Mellan raderna

När jag skriver tar oftast Smärtan tag i tangentbordet och börjar trycka febrilt på de svarta krångliga knapparna. Men efter ett tag tar jag över och ser då tydligt vad det är som sker. Jag präntar ur mig en sjuk längtan efter två döda flickor, sorgen efter desamma och sorgen efter ett liv som tog en tvärnit. Mellan raderna av allt det röd-svarta håller något annat på, det där viktiga som jag tyvär sällan har någon behållning av att skriva om. Det som kallas vardagsliv! Jag missar därför lite detaljer som kan vara bra att veta. Vad rör sig egentligen framför Johburs blödande hjärta?

Huset renoveras rum för rum. Det går långsamt för två ledsamma själar kan ni tro. Innan vi ens sagt pensel har vi blivit så utmattade att det är dags för paus! Det gäller att uppskatta det vi gjort för sekunden. Vi ägnar oss åt husets trängsta utrymmen först, annars har vi hört att de aldrig blir av, och vi har hittills förvandlat en sunkig klädkammare till något värdigt bröllopsklänningen. En pyttig hall med bara hörn och dörrar har fått nytt skal. En vindstoalett (!) som förut var rosa överallt har nu blivit av med heltäckningsmattan (!!), fått snyggt stengolv och toaletten för långt fram så att vi numera får backa in med rumpan före (!!!). Ytterligare ett WC samt större badrum förvandlade från topp till tå. Två sovrum har fått nytt skimmer och parkett, bergvärmen är på gång, garagedörr likaså, en fransk arborist har kollat trädens vara eller icke vara, löv från flera år har blivit krattade, samtliga grannar hälsade, tapeter i vardagsrum och "stora hallen" dragna och ikväll skapade Johbur en ny entréhall! En sekund efter den andra.

De där antidepp-tabletterna ni kanske minns att jag talade om, de är oätna. Jag tog en endaste, fick panik och tänkte att det måste finnas bättre sätt att må lite bättre. De fick hoppa tillbaks i medicinlådan med tanken att skulle jag som ett mirakel bli gravid igen och av outgrundlig otur mista även detta barn, då kan de nog behövas. Alla hundra av dem genast!

Jag har efter läkar-, sjuksköterske-, och psykologbesök kommit fram till att bli sjukskriven till 50%. Jobba halvtid tills jag har fått åter något slags driv. Går redan på nya halvtidsschemat och väntar på domen från Försäkringskassan...Såhär innan domen känns det ljuvligt! Jag har både tid att sörja och återhämta mig och överraskar mig och M med spridda skurar av skratt i motsats till robotmotorik och medvetslöshet. Mår redan så mycket bättre. Tid är en bra doktor!

Min diabetes är fortsatt ignorerad, likaså magisteruppsatsen. Måste tydligen bestämma mig! Alla mina beslut tog slut efter att flickornas gravsten kom på plats. Allt därefter har mist sin betydelse och allt som bestäms blir bestämt till hälften. Just nu (s)krattar jag mest åt eländet som i jämförelse med annat inte ens kan räknas som elände. Så blir inga uppsatser gjorda, inte heller en bättre hälsa. Ska fråga en god vän om hon vill fortsätta med den hälft som är kvar när hon är färdig med att vara mammaledig från studierna...har inte vågat fråga än...kanske är nr 3 på väg...Sparveln, om du läser det här, vill du bli min bättre med-hälft när du är redo för en super-spännande analys? Du får liksom hälften på köpet! Tror det kan gå, tror det kan gå, tror det kan gå. Det går!

Adoptionsplanerna är fortfarande avstannade. Vi kontaktade våra utredare för en tid sedan och det visar sig att vi inte behöver gå ytterligare en dyr men obligatorisk adoptiv-föräldrakurs om eller när vi fortsätter. Bra! Det vi måste ha är en ny hälsodeklaration och oturligt nog hamnar då min diabetes i manegen. Dåligt! Detta då flertalet länder söker friska föräldrar för sina adoptivbarn. Det är alltså respektive lands synsätt som gäller även om en livstids sjukdom här inte behöver betyda "sjuk" i den bemärkelsen. Man gör sitt yttersta för att förvissa sig om att barnet inte ska komma till skada. Det är bra att det fungerar så för dessa barn har redan ett förflutet fyllt av brister och traumatiska avsked. Men samtidigt menar jag sarkastisk att vem som helst kan dö imorgon!

IVF. IVF. IVF. Denna vindlande väg mot vad? Tre embryon som inte delar sig? Inget embryo? Återföring? Mens innan testdag? Mens efter testdag? Mens efter plus på stickan? Missfall? Sent missfall? Förlorat barn? Barn som vill andas? Levande mirakel? Mirakel som förtsätter leva och inte dör imorgon? Ändå driver galenskapen och längtan och läkningen åt det hållet. Vi tröstar oss med att det värsta redan hänt, att behandlingen skall genomlidas i det tysta och att den ska få börja efter sommaren. Kanske. Vi får börja när vi vill, bara vi betalar si sådär 60.000. Vi hade redan fått datum för äggplock, nu i april, men vi orkade inte. Vill sörja Ruth och Astrid utan brus på linjen en stund till. I sällskap med anti-depptabletterna i lådan ligger nu reproduktions-medikament som lätt tar död på en häst! Hormonspray, hormonsprutor, hormonvagitorier i storpack...allt för att långsamt förvandla mig till ett dreglande hormonster!

.