg närmare.
.
söndag 10 maj 2009
Samtidigt
På dagen för ett år sedan agerade jag modell för svägerskans smyckekonst inför en terminsrapport på HDK. Jag stod, satt och nästan svävade i den vita sommarklänningen med kopparrött hår och en svullen och blek IVF-kropp. Vi stod inför sista landstingsfinansierade provrörsförsöket men hade redan siktet inställt på adoption. Vi hade bestämt oss. Läkarundersökningar var gjorda, adoptionskursen genomliden, referenser utsedda och glatt tillfrågade och hemutredarna skulle göra sitt första hembesök i vår vackra storstadslägenhet, väl lämpad för lena barnfötter.
Det låg spänning i luften och den sommarvarma majdagen bjöd på solglitter och skratt i en smutsig och halvtrasig fotostudio, belägen under 161 år av hantverkshistoria. Jag minns att jag nålades fast under en fantastisk brosch i form av ett luffarschack där pjäserna kunde flyttas runt. Jag minns att jag kände mig tung i kroppen. Jag minns att jag ville stanna i lokalerna och suga in atmosfären från alster in progress och livfulla väggar.
Jag minns också de transparenta äggliknande formerna jag höll nära magen där jag satt i ett hav av vaggsångstexter på golvet. Bland Vyssan lull och De elva små trollen. Jag satt så stilla jag kunde med mina smutsiga fötter och tänkte att livet blivit ljusare, att det skulle finnas en framtid för oss med skitiga små barnfötter och vaggsånger som skulle sjungas. Samtidigt bar jag inom mig ivrigt växande ägg från vår tredje IVF, där 13 varsamt plockades ut onsdagen därpå och befruktades. Bland de 13 fanns början till en Ruth och en Astrid. Fem dagar efter fotosessionen återfördes Ruth och Astrid och på testdagen 2/6 lyste det blå plusset vackrare än allt blått på denna jord!
Ibland händer allt samtidigt. Groende förhoppningar grusas för att bana väg för nya. Gamla föreställningar kastar skugga över nyskaffade och adoptionsbestyr övergår till frågor kring matning av tvillingmirakel från ett sista IVF-försök. Samtidigt och allt, på en och samma omtumlande gång. Idag minns jag glädjen över den växande skatten bakom en vit klänning -08, samtidigt som jag minns hur solen silade värme över två perfekta flickors grav första dagen i maj -09. Inombords ekar osjungna vaggvisor och den här går på repeat: När lillorna kom till jorden, det var i maj när göken gol, sa mamma att det lyste av vårgrönt och av sol...
Idag för ett år sedan började livet men tog samtidigt långsamt slut.
Utställningen "Samtidigt"
startar imorgon på Göteborgs Stadsbibliotek.
Där kan bland annat svägerskans smyckekonst skådas.
Gå och se!
Det låg spänning i luften och den sommarvarma majdagen bjöd på solglitter och skratt i en smutsig och halvtrasig fotostudio, belägen under 161 år av hantverkshistoria. Jag minns att jag nålades fast under en fantastisk brosch i form av ett luffarschack där pjäserna kunde flyttas runt. Jag minns att jag kände mig tung i kroppen. Jag minns att jag ville stanna i lokalerna och suga in atmosfären från alster in progress och livfulla väggar.
Jag minns också de transparenta äggliknande formerna jag höll nära magen där jag satt i ett hav av vaggsångstexter på golvet. Bland Vyssan lull och De elva små trollen. Jag satt så stilla jag kunde med mina smutsiga fötter och tänkte att livet blivit ljusare, att det skulle finnas en framtid för oss med skitiga små barnfötter och vaggsånger som skulle sjungas. Samtidigt bar jag inom mig ivrigt växande ägg från vår tredje IVF, där 13 varsamt plockades ut onsdagen därpå och befruktades. Bland de 13 fanns början till en Ruth och en Astrid. Fem dagar efter fotosessionen återfördes Ruth och Astrid och på testdagen 2/6 lyste det blå plusset vackrare än allt blått på denna jord!
Ibland händer allt samtidigt. Groende förhoppningar grusas för att bana väg för nya. Gamla föreställningar kastar skugga över nyskaffade och adoptionsbestyr övergår till frågor kring matning av tvillingmirakel från ett sista IVF-försök. Samtidigt och allt, på en och samma omtumlande gång. Idag minns jag glädjen över den växande skatten bakom en vit klänning -08, samtidigt som jag minns hur solen silade värme över två perfekta flickors grav första dagen i maj -09. Inombords ekar osjungna vaggvisor och den här går på repeat: När lillorna kom till jorden, det var i maj när göken gol, sa mamma att det lyste av vårgrönt och av sol...
Idag för ett år sedan började livet men tog samtidigt långsamt slut.
Utställningen "Samtidigt"
startar imorgon på Göteborgs Stadsbibliotek.
Där kan bland annat svägerskans smyckekonst skådas.
Gå och se!
torsdag 23 april 2009
Inga har ännu överlevt
Jag har varit adoptivmor till otaliga djurungar. Som loppor till päls drar jag till mig små behövande individer, men inga har ännu överlevt...
19 år ung och med äventyr hängande framför ögonen i ett uttråkat ansikte, packade jag ryggan och tog mina första stora steg ut i världen. Jag hamnade på Kibbutz Gesher Haziv i norra Israel. En kort promenad till Medelhavets rand vid frodiga västra Galileen i ett jordbrukssamhälle som luktade hav, svårlösta konflikter och kalkonspillning. Ganska snart hade grannens röda hundvalp Choko utsett mig och min rumskamrat till "mattar" och sökte upp oss i såväl ogräsland som sovsäckar om nätterna. Han blev vår, och där...bakom den brinnande solnedgången blev jag en sorts mamma för första gången.
Kibbutzlivet var för mig ett nytt sätt att leva, där rotation gjorde sysslorna mindre ledsamma att utföra och där allt skulle delas lika. På gott och på ont. Av alla otroliga sysslor blev syssla nr fem min huvudsakliga. Den bestod i att släppa ut/in, pyssla om och utfodra djuren på kibbutzens zoo. En otrevlig chimpans som senare rymde, en blind häst jag försökte rida, getter som följde mig horn i häl, meterhöga och pyttesmå fåglar som alltid ville bitas, en ilsken gås jag fick ta under armen var eviga kväll och senare natta, ormar och andra kräldjur, alla tänkbara smådjur, hundar... Där blev jag extramatte till ännu en hundvalp, som rymde och aldrig återfanns, och matmor till två ratade kaninungar:
Nisse 1 och 2.
Nisse 1 (på bild) som var svårt råttbiten dog efter bara någon dag, och Nisse 2 som verkade frisk, efter en vecka. Han var svart-luden och jag matade honom efter konstens alla regler med mjölkersättning ur pipett. Han följde med i en bäddad skokartong under mina uppdrag. Jag vaknade en natt av att han skrek förtvivlat. Visste inte att kaniner skrek! Jag tog den lille i min kupade hand och kände igenom den mjuka pälsen med fingrarna, magen var alldeles hård. Ett litet tryck. Och där dog Nisse 2 av en brusten urinblåsa som förmodligen aldrig hade fungerat. Liten, våt och alldeles stilla. Jag grät och höll en värdig begravning under en vacker bananplanta.
Min Israeliske kärlek som arbetade på plantagen kom efter en sorgevecka med en vacker gåva. Ett fågelnäste bebott av tre hungriga, föräldralösa och ännu nakna "bull-bulls"; små, grå, tjocka fåglar. Morgon, middag, kväll knäckte jag ett ägg (!) i kokande vatten och matade de små gapen på långa halsar med pincett. Små dun täckte snart kropparna och i takt med att trillingarna växte gav de sig på att provflyga från bokhyllans tredje hyllplan. Låtsasfågelmamman vakade som en hök över de vilda glidflygarna. Väl urvuxna sitt näste dog en av syskonen bull-bull i plötslig bull-bull-död, den andre revs av en katt och den tredje släppte dåvarande kärleken otänksamt ur buren i tron att han inte kunde flyga. Han flög, och vi fick lära att han som vild aldrig skulle klara sig.
När jag nyligen fann och bläddrade med nostalgisk iver i det fullspäckade fotoalbumet från min första stora resa, märker jag ett tydligt före och efter i min äventyrsblick. Den första naiva spänningen byttes mot något allvarligare, som om jag visste vad livet kunde ställa till med. Som om jag hade en aning. Jag känner igen blicken från min nuvarande spegelbild där många små tappade liv ristat osammanhängande mönster över ytan. Inga har ännu överlevt...
19 år ung och med äventyr hängande framför ögonen i ett uttråkat ansikte, packade jag ryggan och tog mina första stora steg ut i världen. Jag hamnade på Kibbutz Gesher Haziv i norra Israel. En kort promenad till Medelhavets rand vid frodiga västra Galileen i ett jordbrukssamhälle som luktade hav, svårlösta konflikter och kalkonspillning. Ganska snart hade grannens röda hundvalp Choko utsett mig och min rumskamrat till "mattar" och sökte upp oss i såväl ogräsland som sovsäckar om nätterna. Han blev vår, och där...bakom den brinnande solnedgången blev jag en sorts mamma för första gången.
Kibbutzlivet var för mig ett nytt sätt att leva, där rotation gjorde sysslorna mindre ledsamma att utföra och där allt skulle delas lika. På gott och på ont. Av alla otroliga sysslor blev syssla nr fem min huvudsakliga. Den bestod i att släppa ut/in, pyssla om och utfodra djuren på kibbutzens zoo. En otrevlig chimpans som senare rymde, en blind häst jag försökte rida, getter som följde mig horn i häl, meterhöga och pyttesmå fåglar som alltid ville bitas, en ilsken gås jag fick ta under armen var eviga kväll och senare natta, ormar och andra kräldjur, alla tänkbara smådjur, hundar... Där blev jag extramatte till ännu en hundvalp, som rymde och aldrig återfanns, och matmor till två ratade kaninungar:
Nisse 1 och 2.
Nisse 1 (på bild) som var svårt råttbiten dog efter bara någon dag, och Nisse 2 som verkade frisk, efter en vecka. Han var svart-luden och jag matade honom efter konstens alla regler med mjölkersättning ur pipett. Han följde med i en bäddad skokartong under mina uppdrag. Jag vaknade en natt av att han skrek förtvivlat. Visste inte att kaniner skrek! Jag tog den lille i min kupade hand och kände igenom den mjuka pälsen med fingrarna, magen var alldeles hård. Ett litet tryck. Och där dog Nisse 2 av en brusten urinblåsa som förmodligen aldrig hade fungerat. Liten, våt och alldeles stilla. Jag grät och höll en värdig begravning under en vacker bananplanta.
Min Israeliske kärlek som arbetade på plantagen kom efter en sorgevecka med en vacker gåva. Ett fågelnäste bebott av tre hungriga, föräldralösa och ännu nakna "bull-bulls"; små, grå, tjocka fåglar. Morgon, middag, kväll knäckte jag ett ägg (!) i kokande vatten och matade de små gapen på långa halsar med pincett. Små dun täckte snart kropparna och i takt med att trillingarna växte gav de sig på att provflyga från bokhyllans tredje hyllplan. Låtsasfågelmamman vakade som en hök över de vilda glidflygarna. Väl urvuxna sitt näste dog en av syskonen bull-bull i plötslig bull-bull-död, den andre revs av en katt och den tredje släppte dåvarande kärleken otänksamt ur buren i tron att han inte kunde flyga. Han flög, och vi fick lära att han som vild aldrig skulle klara sig.
När jag nyligen fann och bläddrade med nostalgisk iver i det fullspäckade fotoalbumet från min första stora resa, märker jag ett tydligt före och efter i min äventyrsblick. Den första naiva spänningen byttes mot något allvarligare, som om jag visste vad livet kunde ställa till med. Som om jag hade en aning. Jag känner igen blicken från min nuvarande spegelbild där många små tappade liv ristat osammanhängande mönster över ytan. Inga har ännu överlevt...
söndag 19 april 2009
Mellan raderna
När jag skriver tar oftast Smärtan tag i tangentbordet och börjar trycka febrilt på de svarta krångliga knapparna. Men efter ett tag tar jag över och ser då tydligt vad det är som sker. Jag präntar ur mig en sjuk längtan efter två döda flickor, sorgen efter desamma och sorgen efter ett liv som tog en tvärnit. Mellan raderna av allt det röd-svarta håller något annat på, det där viktiga som jag tyvär sällan har någon behållning av att skriva om. Det som kallas vardagsliv! Jag missar därför lite detaljer som kan vara bra att veta. Vad rör sig egentligen framför Johburs blödande hjärta?
Huset renoveras rum för rum. Det går långsamt för två ledsamma själar kan ni tro. Innan vi ens sagt pensel har vi blivit så utmattade att det är dags för paus! Det gäller att uppskatta det vi gjort för sekunden. Vi ägnar oss åt husets trängsta utrymmen först, annars har vi hört att de aldrig blir av, och vi har hittills förvandlat en sunkig klädkammare till något värdigt bröllopsklänningen. En pyttig hall med bara hörn och dörrar har fått nytt skal. En vindstoalett (!) som förut var rosa överallt har nu blivit av med heltäckningsmattan (!!), fått snyggt stengolv och toaletten för långt fram så att vi numera får backa in med rumpan före (!!!). Ytterligare ett WC samt större badrum förvandlade från topp till tå. Två sovrum har fått nytt skimmer och parkett, bergvärmen är på gång, garagedörr likaså, en fransk arborist har kollat trädens vara eller icke vara, löv från flera år har blivit krattade, samtliga grannar hälsade, tapeter i vardagsrum och "stora hallen" dragna och ikväll skapade Johbur en ny entréhall! En sekund efter den andra.
De där antidepp-tabletterna ni kanske minns att jag talade om, de är oätna. Jag tog en endaste, fick panik och tänkte att det måste finnas bättre sätt att må lite bättre. De fick hoppa tillbaks i medicinlådan med tanken att skulle jag som ett mirakel bli gravid igen och av outgrundlig otur mista även detta barn, då kan de nog behövas. Alla hundra av dem genast!
Jag har efter läkar-, sjuksköterske-, och psykologbesök kommit fram till att bli sjukskriven till 50%. Jobba halvtid tills jag har fått åter något slags driv. Går redan på nya halvtidsschemat och väntar på domen från Försäkringskassan...Såhär innan domen känns det ljuvligt! Jag har både tid att sörja och återhämta mig och överraskar mig och M med spridda skurar av skratt i motsats till robotmotorik och medvetslöshet. Mår redan så mycket bättre. Tid är en bra doktor!
Min diabetes är fortsatt ignorerad, likaså magisteruppsatsen. Måste tydligen bestämma mig! Alla mina beslut tog slut efter att flickornas gravsten kom på plats. Allt därefter har mist sin betydelse och allt som bestäms blir bestämt till hälften. Just nu (s)krattar jag mest åt eländet som i jämförelse med annat inte ens kan räknas som elände. Så blir inga uppsatser gjorda, inte heller en bättre hälsa. Ska fråga en god vän om hon vill fortsätta med den hälft som är kvar när hon är färdig med att vara mammaledig från studierna...har inte vågat fråga än...kanske är nr 3 på väg...Sparveln, om du läser det här, vill du bli min bättre med-hälft när du är redo för en super-spännande analys? Du får liksom hälften på köpet! Tror det kan gå, tror det kan gå, tror det kan gå. Det går!
Adoptionsplanerna är fortfarande avstannade. Vi kontaktade våra utredare för en tid sedan och det visar sig att vi inte behöver gå ytterligare en dyr men obligatorisk adoptiv-föräldrakurs om eller när vi fortsätter. Bra! Det vi måste ha är en ny hälsodeklaration och oturligt nog hamnar då min diabetes i manegen. Dåligt! Detta då flertalet länder söker friska föräldrar för sina adoptivbarn. Det är alltså respektive lands synsätt som gäller även om en livstids sjukdom här inte behöver betyda "sjuk" i den bemärkelsen. Man gör sitt yttersta för att förvissa sig om att barnet inte ska komma till skada. Det är bra att det fungerar så för dessa barn har redan ett förflutet fyllt av brister och traumatiska avsked. Men samtidigt menar jag sarkastisk att vem som helst kan dö imorgon!
IVF. IVF. IVF. Denna vindlande väg mot vad? Tre embryon som inte delar sig? Inget embryo? Återföring? Mens innan testdag? Mens efter testdag? Mens efter plus på stickan? Missfall? Sent missfall? Förlorat barn? Barn som vill andas? Levande mirakel? Mirakel som förtsätter leva och inte dör imorgon? Ändå driver galenskapen och längtan och läkningen åt det hållet. Vi tröstar oss med att det värsta redan hänt, att behandlingen skall genomlidas i det tysta och att den ska få börja efter sommaren. Kanske. Vi får börja när vi vill, bara vi betalar si sådär 60.000. Vi hade redan fått datum för äggplock, nu i april, men vi orkade inte. Vill sörja Ruth och Astrid utan brus på linjen en stund till. I sällskap med anti-depptabletterna i lådan ligger nu reproduktions-medikament som lätt tar död på en häst! Hormonspray, hormonsprutor, hormonvagitorier i storpack...allt för att långsamt förvandla mig till ett dreglande hormonster!
.
Huset renoveras rum för rum. Det går långsamt för två ledsamma själar kan ni tro. Innan vi ens sagt pensel har vi blivit så utmattade att det är dags för paus! Det gäller att uppskatta det vi gjort för sekunden. Vi ägnar oss åt husets trängsta utrymmen först, annars har vi hört att de aldrig blir av, och vi har hittills förvandlat en sunkig klädkammare till något värdigt bröllopsklänningen. En pyttig hall med bara hörn och dörrar har fått nytt skal. En vindstoalett (!) som förut var rosa överallt har nu blivit av med heltäckningsmattan (!!), fått snyggt stengolv och toaletten för långt fram så att vi numera får backa in med rumpan före (!!!). Ytterligare ett WC samt större badrum förvandlade från topp till tå. Två sovrum har fått nytt skimmer och parkett, bergvärmen är på gång, garagedörr likaså, en fransk arborist har kollat trädens vara eller icke vara, löv från flera år har blivit krattade, samtliga grannar hälsade, tapeter i vardagsrum och "stora hallen" dragna och ikväll skapade Johbur en ny entréhall! En sekund efter den andra.
De där antidepp-tabletterna ni kanske minns att jag talade om, de är oätna. Jag tog en endaste, fick panik och tänkte att det måste finnas bättre sätt att må lite bättre. De fick hoppa tillbaks i medicinlådan med tanken att skulle jag som ett mirakel bli gravid igen och av outgrundlig otur mista även detta barn, då kan de nog behövas. Alla hundra av dem genast!
Jag har efter läkar-, sjuksköterske-, och psykologbesök kommit fram till att bli sjukskriven till 50%. Jobba halvtid tills jag har fått åter något slags driv. Går redan på nya halvtidsschemat och väntar på domen från Försäkringskassan...Såhär innan domen känns det ljuvligt! Jag har både tid att sörja och återhämta mig och överraskar mig och M med spridda skurar av skratt i motsats till robotmotorik och medvetslöshet. Mår redan så mycket bättre. Tid är en bra doktor!
Min diabetes är fortsatt ignorerad, likaså magisteruppsatsen. Måste tydligen bestämma mig! Alla mina beslut tog slut efter att flickornas gravsten kom på plats. Allt därefter har mist sin betydelse och allt som bestäms blir bestämt till hälften. Just nu (s)krattar jag mest åt eländet som i jämförelse med annat inte ens kan räknas som elände. Så blir inga uppsatser gjorda, inte heller en bättre hälsa. Ska fråga en god vän om hon vill fortsätta med den hälft som är kvar när hon är färdig med att vara mammaledig från studierna...har inte vågat fråga än...kanske är nr 3 på väg...Sparveln, om du läser det här, vill du bli min bättre med-hälft när du är redo för en super-spännande analys? Du får liksom hälften på köpet! Tror det kan gå, tror det kan gå, tror det kan gå. Det går!
Adoptionsplanerna är fortfarande avstannade. Vi kontaktade våra utredare för en tid sedan och det visar sig att vi inte behöver gå ytterligare en dyr men obligatorisk adoptiv-föräldrakurs om eller när vi fortsätter. Bra! Det vi måste ha är en ny hälsodeklaration och oturligt nog hamnar då min diabetes i manegen. Dåligt! Detta då flertalet länder söker friska föräldrar för sina adoptivbarn. Det är alltså respektive lands synsätt som gäller även om en livstids sjukdom här inte behöver betyda "sjuk" i den bemärkelsen. Man gör sitt yttersta för att förvissa sig om att barnet inte ska komma till skada. Det är bra att det fungerar så för dessa barn har redan ett förflutet fyllt av brister och traumatiska avsked. Men samtidigt menar jag sarkastisk att vem som helst kan dö imorgon!
IVF. IVF. IVF. Denna vindlande väg mot vad? Tre embryon som inte delar sig? Inget embryo? Återföring? Mens innan testdag? Mens efter testdag? Mens efter plus på stickan? Missfall? Sent missfall? Förlorat barn? Barn som vill andas? Levande mirakel? Mirakel som förtsätter leva och inte dör imorgon? Ändå driver galenskapen och längtan och läkningen åt det hållet. Vi tröstar oss med att det värsta redan hänt, att behandlingen skall genomlidas i det tysta och att den ska få börja efter sommaren. Kanske. Vi får börja när vi vill, bara vi betalar si sådär 60.000. Vi hade redan fått datum för äggplock, nu i april, men vi orkade inte. Vill sörja Ruth och Astrid utan brus på linjen en stund till. I sällskap med anti-depptabletterna i lådan ligger nu reproduktions-medikament som lätt tar död på en häst! Hormonspray, hormonsprutor, hormonvagitorier i storpack...allt för att långsamt förvandla mig till ett dreglande hormonster!
.
fredag 13 mars 2009
Ett själviskt dunk i ryggen
Det talas ibland om föräldrakärlek som vore den en osjälvisk kärlek. Jag håller inte riktigt med. Jag tror barnen är en förlängning av oss själva; en bit av vårt agerande, sätt att tala, röra oss, och när det kommer till utseende ofta en spegling av föräldrarna. Kärleken till ett barn, när den bekräftas och återgäldas, ger därtill föräldern en stor portion självbekräftelse.
Men kan man gå så långt som att likställa föräldrakärlek med egenkärlek?
Jag undrar appropå ett årsgammalt inlägg hos Helga som behandlade problematiken med julkort på andras barn när man själv finner sig barnlös, och som följdes av funderingar kring egenkärlek i samband med kärleken till ett barn...
Det hörs förtjusta kommentarer om vem den nya bebisen är lik, eller hur sonen är hjulbent som sin far eller att dottern har samma vackra stämma som sin mor. Inte sällan sagt av barnets egna föräldrar och inte sällan med en glimt av stolthet i ögonvrån. Jag har kommit på mig själv mer än en gång att kommentera detsamma! En gest av oförtänkt vänlighet kanske? Det är så snacket går kring nya människor. Jag har också vittnat om hur en mor som fick höra att sonen var lik fadern, slog bakut och förnärmat påpekade likheten med sig själv och sin far.
Vid ett tillfälle fick jag se bilden på en kinesisk pojke som snart skulle få svenska föräldrar. Jag slogs direkt över hur han och adoptivmammans mun och ögonbryn var i det närmaste identiska och fnittrade förtjust, precis som hon. Jag undrade också om vårt fantiserade adoptivbarn skulle komma att likna oss till utseende och rörelsemönster, om barnhemspersonalen tar hänsyn till yttre drag när föräldrar utses?
Bibeln lär de troende att "älska din nästa så som dig själv", och omvänt men samma: älska dig själv så som din nästa. Självhjälpsböckerna uppmanar till att skriva listor på bra och vackra saker om oss själva. Törnblom & Co mässar om långa och många sessioner framför spegeln där man ska ge sig själv kärlek inför bilden av sig själv.
Kanske är det ändå så att barnlängtan i sig, och senare föräldrakärleken, delvis springer ur en stark böjelse för självbespegling, yttre som inre. Som en nedärvd harmlös skada. Inte till Narcissus överdrift men ändå ett sorts själviskt dunk i ryggen. Egenkärlek verkar vara något att eftersträva i vår moderna tid, så varför inte se sig i "den nya lilla spegeln" och vara glad för det man ser!
.
Men kan man gå så långt som att likställa föräldrakärlek med egenkärlek?
Jag undrar appropå ett årsgammalt inlägg hos Helga som behandlade problematiken med julkort på andras barn när man själv finner sig barnlös, och som följdes av funderingar kring egenkärlek i samband med kärleken till ett barn...
Det hörs förtjusta kommentarer om vem den nya bebisen är lik, eller hur sonen är hjulbent som sin far eller att dottern har samma vackra stämma som sin mor. Inte sällan sagt av barnets egna föräldrar och inte sällan med en glimt av stolthet i ögonvrån. Jag har kommit på mig själv mer än en gång att kommentera detsamma! En gest av oförtänkt vänlighet kanske? Det är så snacket går kring nya människor. Jag har också vittnat om hur en mor som fick höra att sonen var lik fadern, slog bakut och förnärmat påpekade likheten med sig själv och sin far.
Vid ett tillfälle fick jag se bilden på en kinesisk pojke som snart skulle få svenska föräldrar. Jag slogs direkt över hur han och adoptivmammans mun och ögonbryn var i det närmaste identiska och fnittrade förtjust, precis som hon. Jag undrade också om vårt fantiserade adoptivbarn skulle komma att likna oss till utseende och rörelsemönster, om barnhemspersonalen tar hänsyn till yttre drag när föräldrar utses?
Bibeln lär de troende att "älska din nästa så som dig själv", och omvänt men samma: älska dig själv så som din nästa. Självhjälpsböckerna uppmanar till att skriva listor på bra och vackra saker om oss själva. Törnblom & Co mässar om långa och många sessioner framför spegeln där man ska ge sig själv kärlek inför bilden av sig själv.
Kanske är det ändå så att barnlängtan i sig, och senare föräldrakärleken, delvis springer ur en stark böjelse för självbespegling, yttre som inre. Som en nedärvd harmlös skada. Inte till Narcissus överdrift men ändå ett sorts själviskt dunk i ryggen. Egenkärlek verkar vara något att eftersträva i vår moderna tid, så varför inte se sig i "den nya lilla spegeln" och vara glad för det man ser!
.
Solens upp och ned
Det finns många etiketter här som inte fylls på med inlägg. Vissa är lite svårare att skriva om då många tankar är motstridiga och svåra att klä. Adoption är en sådan. Det irriterar mig det faktum att när vi precis släppt greppet om IVF-försök och graviditet, då blev vi gravida! Det som irriterar är givetvis inte graviditeten utan att alla de som hävdat att "då ska ni se att ni blir gravida!" fick rätt! Alla dessa amatörmålare som med romantiska akvareller målade upp solskenshistorier. Jag tror fortfarande på slump och inte "meningen med" men kanske finns det en logik i att när man släpper taget om sig själv kan under ske, man blir mottagligare för solens strålar.
När jag blev med Rutan och lill-Astrid hade jag kapitulerat för det misslyckande jag trodde den sista IVF-behandlingen skulle innebära. Jag puffade nässpray och punkterade kroppen av ren vana och med intentionen att få ett riktigt avslut i barnfabriken. Jag ville inte lämna den sista dörren öppen innan den skulle målas om i vackrare färger och ge storstilad entré för det adoptivbarn vi börjat drömma om. Som vi drömde om detta barn med bruna små händer! Händer som var sina egna nog, som inte hade M:s långa fingrar eller mina sköra naglar. Vi älskade dessa drömda fingrar! Jag lapade glatt kaffe, snusade ibland (en last jag tagit mig för) och drack ett glas vin för mycket under detta tredje försök. Det skulle misslyckas och det gjorde mig inget!
Gener och biologi var inte (är inte) synonymt med ovillkorlig kärlek och gravid för graviditetens skull var aldrig det vi saknade. Vi saknade ett barn att älska, ett barn som var för oss! När graviditeten blev ett faktum och krämporna tilltog i takt med att ultraljudsbilderna på flickorna blev många, då kom kärleken tusenfalt. Men det tog tid innan jag kunde släppa drömmen om de bruna händerna och ge mig hän tvillingmiraklet bakom hjärtat. Det var motstridiga veckor. Jag minns hur vi meddelade våra adoptionsutredare att det inplanerade hembesöket inte längre var aktuellt. Hur glada våra referenser blev över att bli utvalda att försäkra vår lämplighet som föräldrar till adoptivbarnet och hur förvånade de måste ha blivit att inte behövas längre. Behövda i egenskap av föräldraförsäkring.
Nej, graviditeten tog mig på sängen och allt det jag tidigare föreställt mig var som bortblåst. Solen nådde mig trots kroniskt illamående och oförklarliga sammandragningar under en sommar liggande i soffan. Jag klappade på magen, pratade med löjlig röst och läste gravidböcker. Något jag tidigare avskytt då det var förunnat alla andra. Kärleken växte ikapp med magen och höll sig på armlängds avstånd från de okända adoptivfingrarna. Jag släppte dess varma grepp. Greppet slöts däremot kring det osäkra utfallet på graviditeten och den växande kärleken till trots låg jag ofta tröstlös i den sommarsvettiga soffan. Jag grät för det mesta och läste på om graviditetsdiabetes och njurstensanfall. Om sammandragningar och dess orsaker. Om infektioner och immunförsvar. Jag grät över den maktlöshet jag kände. Att inte kunna skydda mina barn från det värsta. Solskensmålande barnmorskor och omgivning talade om vikten att släppa taget och ge mig hän graviditeten, vara glad (som i inte orolig) så till den grad att de lyckades övertala mig. Skulle det värsta hända skulle det hända ändå, utanför min kontroll.
Så jag klev ur soffan med sea-band runt armlederna och åksjuketabletter i väskan. Jag tog soliga korta promenader och tillät mig insulinkrävande godsaker. Jag var i akvarellmålande experters händer! Jag fikade med vänner och åkte på bilutflykter vid västkusten, gjorde mig mottaglig för solen och skaffade fler fräknar. Fick med möda benen proffsvaxade, köpte nyårsblåsa med plats för extra stor mage och provkörde barnvagnar. Jag släppte greppet för ett litet litet tag och det var då greppet släppte om mig. Det var då det hände...
Något stod inte rätt till med vår solskenshistoria.
Lika ogripbar som regn från klar himmel.
Är den fortfarande en sådan?
.
När jag blev med Rutan och lill-Astrid hade jag kapitulerat för det misslyckande jag trodde den sista IVF-behandlingen skulle innebära. Jag puffade nässpray och punkterade kroppen av ren vana och med intentionen att få ett riktigt avslut i barnfabriken. Jag ville inte lämna den sista dörren öppen innan den skulle målas om i vackrare färger och ge storstilad entré för det adoptivbarn vi börjat drömma om. Som vi drömde om detta barn med bruna små händer! Händer som var sina egna nog, som inte hade M:s långa fingrar eller mina sköra naglar. Vi älskade dessa drömda fingrar! Jag lapade glatt kaffe, snusade ibland (en last jag tagit mig för) och drack ett glas vin för mycket under detta tredje försök. Det skulle misslyckas och det gjorde mig inget!
Gener och biologi var inte (är inte) synonymt med ovillkorlig kärlek och gravid för graviditetens skull var aldrig det vi saknade. Vi saknade ett barn att älska, ett barn som var för oss! När graviditeten blev ett faktum och krämporna tilltog i takt med att ultraljudsbilderna på flickorna blev många, då kom kärleken tusenfalt. Men det tog tid innan jag kunde släppa drömmen om de bruna händerna och ge mig hän tvillingmiraklet bakom hjärtat. Det var motstridiga veckor. Jag minns hur vi meddelade våra adoptionsutredare att det inplanerade hembesöket inte längre var aktuellt. Hur glada våra referenser blev över att bli utvalda att försäkra vår lämplighet som föräldrar till adoptivbarnet och hur förvånade de måste ha blivit att inte behövas längre. Behövda i egenskap av föräldraförsäkring.
Nej, graviditeten tog mig på sängen och allt det jag tidigare föreställt mig var som bortblåst. Solen nådde mig trots kroniskt illamående och oförklarliga sammandragningar under en sommar liggande i soffan. Jag klappade på magen, pratade med löjlig röst och läste gravidböcker. Något jag tidigare avskytt då det var förunnat alla andra. Kärleken växte ikapp med magen och höll sig på armlängds avstånd från de okända adoptivfingrarna. Jag släppte dess varma grepp. Greppet slöts däremot kring det osäkra utfallet på graviditeten och den växande kärleken till trots låg jag ofta tröstlös i den sommarsvettiga soffan. Jag grät för det mesta och läste på om graviditetsdiabetes och njurstensanfall. Om sammandragningar och dess orsaker. Om infektioner och immunförsvar. Jag grät över den maktlöshet jag kände. Att inte kunna skydda mina barn från det värsta. Solskensmålande barnmorskor och omgivning talade om vikten att släppa taget och ge mig hän graviditeten, vara glad (som i inte orolig) så till den grad att de lyckades övertala mig. Skulle det värsta hända skulle det hända ändå, utanför min kontroll.
Så jag klev ur soffan med sea-band runt armlederna och åksjuketabletter i väskan. Jag tog soliga korta promenader och tillät mig insulinkrävande godsaker. Jag var i akvarellmålande experters händer! Jag fikade med vänner och åkte på bilutflykter vid västkusten, gjorde mig mottaglig för solen och skaffade fler fräknar. Fick med möda benen proffsvaxade, köpte nyårsblåsa med plats för extra stor mage och provkörde barnvagnar. Jag släppte greppet för ett litet litet tag och det var då greppet släppte om mig. Det var då det hände...
Något stod inte rätt till med vår solskenshistoria.
Lika ogripbar som regn från klar himmel.
Är den fortfarande en sådan?
.
tisdag 6 januari 2009
När slumpen krigat klart
Vi är vår egen krigsfilm. Tuggar våra naglar och undrar viskande "Hur ska det gå"? "Vem vinner?" "Överlever de...det kommer aldrig gå vägen!!!" En film med lyckligt slut var IVF-tiden innan vi plussade med Ruth och Astrid, därefter gjorde sig filmen omöjlig att förutsäga ända tills det olyckliga slutet blev framrullat i en plastbalja, bäddad med lakan från Alingsås tvätteri. "Neeeej!!!" Händerna för ansiktet och slaget var förlorat.
Jag kan inte säga att jag alls ser fram emot en till sådan film, ändå ligger kroppen i hårdträning inför nästa IVF-scenarium. Svårt att förklara. Men graviditeten gav ett beroende och jag har blivit missbrukare, vill ha mer! Det jag vill ha mer av är självklart Ruth och Astrid, samma igen. Ett potentiellt småsyskon skrämmer mig i bitar och jag märker att jag har svårt att finna kärleken till detta obarn. Kan inte ens föreställa mig det. Bilderna som kommer till mig är två vackra tvillingflickor tätt tillsammans. Ändå är jag besatt av syskontankar. Ett syskon blir älskat för sin egen skull, men tänk om det inte duger? Jag har ju bara den totala smärtan efter en tvillingmage att jämföra med och hur kan något mäta sig med det?
Vi måste snart ta ett beslut och det beslutet måste tas med hänsyn till tiden omkring oss. Både längden och djupet av den. Ska vi IVF:a vidare bör det ske snart då vi annars riskerar att bli för gamla för att adoptera ett litet barn. Adoptionen ja...jag undviker att prata om den då jag tärs av dåligt samvete. Vi som hade bestämt oss...
Jag tror kroppen säger mig att jag måste våga, våga vinna! För vinner vi inte detta krig vinner vi inget! Jag måste läka mitt sår med ett nytt, sedan ligger världen för våra fötter igen. När rustningen åter blivit blodad men utan några döda på kullen då är vi redo. Då adopterar vi.
Man bör kanske undvika att bestämma sig innan slumpen krigat klart? Eller värre, var vår medverkan i dödsfilmen slumpens sätt att lära oss en läxa, att hålla oss till det vi en gång bestämt?
.
Jag kan inte säga att jag alls ser fram emot en till sådan film, ändå ligger kroppen i hårdträning inför nästa IVF-scenarium. Svårt att förklara. Men graviditeten gav ett beroende och jag har blivit missbrukare, vill ha mer! Det jag vill ha mer av är självklart Ruth och Astrid, samma igen. Ett potentiellt småsyskon skrämmer mig i bitar och jag märker att jag har svårt att finna kärleken till detta obarn. Kan inte ens föreställa mig det. Bilderna som kommer till mig är två vackra tvillingflickor tätt tillsammans. Ändå är jag besatt av syskontankar. Ett syskon blir älskat för sin egen skull, men tänk om det inte duger? Jag har ju bara den totala smärtan efter en tvillingmage att jämföra med och hur kan något mäta sig med det?
Vi måste snart ta ett beslut och det beslutet måste tas med hänsyn till tiden omkring oss. Både längden och djupet av den. Ska vi IVF:a vidare bör det ske snart då vi annars riskerar att bli för gamla för att adoptera ett litet barn. Adoptionen ja...jag undviker att prata om den då jag tärs av dåligt samvete. Vi som hade bestämt oss...
Jag tror kroppen säger mig att jag måste våga, våga vinna! För vinner vi inte detta krig vinner vi inget! Jag måste läka mitt sår med ett nytt, sedan ligger världen för våra fötter igen. När rustningen åter blivit blodad men utan några döda på kullen då är vi redo. Då adopterar vi.
Man bör kanske undvika att bestämma sig innan slumpen krigat klart? Eller värre, var vår medverkan i dödsfilmen slumpens sätt att lära oss en läxa, att hålla oss till det vi en gång bestämt?
.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
