När ingenting finns

Att finna sig själv i en stor och ödslig soffa klockan ett natten till tisdag och gråta hejdlöst av saknad. Att sju månader efter det oerhörda sörja med alla porer på kroppen. Jag visste inte att sorgen efter två små barn födda i v 20+6 skulle vara så grym, så ensam och utelämnande. Jag visste inte att jag skulle sitta här, i huset vi alla skulle bo och växa samman, sju månader efter födseln av våra förstfödda och önska att det fanns någon mening.

Jag önskar mig tillbaka till förlossningsrummet för att i samma stund mina döttrar föddes få viska i deras otränade öron att "Jag älskar er förevigt". Berätta om den vagn pappa M sett ut till er och som någon dag senare skulle provköras. Försäkra mig om att det sista på färden skulle vara kärlek. Säga att ni aldrig behöver vara rädda, att vi finns här. Jag önskar mig tillbaka för att få chansen att göra det allra sista en gång till. Hålla, känna, krama, pussa och säga de där orden. Vi hann alldeles för lite, visste ingenting. Jag önskar mig åter till tre små ord i två flickors öron när de ännu var vid medvetande.

Jag gråter och kramar luft. Känner en tom mage under mina händer. Känner tomhet i rummet och alla ytor omkring och jag orkar knappt finnas. Det enda som hörs är surret från en fluga under lampskärmen och jag vill genast rädda liv. Kanske finns flickorna i ljudet av försök till överlevnad, bakom skärmen och flugans vingar? Jag letar, fantiserar, håller mig sysselsatt för stunden, men smärtan är beviset på deras död. Deras död är beviset på min sorg. Inte ens orden jag skriver lindrar när det är som svårast. Sorgeåret ser ut att bli tidernas längsta, bortom 365 dagar, bortom allt.

Jag önskar att sorgeåret var över och jag önskar oss alla tillbaka. Jag önskar jag kunde få bära ett syskon fram i ljuset. Jag önskar det gjorde mindre ont. Jag önskar att mina inlägg gav mer hopp och visade vägen framåt. Jag önskar jag fick berätta hur mycket jag väntade på er, hur mycket jag älskar er. Jag önskar jag hade en rolig överraskning, eller något alls att förkunna. Jag önskar någon kunde försäkra mig om ett lyckligare slut på vår sällsamma saga.

Jag önskar, jag önskar, jag önskar. Det är allt jag gör.
Men tiden är förlorad och Alladins lampa förstörd.

.