Gudmor till Rambo

När oturen känns som en fastklistrad gammal korvbit på den smorda mackan, då är det skönt att ha vänner som uppmärksammar det krämiga lagret med gult smör och den nybakade brödbiten därunder. Tack Julia! Allt dör inte alls! Turen är med mig ibland och jag ska inte vara så dystopiskt lagd att jag inte tror den kan återvända. För allt har inte dött även om döden, när han varit på besök och stulit barn, tränger undan det mesta som vibrerar av liv med sin feta, knotiga kropp.

Allt har inte dött.

Det finns en varelse därute som lurpassar på våren. Med maskerat ansikte och kroppen i spänd förväntan över den nya dagen. Äventyr doftar krängande smådjur och insekter i hans nos, och varelsens stolta svans rycker av förtjusning vid drömmar om desamma. Han är tecknad i svart och vitt och är inte så modig som han ger sig ut att vara. Hans spensliga uppenbarelse matchar inte det namn han gavs en het sommareftermiddag, vid stranden i en bullrig storstad.

Jag och en väninna hade under dagen åkt in-lines på strandpromenaden vid La Malagueta (södra Spanien) och uppmärksammat en darrig, undernärd stor hund som gav ögonen tårar. Vi bestämde att dagen därpå skulle vi föra den tilltygade till veterinären för att göra slut eller bot på lidandet. Han återfanns aldrig där han hade lagt sig tillrätta för den sista vilan. I skuggan bakom heta stenar och med havets salta stänk på rufsig ljusbrun päls. Darrande och grymt övergiven.

Hunden berörde mig mycket illa och i ett Spanien som ser tortyr på tjurar som konst (!) började jag få nog av djurmisshandeln. Under natten började det pipa och skrika förtvivlat nere på gatan. En natt, två nätter. Pipen blev ynkligare för varje timma. Andra dagen gick jag ner och såg en liten kattunge som inte fann sin mor, uppkrupen bakom hjulen på en stor bil. En grannfru kom till undsättning och jakten på den moderslöse tog sin början. Han var livrädd och taggigt fräsande när vi under andra halvan av dagen lyckades få fatt honom. Jag minns i tumultet att grannfrun följde med hem och baddade in honom i handdukar med vinäger så att lopporna skulle dö, sedan var det jag och han.

Jag matade med bröd doppat i mjölk, kliade, plockade löss, badade, pratade med lugn stämma och sedan somnade vi. Han på rygg med en sprängfylld vit mage. Jag vaknade ett par timmar därefter av att kattungen sugit sig fast vid den tunna huden på halsen där han snuttade förnöjt. Nära pulsen och det trygga. Jag kunde tyvärr inte behålla gatupojken, eller Rambo som överlevaren började kallas, utan fick nöja mig med att vara hans "gudmor". Ett ärofyllt uppdrag som innebar en och annan tur till veterinären, fixa ogiltig falsklegitimation för att få ta underåringen med flyg till Sverige, försöka lära honom av med att snutta på hals och suga tumme, och inte minst medförde Rambo att jag lärde känna vem som blev min bästa vän. Hans adoptivmatte. Jag är nu även gudmor till en av hennes härliga döttrar.

Lille Rambo har varit svensk medborgare i över 9 år och har redan sett mer av både världen och Sverige än många. Han har inte bara anpassat sig till det kalla klimatet utan har gått från frustrerad innekatt till salig utekatt, flyttat till villakvarter i en småstad, funnit sig en bästis i grann-hankatten, fått smeknamnet Señoren och har aldrig slutat suga på tummen...

Får jag så nöjet att presentera överlevaren vars favoritmys är att pressa sig mellan brösten, med en tass på var sida halsen, klorna ute och förnöjt sugande på ovansidan tassarna med ett smaskande kurr!




















(Bilden på den unge spanjoren har vackra adoptivmatte tagit)