söndag 19 april 2009

Mellan raderna

När jag skriver tar oftast Smärtan tag i tangentbordet och börjar trycka febrilt på de svarta krångliga knapparna. Men efter ett tag tar jag över och ser då tydligt vad det är som sker. Jag präntar ur mig en sjuk längtan efter två döda flickor, sorgen efter desamma och sorgen efter ett liv som tog en tvärnit. Mellan raderna av allt det röd-svarta håller något annat på, det där viktiga som jag tyvär sällan har någon behållning av att skriva om. Det som kallas vardagsliv! Jag missar därför lite detaljer som kan vara bra att veta. Vad rör sig egentligen framför Johburs blödande hjärta?

Huset renoveras rum för rum. Det går långsamt för två ledsamma själar kan ni tro. Innan vi ens sagt pensel har vi blivit så utmattade att det är dags för paus! Det gäller att uppskatta det vi gjort för sekunden. Vi ägnar oss åt husets trängsta utrymmen först, annars har vi hört att de aldrig blir av, och vi har hittills förvandlat en sunkig klädkammare till något värdigt bröllopsklänningen. En pyttig hall med bara hörn och dörrar har fått nytt skal. En vindstoalett (!) som förut var rosa överallt har nu blivit av med heltäckningsmattan (!!), fått snyggt stengolv och toaletten för långt fram så att vi numera får backa in med rumpan före (!!!). Ytterligare ett WC samt större badrum förvandlade från topp till tå. Två sovrum har fått nytt skimmer och parkett, bergvärmen är på gång, garagedörr likaså, en fransk arborist har kollat trädens vara eller icke vara, löv från flera år har blivit krattade, samtliga grannar hälsade, tapeter i vardagsrum och "stora hallen" dragna och ikväll skapade Johbur en ny entréhall! En sekund efter den andra.

De där antidepp-tabletterna ni kanske minns att jag talade om, de är oätna. Jag tog en endaste, fick panik och tänkte att det måste finnas bättre sätt att må lite bättre. De fick hoppa tillbaks i medicinlådan med tanken att skulle jag som ett mirakel bli gravid igen och av outgrundlig otur mista även detta barn, då kan de nog behövas. Alla hundra av dem genast!

Jag har efter läkar-, sjuksköterske-, och psykologbesök kommit fram till att bli sjukskriven till 50%. Jobba halvtid tills jag har fått åter något slags driv. Går redan på nya halvtidsschemat och väntar på domen från Försäkringskassan...Såhär innan domen känns det ljuvligt! Jag har både tid att sörja och återhämta mig och överraskar mig och M med spridda skurar av skratt i motsats till robotmotorik och medvetslöshet. Mår redan så mycket bättre. Tid är en bra doktor!

Min diabetes är fortsatt ignorerad, likaså magisteruppsatsen. Måste tydligen bestämma mig! Alla mina beslut tog slut efter att flickornas gravsten kom på plats. Allt därefter har mist sin betydelse och allt som bestäms blir bestämt till hälften. Just nu (s)krattar jag mest åt eländet som i jämförelse med annat inte ens kan räknas som elände. Så blir inga uppsatser gjorda, inte heller en bättre hälsa. Ska fråga en god vän om hon vill fortsätta med den hälft som är kvar när hon är färdig med att vara mammaledig från studierna...har inte vågat fråga än...kanske är nr 3 på väg...Sparveln, om du läser det här, vill du bli min bättre med-hälft när du är redo för en super-spännande analys? Du får liksom hälften på köpet! Tror det kan gå, tror det kan gå, tror det kan gå. Det går!

Adoptionsplanerna är fortfarande avstannade. Vi kontaktade våra utredare för en tid sedan och det visar sig att vi inte behöver gå ytterligare en dyr men obligatorisk adoptiv-föräldrakurs om eller när vi fortsätter. Bra! Det vi måste ha är en ny hälsodeklaration och oturligt nog hamnar då min diabetes i manegen. Dåligt! Detta då flertalet länder söker friska föräldrar för sina adoptivbarn. Det är alltså respektive lands synsätt som gäller även om en livstids sjukdom här inte behöver betyda "sjuk" i den bemärkelsen. Man gör sitt yttersta för att förvissa sig om att barnet inte ska komma till skada. Det är bra att det fungerar så för dessa barn har redan ett förflutet fyllt av brister och traumatiska avsked. Men samtidigt menar jag sarkastisk att vem som helst kan dö imorgon!

IVF. IVF. IVF. Denna vindlande väg mot vad? Tre embryon som inte delar sig? Inget embryo? Återföring? Mens innan testdag? Mens efter testdag? Mens efter plus på stickan? Missfall? Sent missfall? Förlorat barn? Barn som vill andas? Levande mirakel? Mirakel som förtsätter leva och inte dör imorgon? Ändå driver galenskapen och längtan och läkningen åt det hållet. Vi tröstar oss med att det värsta redan hänt, att behandlingen skall genomlidas i det tysta och att den ska få börja efter sommaren. Kanske. Vi får börja när vi vill, bara vi betalar si sådär 60.000. Vi hade redan fått datum för äggplock, nu i april, men vi orkade inte. Vill sörja Ruth och Astrid utan brus på linjen en stund till. I sällskap med anti-depptabletterna i lådan ligger nu reproduktions-medikament som lätt tar död på en häst! Hormonspray, hormonsprutor, hormonvagitorier i storpack...allt för att långsamt förvandla mig till ett dreglande hormonster!

.

8 kommentarer:

Vida sa...

Mellan raderna Johbur så läser jag att du är en så modig kvinna med mycket humor och att du vågar gå igenom sorgen istället för runt den vilket är en omväg..

När det gäller Orkan Lia så vet jag inte om man kan sluta nån överrenskommelse med Karolina men hon är supertrevlig så ring eller maila henne och fråga (hälsa gärna från mig)... jag gillar verkligen hennes kläder och det är kul att ha något man är ensam om.

Tack snälla för dina ord hos mig och det viktiga är inte att du kommenterar.. du har viktigare saker att ta itu med. Men att du finner vissa inlägg läsvärda gör mig glad och ödmjuk.

Varm kram

Liv

Orchid sa...

Ni är verkligen duktiga med att renovera ert nya hus! Kanske är det bra att ha kroppsarbete att ta till när blir för stor.
Jag är inte så säker på att sorgen går över fortare om du äter medicin. Jag tror att man måste ta sig igenom sorgen på naturlig väg. Annars kommer den senare och biter dig i rumpan! Och då kan det bli ännu värre!
Kram på dig! Glöm inte andas!
Ingegerd

Kristina Birkesten sa...

Johbur!
Varma tankar och kramar till dig!

Elisabeth sa...

Det känns som om vi går lite bredvid varandra på den här sorgocheländesvägen... för än om vi inte delar det som tog oss hit, så känner jag igen mig i mycket, mycket av det du skriver. Å då jag tycker att du har en alldeles fantastisk förmåga att uttrycka denna vandring på... så är jag oerhört tacksam för att du delar med dig, och att jag får gå bredvid. Tack snälla...

Varm kram.. ja, flera stycken!

Unknown sa...

Skönt att du har gått ned i tid på jobbet och upp i tid i relationen... kan man säga så...

Har de senaste dagarna längtat efter dig... känner mig som en liten myra som dras till socker... så är du för mig... du ger mig otrolig energi!!

Så om du har tid och lust kanske en liten date...?

Norna sa...

Jag läser fortfarande mest i det tysta här. Tar till mig dina ord som en hungrig fågelunge.

Själv försöker jag leva med min egen sorg. Sorgen efter två föräldrar som valde att inte stanna hos mig/oss. För det är så jag ser det. Somliga säger sjukdom, en sjukdom man väljer lika lite som vilken annan som helst. Jag kan tyvärr inte tänka så. Kunde jag det skulle allt vara så mycket enklare. Men jag tror till sist på människans fria val och för mig är jag bortvald, ratad, brädad av någonting de trodde var bättre.

Din blogg är därför viktig för mig. Även om sorgen är bråddjup handlar din längtan ändå om en längtan till livet.

Jag önskar dig all lycka och hoppas av hela mitt hjärta att detta ska vara ert år. Att det är nu det händer...på ett eller annat sätt.

Kram i massor!!

Johbur sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Johbur sa...

Några samlade svar trots att jag gärna skulle vara lite personligare:

Tack Vida! Du är ett levande knippe positivt laddad energi!Och mina batterier laddas inte så lätt. Tack!

Orchid!
Nej, jag tror inte heller medicin löser allt. Och bita mig i rumpan är jag särdeles dålig på! Det enda vettiga är att hugga sig igenom och ta sig ut någonstans...jag gör ett försök.

Elisabeth!
Vi delar ändå sorgen efter en sprucken dröm så vandringen är på ett sätt gemensam. Jag är glad att inte vandra ensam trots att jag inte önskar någon dessa upplevelser. Tack för att du finns där!

Kristina! Du är kramad tillbaka :)

Melissa!
Japp, upp i relationstid kan man absolut säga. Fantastiskt skönt!"En liten myra som dras till socker", så fint! Vi har myrinvasion i huset och måste tillkalla anticimex. Hoppas inte du är inblandad ;).
Saknar dig också och hoppas på en änglamamme-träff snart. Kanske kan sockret hitta den strävsamma myran! Lovar att snart höra av mig.

Norna!
Jag blir alltid så tagen av dina kommentarer. Av några enstaka rader läser jag in så mycket smärta och längtan...att bli så obarmhärtigt bortvald som du uttrycker det...

Jag undrar mycket över dig och hoppas att du också har en längtan som kan bli verklig.

Tackar ödmjukt för att du hälsar på hos mig och letar efter dina kommentarer. Bloggar är långt ifrån allas forum (vet inte ens om det är mitt)men jag tycker du skriver så gåtfullt och vackert. Har du planer på att dela med dig mer har du en given läsare i mig!

Stor varm kram Johbur
(j_flogn@yahoo.se)