Socialt kapital

Ni som läser här och är mina vänner, ni är just det, och er krattar jag aldrig undan eller utsätter för ett ovänligt inlägg likt det nedan. Kategorin där får mig att spinna vidare i termer av sanningar, ödmjukhet och respekt. Ni har allt det även om vi inte alltid tycker lika, tack och lov!

Jag tror Ruth och Astrid lär mig mer om att vara människa, att se både mig och andra i ett nytt sken som hjälper mig omvärdera och utvärdera med fluffigare riktlinjer. Se värdet i alla galna häftiga olikheter. Omtänksamhet är givetvis lättare att göra till sin om man står på en trygg grund, en sådan jag önskade ge mina flickor. Aldrig skulle jag göra skillnad på barnen i termer av kärlek men lyfta deras egenheter och se dem för den Ruth och Astrid de skulle blivit. Operfekt perfekta!

Självklart är det svårare att stötta om man själv är rädd och osäker, men det är inte alltid avgörande. Det viktiga är konsten att kunna möta en situation inbjudande, inte sätta egna synpunkter först när de inte är efterfrågade eller kärleken kräver det. Man måste balansera på en mycket fin lina och vara medveten om att den när som helst kan rubba vem som helst ur balans.

Jag tror det går att vara sann sig själv utan att slänga sig med sanningen. För vad är egentligen sant? För att äga sanningar måste man vara säker på de verkliga förhållandena. Säker hur och verkliga för vem? Den som tycker att något är sant ser ofta att motsatsen är falsk. Själv tror jag att sanningar kan vara många. De talar ett språk baserat på tycken och smak ur filosofisk synvinkel. Ett fånigt exempel är färger. "Den som gillar vitt är rädd för färg"? Underförstått "tråkig". Sant och falskt så till vida att:

Jag målar vitt för att grannen gör det.
Jag målar vitt för att det matchar min bleka personlighet.
Jag målar vitt för att mitt sinne får lugn.
Jag målar vitt för att jag vill få andra färger att framträda.
Jag målar vitt för att alla andra målar grönt.
Jag målar vitt för att jag hade en burk hemma.
Jag målar vitt så att min starka personlighet framträder.
Jag målar vitt för att jag inte orkar välja.
Jag målar vitt för att allt som är vitt det tycker jag är vackert...

Samma (0)sanningar gäller förmodligen varje annan färg och (o)lämpligt påstående. Det måste man kanske betänka.

Nej, egentligen måste man inget alls! Men man kan, om man vill. Om man vill kan man handla så kärleksfullt att den andre blir till genom att nollställd möta upp. Det är vad Ruth och Astrid försöker lära mig om dagarna. Att inte gå solo på linan, att inte blicka ner på den som trillat i valfri färgburk och att veta att jag inte kan kunna allt. Att med snusförnuftig ton mena att jag inte äger patent på sanningar och har mycket kvar att lära, aldrig blir färdig. Aldrig vill bli.

De lär mig så mycket stort mina små!
.