Kanske minns ni att jag skrev om några magiska saker som låg i omloppsbana kring familjen Johbur. Nu har alla tre blivit verklighet. Det ena var ett stort beslut, det andra var ett hemligt bröllop och det tredje ser ni här:
Vi har blivit med två kattbröder! Svarte Charlie och randige Dexter, 12 veckor unga, hämtades i Borås idag och bröderna ska förgylla vår sorgkantade vardag. Förvilla oss lite. Jag har fått kalla fötter både en och två gånger men kattvane Kärleken har lyckats övertala mig lika många gånger och nu är de här.
De spydde inte på hela långa vägen hem, de utforskade huset bums, lekte katt och råtta därefter, tog sig förbi varje välplanerad barrikad i det ännu farliga huset, åt och bajsade i följd och de har legat med magarna blottade tvärs över hela Kärleken på köksgolvet. Jag såg inte vad som var katt eller människa! Dessutom har Charlie blivit hög på kattmynta och vi tvingades konfiskera leksaken tills vidare. Han jamade i tungor samtidigt som han kastade sig av och an inför sin förskräckte bror och nya ägare. Jag sniffade också, men inget...
Det hela är ett enda mjukt mys och...okej då, några smattrande nej.
Jag kände mig eländig där jag satt och pratade lugnande till de pipande brorsorna i bilen. Aldrig mer skulle de få dia sin mamma eller träffa sina syskon... Jag avskyr "aldrig mer" och måste tvinga mig tänka att de är två katter, vare sig mer eller mindre. De kommer över det. Men lite rädd är jag trots att de är just katter. Rädd att deras dagar som utekatter ska bli korta, rädd att jag behandlar dem fel trots streckläsning av all text som behandlar dessa varelser och rädd att vi aldrig kan åka på semester. Men mest rädd är jag att människor omkring ska tro att de är ett substitut för de flickor vi inte fick behålla. Hemska tanke!
Jag tror de är bra för oss då vi längtat länge efter liv att lägga omsorg kring. De är mjukterapi för brustna hjärtan i behov att slå vidare mot nya äventyr, synliggöra dessa. Imorgon ska vi och Bröderna Brothers till veterinären. Jag tror det blir ett äventyr att minnas, för oss alla. Och minns jag bara ett kan jag lura mig att tro på fler...
.
9 kommentarer:
Jag tror säkert att dom små dunbollarna kommer att må jättebra hos er och "störa" era tankar litet grann och ni kommer att få många skratt!
Bra terapi, skulle jag tro!
Ingegerd
Åh, kattpojkarna kommer att sänka er otroligt mycket glädje, skratt och kärlek! Jag är så glad att ni fått dessa underbart söta nya familjemedlemmar!
Vilka små sötnosar!
De kommer att ha ett långt och fantastiskt bra liv hos er!
Och ge massor av positiv energi, som kommer att leda till ännu mer positiva saker....
Lycka till!
Stor kram från Trollhättan!
Åh, vilka finingar. Som den kattälskare och ägare jag är så vet jag hur mycket glädje och kärlek (och ibland frustration) de kan skänka. Underbara.
Kramen från Liv
Åh, vilka söta missar! De kommer förgylla er vardag, katter är så härliga! Vi har en liten kattflicka på 1 år, hon är så mysig!
Men bered er på att de släpar in olika sorters djur på köksgolvet som de antingen ska leka med eller ska äta upp. Då får man klappa på dem, säga att de varit duktiga och snabbt kila ut med bytet...uääck :)
kram på dig!
Å! Vilka sötnosar! Med små kattungar hemma måste man iallafall skratta ibland. Kram
Vilka underbara killar. Det ska bli kul att höra alla busstreck de hittar på i sitt nya hem :D
Grattis till Bröderna Brothers! Ett mycket modigt beslut, tycker jag... för ett "aldrig mer" kan omkullkasta de bästa intentioner!
Varm kram..
Kattgrabbar var det här! Man kan ju faktiskt inte säga nej till lite kattgos;.)) Och även vi funderade på ett kattsyskonpar... men vi lät rädslan (och det praktiska omkring) ta över... ni är modiga!
Skicka en kommentar