Under den vita månen

Jag gråter mig rödögd under den kalla nattmånen.
Det här att vara gravid igen är inte enkelt, det kan Mångubben intyga. Han kan också intyga att min gråt handlar om så många saker. Själv vet jag inte vilken tår som hör hemma var.

Kanske gråter jag inte enbart för att vi bråkar här hemma, utan också för att jag förstår varför vi bråkar. Det handlar om förluster i storlek större, flera stycken och fler än man kan bära, och om att ändå tvingas bära dem. På fyra bräckliga axlar där ingen av oss har plats för den andres tunga last. Vi har inga val, ingen möjlighet att underlätta, inget att gå runt eller hoppa över. Fler klarar vi inte. Och vi bråkar som om våra näsor sträcker sig längre än synen. Rädda.

Min gråt kanske betyder att jag inte orkar kastas bakåt i tiden. Obarmhärtigt är jag där ändå. För två år sedan i ett blödande förlossningsrum. Jag gråter precis som då, i detalj. Hulkar mig genom snåriga minnen av flickorna...den där sista sparken, den första och sista rörelsen utanför livmodern, min skräck och mitt avståndstagande. Vetskapen om hur ont det gör att födas och vilket trauma det innebär. Två flickor som aldrig blev tröstade... De skulle aldrig få bli stora och jag skulle för alltid veta, vara skulden till det! Jag vet fortfarande inte hur jag ska bära dessa minnen.

Min gråt kanske betyder att jag är tacksam men orolig. Med rätta kanske tårarna hör hemma. Väl medveten om det stora i att vara en på miljonen-gravid (gravid alls!) och realistisk nog att inse hur nära tjuvarna rör sig vår stora vinst. Jag kan inte förlora fler barn! Det går inte på något enda sätt! Ändå vet jag att det går, och att jag kan. Vi är i veckor där liv inte går att rädda. Med tidiga sammandragningar och graviditetsdiabetes går jag aldrig fri, mönstren upprepar sig och jag tvivlar på den kropp som sviker när jag behöver den som mest.

Det handlar inte om att inte glädjas, för shit vad tacksam jag är och ibland helt lyrisk över mitt överraskande tillstånd! Jag rörs till tårar över omgivningens uppriktiga glädje. Jag ser inte längre mina fötter och jag fnissar över naveln som blivit en knapp med riktiga syhål (!) från gamla piercings. Och de ljuvliga rörelserna...Min gråt finns även i den lyckan och kanske är det därför mina tårar smakar sött och salt under den vita månen.

.