Jag funderar ofta på när det är dags att ta farväl av drömmen och hur jag avskedar den? När vi ska få, eller ta oss ro och skapa en verklig värld som åtminstone är trevlig att vistas i till hälften. Jag funderar ofta på det.
Vår värld är allt annat än verklig och inte heller särskilt trevlig. Den har blivit så tunn och andlös. Jag ser den som på håll där jag sitter och iakttar paret i soffan. Paret som med hjärtformade pupiller ville och skulle adoptera, såg en framtid med kladdiga blöjbyten och mjuka, bruna skratt. Ett barn som var sig själv nog utan att behöva liknas vid än den ena och än den andra.
Men det var innan djävulen sprang lös.
Innan honom var allt väldigt självklart och enkelt. På den tiden smygbad jag till Gud, utifall att...jag menar, tänk om...tänk om! Tänk om har präglat mig alldeles för länge och jag går nu i psykoterapi för att lära mig förstå och behärska mitt ego igen. Mitt liv som det ska fortsätta levas med beslutsklubban i egen hand. Det kan inte ske mellan hopp och förtvivlan, i en tänk-om-dröm, för där finns inget annat!
Nej, det är oerhört svårt att förklara den besatthet kring fortsatta IVF:er och önskegraviditeter som tog plats efter Ruth och Astrids död. Handlar det om att vinna över döden för en stund? Läka? Passa in i mallar? Förenkla tillvaron? Gener/ biologiska drifter? Försonas med en svekfull kropp? Få en levande glimt av flickorna?
Tja. Det är som att allt som en gång varit naturligt nu blivit förbjudet, farligt och okänt. Nej, jag kan inte förklara riktigt än, men jag återkommer till det.
Inte minst för att jag måste.
Tänka om.
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det handlar kanske om allt det du räknat upp. Om att få uppleva det där allra första magiska ögonblicket fast utan dödens iskalla, oåterkalleliga, eviga närvaro. Att få känna livet just där och då sorgen tog vid.
Ett hopp så svårt att ge upp. Ett gäckande hopp som stannar tiden och låter er stå och stampa mitt bland alla drömmar som inte blev.
Kanske kan ni någon gång försonas till en del med det hoppet och låta det leva med er utan att det sargar er alltför illa. Försvinner gör det måhända aldrig vilken väg ni än finner er själva på, liksom sorgen bor det där i alla rum där det som inte blev vistas. Och tänka om, tänka om ack så svårt det är att tänka om när man också måste släppa taget om något man älskar, längtar efter och drömmer om så oändligt mycket.
Kära vän jag önskar dig så innerligt en smula frid, lite sinnesro, en plats med lä för alla bistra vindar där du kan värma dig så att du får rosor på kinderna igen.
Kramar.
tänker på er. skänker alla mina tankar till er..kramar
Besitter inga visdomsord...önskar er lycka och glädje oavsett vilket ni beslutar er för och om/när/vad/hur...
Tänker på er!
Kramar!
Skicka en kommentar