Speed

Igår låg jag i soffan tillsammans med 38,4 och fyra polare till; halsont, järnkeps, snor och en fästing. Idag har polarna slutat klänga och jag känner mig makalöst bättre. Jag har en speed-cold. Alla ingredienser i en förkylning finns där men tillfrisknandet går osedvanligt snabbt. Måndag - däckade i soffan kl sju, Tisdag - vaknade med skärande hals under morgontimmarna och ringde mig sjuk, sedan plakat, Onsdag - vaknade genomblöt men nästan feberfri och har mellan tv-passen vattnat både ute och inne!

När jag låg där i feberyran på tisdagskvällen såg jag vad jag tror var Allsång på Skansen. Jag minns att Robert Gustavsson lekte dansbandssångare och att jag skrattade högt ett par gånger för att direkt avlösa glädjen med ett gråt! Det bara rann och jag blev överrumplad av hur ledsen jag kände mig. Från hjärtligt skratt till hjärtskärande gråt på mindre än ett par sekunder! Jag blev så överraskad att jag var tvungen att kalla in M för att berätta om min prekära situation. Jag blev kramad.

Jag minns att jag kunde reagera sådär plötsligt under IVF-tiden. Speciellt när jag satt klistrad framför "So you think you can dance" och beundrade de unga, duktiga dansarna med förväntansfulla blickar. Som jag grät! Jag kände vad jag antar att en stolt mor eller far borde känna när de bevittnar sina barns frammarsch i lussetåget, målen på fotbollsmatcher och falska flöjtspelningar. Jag var full av hormoner som lämnade mig långt ner i klimakterieträsket, och malplacerade glädjetårar var mina enda symptom!

När jag var gravid med Ruth och Astrid kunde jag också växla snabbt mellan olika känslolägen. Jag minns en gång i början av graviditeten då vi passade familjen Storebrors mops (liten hund med tryne och knorrig svans). Jag var ensam hemma och skulle rasta henne. På skulle en liten stövel då hon skadat tassen, men hon bråkade otroligt med stöveln den kvällen. Efter blod, svett och tårar föll jag skramlande ner i parketten och grät så jag tjöt. Hunden stirrade ledset och jag var mer uppgiven än en herrelös hund, grät i säkert en timma. Då förstod jag att jag var gravid, och grät lite till.

Jag är vare sig i klimakteriet eller gravid, och några skadade hundar syns inte till. Men jag speed-gråter fortfarande, kanske från sviterna därav...

.