Ovänskaper

Mellan vårvarm sol mot kinden och sista okrattade lövet i vinden, hann jag fundera en del kring vänskap och ödmjukhet. Tankarna bar mig omkring i ett myller av människor jag mött, lärt känna, älskat, gillat och gillat mindre. Människor jag fäst mig vid för en tid men som senare visat sig ovärdiga, skräpat ner i min hemliga trädgård. Kanske har jag skräpat ner i deras?

De vänner jag fäster mig särskilt vid är de som inte räds att visa sårbarhet. Snälla, ödmjuka, tillåtande, operfekta själar som just därför är perfekta. De som inte tränger mig i några hörn och tjatar om vilken evighet det var sedan vi sågs. Vi ses ju nu! Och vi umgås som om tiden däremellan gjort vare sig från eller till. För det har den sällan. Vänskap utan kravfylld tidsfrist.

De jag destruktivt fastnade vid i tanken där jag svingade min kratta var de som gjort mig illa, gjort sig mäktiga på min bekostnad. Eller försökt. Jag rensade under dagen bort sådana som:

• Hånat mina försök att maximera chanserna att bli gravid, exempelvis genom akupunktur och vitamintillskott (i deras ögon häxkonster och placebo). De kunde ha stöttat utan att sätta sin egen trosuppfattning i främsta rummet, satt sig in i desperationen sprungen ur ofrivillig barnlöshet. De kunde ha frågat och lyssnat. Bara suttit nära. Klapp på axeln. Tipsat vidare om något som får en oönskad väntan att gå snabbare, bli uthärdlig. I vissa skeden i livet handlar det inte längre om tro, dessdå mer om tröst och viljan att förstå.
  

• Ansträngt sig för att bli kompis och när de lyckats vänt mig ryggen. Bokstavligen! Jag minns en som påfrestande friade till min uppmärksamhet och sedan kom sig för att leta brister. Som hon givetvis fann! Jag bjuder gärna på just dessa, något hon irriterade sig vidare på. Härmade minspel, hånskrattade när mina ord inte passade hennes trångsinthet, vände ryggen till på kalas! Hon kunde aldrig vara tre utan att med en kirurgs presition snärja den hon bestämde var mest intressant. Ville alltid verka viktig och bra. Puttade ut, letade och grävde. En vuxenmobbare med tydliga härskarfasoner som ville att jag skulle vara vek. Det var jag inte och hon försvann från mig långt innan hon själv tog avstånd. Det förstod aldrig hon, men alla vi andra. Jag hade en till sådan bekantskap under min tid i Spanien. Någon jag nästan glömt. Det blir lätt så med fega stackare som trycker ner. De glöms bort.
  

• Äcklat ut mig med tycke- och smakregler. De som himlar med ögonen om "fel låt" spelas i andras högtalare, eller "fel människor" befinner sig på andras fester. Jag har särdeles svårt för smakpoliser. Dels för att de högljutt, alternativt med ett överaktivt kroppsspråk, har mage att värdera en annan människas livsstil. Dels för att de verkar tro att de besitter "högre" kunskap om bra och dåligt, fult och snyggt. Och dels för att de alltid kan konsten att argumentera självklart för sin subjektiva sak. Vill göra den till sanning. Samma människor kan slänga rakt i ansiktet: "vad tråkig hon/han är" om mina vänner! Magstarka människor med hybris. Det som irriterar mig mest med dessa människoslaktare är att jag aldrig finner en vettig replik till försvar, för de duger ju aldrig! Så jag tassar runt den heta gröten, tagen på sängen och funderar på slagkraftiga motargument...nästa gång...