I slutet av juni som lovade värmebölja? När jag slet mig svettig vid graven den där gången?
Jag vet inte när sorgen saktade ner sitt vansinniga tempo och lät mig vara jag i längre perioder. Men jag vet att det hände och jag vet att jag känner en sorts lättnad.
Jag har låtit mig falla och gråtit av skadorna och jag har knäckt mina armar mot smärtan som härjat efter förlusten av två döttrar. Utan att förtränga. Jag har sovit enbart med hjälp av sömntabletter under en lång, lång tid. Jag har vaknat och gått sönder om morgnarna och önskat mig till samma plats som mina barn, där en mamma ska vara. Jag har tappat tron och tagit ett paket med hundra antidepressiva tabletter i hand utan att falla för frestelsen.
Jag har varit sjukskriven och apatisk, inte svarat i telefon och knappt gjort mig märkbar bland vänner. Jag har förbannat och svurit över världens alla orättvisor. Gjort mig ovän med samtliga religioner. Höjdare som stjäl liv med en axelryckning! Vikten har rasat till en gräns där jag inte längre vågar väga mig. Jag har övervägt ett liv med Kärleken utan fler barn och tänkt "varför inte, vi fick ju två mirakel!" Inget har längre spelat någon roll när de vackraste av döttrar gått förbi. Jag har varit stolt, glad och förtvivlat ensam med min gråt och någonstans mitt i eländet vände det.
Jag märker det på mitt sätt att slappna av. Att inte maniskt säga Ruth innan Astrid, på grund av deras inbördes födelseordning. Att jag (nästan) slutat leta orsaker till deras död och till viss del accepterat vår otur. Att jag finner tröst i att vistas bland vänner av guld, orkar träffas, och gjort mig av med andra med en befriande känsla. Minnesluckor fylls igen och jag har kraft att lära nytt. Jag kan till och med glädjas över en bukett vackra blommor utan att genast tänka på dess snabba förfall och undra över meningen med densamma.
Att läka tar en livstid, liksom sorgen som skall vara förevigt. Jag blir aldrig färdig. Men på grund av att jag låtit mig vara i sorgen och fått hjälp med detsamma, lever jag för första gången på länge. Fler mörka stunder ska genomlidas, och de får komma, men utan att läka är det fullständigt omöjligt att fortsätta leva!
5 kommentarer:
Det låter nästan som om du börjat se ljuset i tunneln! Allt är inte längre enbart svår sorg utan glädjen kan glimta igenom då och då!
Kram på dig!
Ingegerd
Vad fint att du börjar kunna känna glädje igen... Det värmer att höra. Men framförallt att du tagit hand om dig under tiden som varit. Låtit dig sörja. Så modigt och så starkt.
Kramar från mig.
åhhh va jag blir glad att läsa din blogg idag!!! Underbara känla av att finna lite andrum, känner så väl igen den. Och jag lovar att från och med nu blir det lite lättare hela tiden, allt finns kvar, sorgen, bitterheten alla varför och orättvisan, men inte på samma sätt. Den är inte där alltid och pockar på ens uppmärksamhet. Man kan börja se framåt igen, planera, kanske tom känna sig lycklig igen stundtals. För mig var det bara några veckor sen jag hade den första RIKTIGA lyckokänslan, du vet inte den som bara kommer och sköljer över en utan den som varar lite längre. Hoppas att detta e början på något annat, de nya livet, livet efter våra förluster. massor med stora glädjande kramar
Härligt, Johbur! Och vilken härlig bukett! Tänk så mycket symbolik... blommor skall vårdas precis som sorgen... ;.)) Och då blommar såväl blommor som glädje!:.))
Tänker på dig mycket och ofta!
Du bromsade verkligen och var precis där du behövde vara.. för man måste läka tror jag också.. man kan inte fly, då ligger det bara kvar och väntar. Modigt gjort och den där buketten ska du vårda ömt.
Tack för dina kloka tankar hos mig. Om du nån dag vill gästblogga i valfritt ämne hos mig är du mer än välkommen. Men det är inget måste och det är inte en tidsbegränsad förfrågan utan en stående FRIVILLIG inbjudan.
Önskar dig lycka (om så i små doser eller i stora skimrande fluffiga moln).
Kramar
Skicka en kommentar